Se t.ex. NJA 2006 s. 120 och Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Heuman, L., Rättegång. Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009 (Ekelöf IV), s. 109. Jfr Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 224–227.
Hänvisas från p. 1 (s. 278)
1.De processuella positionerna i typsituationen ser ut på följande sätt. Käranden åberopar rättsfakta, dvs. existensen av ett visst avtal. Det är käranden som måste åberopa dessa rättsfakta enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB. Käranden har också bevisbördan för påståendena. Svaranden åberopar ingenting och måste inte heller åberopa någonting. Eftersom käranden har åberopsbördan för att avtalet finns kan svaranden inte vara skyldig att åberopa icke-existensen av kärandens påstådda avtal. Såsom jag har kvalificerat situationen kommer det inte heller ifråga för svaranden att åberopa några motfakta, dvs. rättsfakta som förändrar den rättsliga vikten av kärandens grund. Invändningen att kärandens påstående om avtal är falskt är inte något motfaktum eller annat rättsfaktum utan ett förnekande av kärandens rättsfakta. Åberopsbördan ligger som sagt på käranden och eventuella motfakta (t.ex. avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder) utgår från att det i och för sig finns omständigheter som vanligtvis skulle innebära att det föreligger ett avtal. Svaranden och käranden kan inte heller samtidigt ha bevisbördan för samma rättsfakta.s. 278
2.En underlåtenhet från svaranden att avge inställning till kärandens rättsfakta — dvs. om de erkänns eller förnekas — betyder inte att svaranden erkänner kärandens rättsfakta utan att de förnekas. Ett erkännande kan bara ske genom en aktiv processhandling, låt vara att den ibland kan vara konkludent. En annan sak är att effekten av svarandens passivitet justeras, se vidare avsnitt 7.1 nedan.s. 279