Rättsfall

NJA 2006 s. 120

Citera

NJA 2006 s. 120

BibTeX

@misc{nja-2006-s-120,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2006 s. 120}},
  year         = {2006},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

6 hänvisningar i 6 artiklar · 6 stycken/fotnoter

Den reklamationspliktigas (faktiska) insikt om avtalsbrottet — bevisfrågor och innebörd1 hänvisning

Jakob Andersson · SvJT 2024 s. 113–123 · 1 ställe

Målet innehåller också intressanta överväganden rörande privatpersonernas rätt till prisavdrag. Den delen av tvisten ligger dock utanför den här artikelns ämne. 1 0 Lars Heuman analyserar begreppet i Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, uppl. 2, s. 544 f. 11 Lars Heuman, a.a., p. 5.3.1. 12 NJA 2006 s. 367, ”Gripenhus” NJA 2016 s. 1011 p. 15, ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 p. 54, ”Mösseberg II” Högsta domstolens mål T 2755-22 p. 28–29. Se även Fitger m.fl., kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 94, under rubriken ”Bevisbördan”. Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 1 3 Se Konrad Lundberg, Avtalets innebörd. Inkorporering — tolkning — utfyllning, s. 430. 14 Jfr även Konrad Lundberg, a.a., s. 397 f. 15 Lars Heuman, a.a., s. 546. 16 Lars Heuman, a.a., s. 546. 17 Lars Heuman, a.a., s. 546 och p. 8.6.9.11. 18 Se NJA 2001 s. 177 och NJA 2006 s. 120. Se även Fitgers m.fl. kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 93, under rubriken ”Bevisbördan”. Se även Svea hovrätts dom den 12 september 2012 i mål T 10645-11 och Göta hovrätts dom den 21 december 2012 i mål T 2308-12. 19 Se Lars Heuman, a.a., s. 349. Jfr även lagstiftarens uttalande rörande närståendes kännedom av återvinning av otillbörlig rättshandling enligt 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672) i prop. 1986/87:90 s. 130, som ansåg att det vore ”utomordentligt svårt” att visa icke-insikt om ett visst förhållande. 20 Lars Heuman, a.a., s. 554 f. 21 NJA 2006 s. 120, NJA 2010 s. 48 p. 8. Se bl.a. p. 18, ”Bilbranden i Sollentuna” NJA 2021 s. 983, ”Hoppgropen” NJA 2021 s. 1050 p. 18, Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8. 22 NJA 1960 s. 247, ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145 p. 52–61, ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 38, ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 p. 26, Lars Heuman, a.a., s. 386 ff. 23 P-O Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, uppl. 7, s. 82, Bengt Lindell, Civilprocessen, uppl. 5, s. 630. Lars Heuman ansåg i första upplagan av anfört verk (s. 413) att ”beläggen är så omfattande at det nu finns skäl att ifrågasätta principen om ett normalbeviskrav som bekräftades av HD så sent som 1993.” Numera synes han dock ha ändrat uppfattning, se a.a., p. 5.3.1. 24 Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.10. 25 Se t.ex. 4 § 2 st., 6 § 2 st., och 9 § avtalslagen. Att ”måste ha insett” implicerar ett lägre beviskrav än bara ”insett” framgår också av Lars Heuman, a.a., s. 553 vid not 2132 26 P-O Ekelöf m.fl., a.a., s. 83. 27 Se Johannes Marszalek, a.a., s. 889 och 892. 2 8 Jfr NJA 1973 s. 328, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 17, prop. 2003/04:150 s. 184, Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, uppl. 5, kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen. 29 Se prop. 1990/91:63 s. 131, prop. 2010/11:15 s. 63, SOU 2005:120 s. 311, SOU 2008:6 s. 249. Jfr NJA 1995 s. 337. 30 Jfr Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 31 I prop. 1989/90:89 s. 114 uttalades att skyldighet att reklamera inte nödvändigtvis inträder ”redan då t.ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e.d.” (understrykning tillagd). Ett motsvarande uttalande gjordes i prop. 1988/89:76 s. 123. Jfr Torgny Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 7 u., s. 105. Jfr RH 91:81 som handlade om en hyresvärds avhysningsbegäran p.g.a. olovlig andrahandsuthyrning. Hyresgästen invände att hyresvärden känt till den olovliga andrahandsuthyrningen under längre tid eftersom han innehaft hyreskontrakt på två till hyresvärden tillhöriga lägenheter samtidigt, och genom sin passivitet godtagit andrahandsuthyrningen. Hyresvärden fick dock gehör för sin invändning att den hade cirka 35 000 hyresgäster samtidigt och därför omöjligen kunnat sluta sig till att det var samma person som innehade hyreskontrakten. Se också Bertil Bengtsson, a.a., kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, som rör försäkringsbolagens reklamationslikt vid åsidosatta biförpliktelser. Enligt denna bestämmelse börjar reklamationsfristen löpa då bolaget får kännedom om förhållandet som ska reklameras. Bengtsson kommenterar bestämmelsen enligt följande: ”Naturligtvis måste bolaget också ha vetskap om att förhållandet har betydelse för en gällande försäkring” (min kursivering). Jfr även Johannes Marszalek, a.a., s. 890. Jfr dock SOU 1986:56 s. 592 f. där en motsvarande bestämmelse till nuvarande 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen diskuterades. Där ansåg kommittén att försäkringsbolaget fick stå risken för att det inte uppmärksammade betydelsen av det reklamationspliktiga förhållandet. Enligt kommittén var det tillräckligt att bolaget fick kännedom om själva förhållandet ifråga. Samma tankegång uttrycks i förslaget till skadeförsäkringslag, SOU 1989:88, s. 316. Även i SOU 2005:120 s. 312 framförs liknande tankegångar beträffande kommittentens avvisningsrätt enligt 44 § 2 st. kommissionslagen, som stadgar att reklamation ska ske ”efter det att kommittenten insåg eller borde ha insett de omständigheter som ligger till grund för avvisningen.” I betänkandet anges följande: ”Med de omständigheter som grundar avvisningsrätten åsyftas att reklamationsplikten uppkommer först när kommittenten insåg eller borde ha insett nämnda omständigheter men oberoende av om han också förstod att det förelåg en avvisningsrätt.” (min kursivering). Uttalandet återkommer i annan form i propositionen, se prop. 2008/09:88 s. 163. 32 Jfr även prop. 2010/11:15 s. 63. 3 3 Jfr ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 237 p. 33 och prop. 1988/89:76 s. 121. 34 Se Jakob Andersson, Reklamationsfristens längd i teori och praktik, avsnitt 2.5 och Johan Bärlund, Reklamation i konsumentavtal. En kontraktsrättslig studie av konsumentens reklamation som en förutsättning för att konsumenten skall kunna åberopa näringsidkarens avtalsbrott, s. 185. 35 Jfr Jakob Andersson 2021, avsnitt 2. Angående frågan om kontraktsbrytandens försök att dölja/bagatellisera avtalsbrottet och utredningsåtgärder, se även Johannes Marszalek, a.a., s. 891 respektive 892. 36 NJA 2008 s. 1158 och RH 1996:130. 37 Jfr även ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303 p. 20, NJA 2018 s. 127, p. 37, Jam Ramberg m.fl., a.a., p. 8.4.2. Se även prop. 1988/89:76 s. 124 där lagstiftaren anför att, då den reklamationspliktiga är näringsidkare och ”felet har observerats”, reklamation i regel bör göras någon eller några dagar efteråt. Se även Svea hovrätts dom 4 december 2018 i mål T 6560-16, som hänvisar till detta uttalande. Jfr även lagstiftarens uttalande i författningskommentaren till 4 kap. 2 § paketreselagen, där reklamationsfristen börjar löpa först då den reklamationspliktiga fått faktisk kännedom om felet. Enligt lagstiftaren bör den reklamationspliktiga under dessa förhållanden reklamera ”så fort som möjligt” (prop. 2017/18:225 s. 134). 38 Se t.ex. 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, 12 kap. 43 § 3 st. JB, 29 § och 59 § 2 st. köplagen. Se även t.ex. 4 § 2 st. och 6 § 2 st. avtalslagen. 39 Se fotnot 8 ovan. 40 Se t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195. Jag har berört detta passivitetsinstitut i Jakob Andersson, Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?, SvJT 2022 s. 386.fotnot 9 · s. 115

Bedrägeri medelst tingsrätt?1 hänvisning

Simon Göransson · SvJT 2021 s. 277–292 · 1 ställe

Se t.ex. NJA 2006 s. 120 och Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Heuman, L., Rättegång. Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009 (Ekelöf IV), s. 109. Jfr Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 224–227.fotnot 10 · s. 278

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I NJA 2006 s. 120 påstod den part som hade avgivit hävningsförklaringen att parterna kommit överens om att denne skulle få återta förklaringen och att förklaringen inte skulle ha någon rättsverkan. HD kom här fram till att den avgivande parten hade bevisbördan för att en sådan överenskommelse, med avvikelse från den dispositiva regeln, hade träffats mellan parterna. I det enskilda fallet lyckades inte den avgivande parten bevisa en sådan överenskommelse. 4.3.4 Verkan av återtagandeförbehåll Säljarens rätt vid köp av varor att häva köpet vid köparens betalningsdröjsmål förutsätter när varan har kommit i köparens besittning att säljaren förbehållit sig rätt till detta, alternativt att köparen har avvisat varan (se t.ex. 54 § sista stycket KöpL, 38 § konsumentkreditlagen, 2010:1846, och 7 § lagen, 1978:599, om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.). Dessa förbehåll, som generellt kan användas av en kreditgivande säljare för rätt att återta en vara om köparen inte fullgör sin del av avtalet, har många namn, t.ex. äganderättsförbehåll, ägarförbehåll, hävningsförbehåll eller återtagandeförbehåll. Oberoende av benämning har de samma obligationsrättsliga och sakrättsliga verkningar.Påföljder · p. 19 · s. 958

Licensavtal, allmän avtalsrätt och Eric M Runesson1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2015 s. 125–140 · 1 ställe

Runesson är här inspirerad av Rodhes systematik. 1 3 Frågan är föremål för olika åsikter i litteraturen, se B. Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar, Festskrift till Lars Gorton, 2007, s. 25; B. Bengtsson, Civilrätt och offentliga tjänster, SvJT 2012 s. 429; J. Gustafsson, Om culparegeln — särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008–09 s. 17; J. Hellner & R. Hager & AH Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2011, kap. 29; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.1.1; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 13.9; C .Ramberg, www.avtalslagen2010.se § 11.5.1; NJA 1991 s. 217; NJA 1992 s. 243; NJA 2001 s. 309; NJA 2002 s. 477; NJA 2012 s. 725; NJA 2013 s. 271; UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Art. 7.4.2; PECL 9:501 och 9:502; DCFR III.-3:701–713. 1 4 27 § köplagen, CISG Art. 79; 14 och 30 §§ konsumentköplagen; B. Domeij, Patentavtalsrätt, 2010, s. 337; NJA 1947 s. 2; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, andra häftet, 2011, kap. 21.3; J. Ramberg & J. Herre, Allmän köprätt, 2014, s. 204; J. Ramberg & C. Ramberg. Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 15.5. 15 Frågan om dröjsmålsräntans natur (en egen påföljd eller en form av skadestånd) är omdiskuterad, se J. Ramberg & J. Herre, Internationella köplagen (CISG), 2004, s. 358 f., med referenser till svensk och internationell litteratur. 16 T.ex. Jan Hellners båda böcker (häften) om speciell avtalsrätt, där första häftet handlar om kontraktstyper och andra häftet om allmänna ämnen. Båda häftena avse r ”speciell avtalsrätt” och ”kontraktsrätt”. Hellner har för sina häften lagt till grund att det som är gemensamt för alla eller de flesta avtalstyper tillhör den allmänna avtalsrätten och det som påverkas av avtalstypen utgör kontraktsrätt i trängre mening, se Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt 1 häftet Särskilda avtal, 2010, s. 22. 17 Samma problem föreligger beträffande begreppet ”obligationsrätt”, se T. Sigeman, Behövs begreppet obligationsrätt? i Festskrift till Boel Flodgren, 2011. S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, s. 54, analyserar ”avtalstyp” och ”kontraktstyp” och förefaller använda begreppen som synonymer. 18 J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.3. 19 C. Ramberg, Lojalitet i engelsk och svensk avtalsrätt, Tidsskrift for Rettsvitenskap 4–5/2013 s. 521. 2 0 NJA 1999 s. 35, NJA 2006 s. 53, NJA 2001 s. 750, NJA 2010 s. 416, NJA 2012 s. 597; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2; B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2010, s. 66; U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2013 kap. 4.3; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2006, kap. 8.2; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.9. 21 Se t.ex. A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, kap. 10.2; M. Mellqvist & I. Persson, Fordran och skuld, 2011, s. 34; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9.3 och 9.9. 22 Se för en ingående analys av felansvaret beträffande varumärken, S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 2. 2 3 Bestämmelsen är väl ägnad att tillämpas analogt även på hyra (Ds 2010:24 Hyra av lös sak, s. 30). Därför är det lämpligt att göra analogier för licensavtalens del (oavsett om det i praktiken är fråga om en överlåtelse eller en upplåtelse av patentet). 24 J Ramberg & J Herre, Köplagen, 2013, kap. 5.1. 25 NJA 1919 s. 359, NJA 1921 s. 511, NJA 1931 s. 483, NJA 1937 s. 312, NJA 1941 s. 150, NJA 1941 s. 393, NJA 1942 s 346, NJA 1948 s. 620, NJA 1950 s. 86, NJA 1951 s. 765, NJA 1954 s. 573, NJA 1957 s. 69, NJA 1959 s. 590, NJA 1961 s. 738, NJA 1963 s. 683, NJA 1969 s. 409, NJA 1974 s. 573, NJA 1974 s. 660, NJA 1978 s. 223, NJA 1978 s. 628, NJA 1980 s. 46, NJA 1980 s. 398, NJA 1981 s. 323, NJA 1981 s. 1072, NJA 1983 s. 3, NJA 1983 s. 865, NJA 1984 s. 280, NJA 1984 s. 482, NJA 1986 s. 503, NJA 1986 s. 596, NJA 1989 s. 269, NJA 1992 s. 439, NJA 1987 s. 266, NJA 1987 s. 553, NJA 1988 s. 408, NJA 1998 s. 448, NJA 1989 s. 269, NJA 1989 s. 286, NJA 1989 s. 773, NJA 1990 s. 24, NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1992 s 439, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 35, NJA 2009 s. 672, NJA 2007 s 962, NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253, NJA 2013 s. 271. 26 J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 9. • Jag anser (de lege lata) att en part genom underförstått godkännande av ett avtalsbrott kan förlora rätten att göra det gällande. • Jag anser (de lege lata) att det finns en reklamationsskyldighet för avtalsbrott (med undantag för pågående avtalsbrott, typiskt sett dröjsmål). • Jag anser (de lege lata) att rätten till fullgörelse (naturaprestation) kan falla bort om kravet på fullgörelse dröjer orimligt länge. 2 7 NJA 1953 s. 602, NJA 1989 s. 224, NJA 1961 s. 26, NJA 1992 s. 728; NJA 1993 s. 570, NJA 2002 s. 630, 2005 s. 142, NJA 2006 s. 120, 2007 s. 909, 2008 s. 243, NJA 2012 s. 804, NJA 2012 s. 1021; S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 2.10.1; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till G. Lennander, 2010, s. 119 f.; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 459 kap. 4.7.1.7; C Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till T. Håstad, 2010, s. 333; F. Korling, Reklamation av investeringsrådgivning och diskretionär förvaltning, SvJT 2012 s. 649; S. Lindskog, Preskription, 2012, § 16, kap. 3.3; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, s. 223; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s. 307. 28 Det är möjligt att Runesson baserar sin ståndpunkt på ett fordringsrättsligt resonemang i kap. 9.5.3.7 där han skriver att utgångspunkten ”måste” vara att paten thavaren är legitimerad mottagare av utomkontraktuell vederlagsersättning, utan att förklara varför det ”måste” vara på det viset. 29 B. Bengtsson, Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007 – 2009, SvJT 2010 s. 753, på s. 754; J. Munukka, Ansvarsbegränsningar och anspråk mot parts kontraktsmedhjälpare, Årsbok Center for Commercial Law, Red. C. Carlsson m.fl., 2014, s. 165; J Kleineman, Utomkontraktuellt ansvar med kontraktsrättsliga begränsningar i Festskrift till Claes Sandgren, 2012; C. Ramberg, Direktkrav, Lexnova maj 2009; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, kap. 15.7. Frågan är föremål för prövning i Högsta domstolen igen och ett avgörande väntas under 2014 eller 2015. 30 En liknande oklarhet framträder vid regeln om underlicensiering (s. 225). 3 1 S. Lindskog, Preskription, 2011, s. 6. Lindskog analyserar inte fallet med licensintrång på grund av avtalsbrott (se Preskription, 2011, kap. 6.1). 32 Frågan uppmärksammades i samband med en lagändring rörande treårig preskription för konsumentfordringar. NJA II 1982 s. 41 ff.: Motiven: ”I fråga om andra fordringar föreskrivs ingen begränsning av rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år. Ett avtal som föreskriver en mycket lång preskriptionstid kan emellertid framstå som oskäligt (jfr st. 1). Det kan då jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen.” Lagrådet påpekade: ”Beträffande andra fordringar än konsumentfordringar avses enligt remissprotokollet, att ingen begränsning skall gälla i fråga om rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år. Detta avviker från vad som nu anses gälla (jfr tex Rodhe, Obligationsrätt s. 668). Några nackdelar torde inte ha följt av den nuvarande ordningen. Avtalsfrihet på nu ifrågavarande område kan tänkas leda till missbruk, särskilt i avtalsförhållanden där ena kontrahenten är i starkare förhandlingsställning än den andra utan att därför förhållandena är sådana som avses i 36 § avtalslagen. Enligt lagrådets mening strider dessutom den föreslagna avtalsfriheten mot grundtanken bakom preskriptionsinstitutet.” DepChefen svarade Lagrådet: ”Lagrådet har föreslagit att det skall införas en bestämmelse om ogiltighet av avtal om längre preskriptionstid också beträffande fordringar som är underkastade tioårspreskription. Ett sådant förbud kan emellertid enligt min mening medföra olägenheter. I långvariga affärsförbindelser finns det ibland ett berättigat intresse av att kunna träffa avtal om längre preskriptionstid än tio år …”. 3 3 Han hänvisar inte till mina kritiska synpunkter (C. Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 155). S. Arnerstål behandlar inte institutet viktig grund när han analyserar förutsättningarna för varumärkesavtals upphörande, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 4. 3 4 Se www.avtalslagen2010.se kommentaren till § 11.5.2(2). 35 EU-domstolens dom den 19 september 2013 i mål C-661/11 [2013] ECR 0000 (Martin Y Paz Diffusion). • Ska felbedömningen utgå från att patent licensieras i befintligt skick? 3 6 Se för en ingående analys av rättsfallet, S. Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014, kap. 4.1. 37 NJA 1992 s. 403, NJA 1992 s. 414, NJA 1993 s. 436, NJA 1994 s. 236, NJA 1995 s. 586, NJA 1996 s. 400, NJA 1996 s. 727, NJA 1997 s. 86, NJA 1997 s. 382, NJA 1998 s. 3, NJA 1998 s. 364, NJA 1999 s. 35, NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 35, NJA 2009 s. 672, NJA 2007 s 962, NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253, NJA 2013 s. 271. • Hur viktigt är ordet ”avtalet” i 17 § första meningen köplagen? Syftar ”avtalet” på att man ska göra en fullständig analys av avtalets innehåll med stöd av de principer som Högsta domstolen utvecklat? • Finns det ett självständigt rättsligt institut om ”viktig grund” i svensk rätt (vid sidan av fastställande av avtals innehåll samt 36 § avtalslagen)? • Har licensgivare rätt att rikta anspråk mot underlicenstagare på utomkontraktuell grund? • Gäller 58 § patentlagen om femårspreskription också för anspråk på kontraktuell grund? Eller gäller allmän tioårig preskription för kontraktuella anspråk? • Vad gäller om reklamation vid avtalsbrott mot licensavtal? • Är rättsfallet NJA 1992 s. 439 (Sko-City) obsolet? Om inte; hur stor räckvidd har avgörandet? • Utgör licensavtal enkla bolag? • Är det bra med restatements (för licensavtal, andra avtalstyper och allmän avtalsrätt)? • Är jag överkänslig mot orden ”torde”, ”bör” och ”kan anses”? • Är det lämpligt att göra åtskillnad mellan avtalsrätt och kontraktsrätt? • Är ”borgenärsbördor” ett lämpligt begrepp?fotnot 12 · s. 128

Är avtalstolkning endast en rättslig verksamhet eller kräver den också bevisbedömningar?1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2015 s. 793–825 · 1 ställe

Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 171 och 201 ff. 1 4 Heuman, SvJT 2014 s. 369 och Hellner, Metodproblem in Rättsvetenskapen, Jure 2001, s. 68 f. 15 NJA 2012 s. 597 HD p. 18 och 19. 16 Domstolarna sammanblandar ibland dessa resonemang, t.ex. genom att ett tolkningsresonemang avslutas med ett uttalande om att en part inte fullgjort sin bevisbörda. Heuman, JT 2002-03 s. 543 f. och NJA 2010 s. 448 föredraganden i HD p. 5. 17 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts juridik AB 2005, s. 95 och 370 samt SvJT 2014 s. 364 ff. 18 Se NJA 2013 s. 209 HD p. 13 beträffande frågan om en fastställelsetalan lämpligen kunde prövas. HD uttalade: ”Vilken betydelse en svensk dom kommer att tillmätas i USA är oklart och ska därmed inte vägas in vid lämplighetsbedömningen.” 1 9 Ekelöf och Boman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjätte upplagan, Norstedts Juridik 1992, s. 212. Det är nog mera korrekt att säga att handlingen utgör ett bevismedel och dess innehåll på olika punkter bevisfakta. 2 0 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 83 samt Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 95 f. och SvJT 2014 s. 363 f. 21 Se om bevisbördebetydelsen av en integrationsklausul Bryde Andersen, Avtaleretten I, s. 328. 22 NJA 1992 s. 375 HD den finstilta texten på s. 400 f. 2 3 NJA 1996 s. 52 och Ekelöf, Edelstam och Pauli, Rättegång, Femte häftet, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2010, s. 34. 24 Westberg, Festskrift till Christian Diesen, Norstedts juridik 2014, s. 196 ff. 2 5 Woxholt, s. 379. 26 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, Trettonde upplagan, Juristförlaget i Lund 2011, s. 13. Se även beträffande SvJT 1922 rf. s. 73 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 72. 2 7 Här ska inte utredas vilka möjligheter det finns enligt res judicata-reglerna för en kärande att väcka ny talan och begära att en annan avtalstolkning ska fastslås av rätten. Se även NJA 2013 s. 209 HovR:n om att alla möjliga händelseförlopp faller under miljöskadeundantaget i försäkringsvillkoren och HD p. 10 samt dissidenterna p. 11 och 15. 28 NJA 1982 s. 69. 29 NJA 1985 s. 172. 30 NJA 1985 s. 172. 31 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 225 ff. 32 Se härtill NJA 1975 s. 577 och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 234. Se även Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, Universitetstryckeriet 2004, s. 217. 33 Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts juridik 1999, s. 54 och 85 med RH 1989:83 samt Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 427 med NJA 2002 s. 244 och NJA 1992 s. 403 HD s. 411 och föredraganden s. 410. 34 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 23 f., 25, 28, 73 f. och 81. 3 5 NJA 2006 s. 638. 36 Se Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 84 f. vad som sägs om att HagL och Avtalslagen 6 § 2 st. innebär bevisbördelösningar och Håstad i NJA 2006 s. 638. 37 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 90. 38 Det är knappast träffande att i ett sådant fall säga att det som inträffat efter det (ursprungliga) avtalets tillkomst kan påverka bedömningen av detta avtal. Detta uttryckssätt innebär att det inte rör sig om en avtalsbindningsfråga, tillkomst av ett nytt förändrat avtal, utan om en tolkning av det först ingångna avtalet. Se härtill Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 13. Se även Hovstadius, SvJT 2015 s. 206 ff. 39 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 227 f. 4 0 NJA 2006 s. 120. 41 Ramberg och Hultmark, s. 171. 42 NJA 1959 s. 590 och Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 59. Se även NJA 1967 s. 143. 43 NJA 1992 s. 243 och Heuman, Bevisbörda och Beviskrav i tvistemål, s. 227. 44 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 44. Se även Ramberg och Herre, Köplagen, Andra upplagan, Norstedts juridik 2013, s. 101. 4 5 NJA 1993 s. 436. Det är en annan sak att en svarandepart vid underlåtenhetsansvar, efter ett åberopande från motpartens sida om hur svaranden bort handla aktivt, har möjligheter att lägga fram utredning om att sådant hypotetiskt handlande varit möjligt och effektivt ur skadeförebyggande synpunkt. Heuman SvJT 2014 s. 372 f. 46 Ekelöf och Boman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjätte upplagan, s. 212 not 6b (Bomans tillägg). 47 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 101 samt NJA 2009 s. 672 HD:s uttalande på s. 692 om att ena parten inte visat att parterna ingått någon överenskommelse om uppsägningstid och att andra parten inte visat att parterna kommit överens om att avtalet kunde fritt sägas upp med omedelbar verkan. 4 8 Vahlén, s. 30. 49 Ramberg och Hultmark, s. 129. 50 Ramberg och Hultmark, s. 132. 5 1 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 45. 52 Se till det följande Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 55 f. 5 3 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 17. 54 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 25. När utfyllning sker i tolkningstermer talar de om tolkningsdata. Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 27 f. Jfr även vad som sägs nedtill på s. 22 och 25 om tolkningsdata. 55 Ekelöf och Boman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjätte upplagan, s. 213. 56 Huser, s. 82 f. 57 Huser, s. 378. 58 Se härtill NJA 1993 s. 436. 59 Bryde Andersen, Avtaleretten I, s. 310 och Huser, s. 445 ff. 6 0 Se Bryde Andersen, Avtaleretten I, s. 327 som nämner ett fall om förståelse av branschuttryck där rätten underkände sakkunniguttalanden. 61 Heuman, JT 2002–03 s. 548 ff. 62 Om alternativa förutsättningar i ett avtalsvillkor är vaga, bör detta inte medföra att ett sådant juridiskt välavgränsat begrepp, som utgör avtalsvillkor, ges en vidgad innebörd. De alternativa villkorens vaghet bör inte vid tolkningen ”smitta av sig” när det juridiska begreppet i sig har ett klart och entydigt innehåll. Jfr häremot NJA 1987 s. 553 HovR:n. 63 NJA 1993 s. 436. 64 Se härtill NJA 1995 s. 586 och Heuman, JT 2002–03 s. 535 och 544. 65 Bernitz, Standardavtalsrätt, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2013, s. 86. 6 6 NJA 1953 s. 484. 67 Ramberg och Hultmark, s. 162. 68 Se härtill NJA 1994 s. 204 HD s. 225 m. 69 Det kan framgå av övriga avtalsvillkor. NJA 2013 s. 271 HD p. 11. 70 NJA 2009 s. 104 och Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 127 samt SvJT 2012 s. 761 ff. 71 Undantag får göras för de sällsynta fall då en part gjort uttalanden om hur han avsett att handla och dessa uttalanden träffar den situation som avses med det hypotetiska resonemanget. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 384 och Huser, s. 75 7 2 Se ovan vid not 2 samt om betydelse av normativa bedömningar för erfarenhetssatser Heuman, SvJT 2014 s. 60. 73 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 19. 74 NJA 1986 s. 44. 7 5 Vahlén, s. 23. 76 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 132 ff. och 134 ff. samt Lehrberg, s. 70 ff. 77 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I, s. 43 f. och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 373. 78 Jfr häremot Adlercreutz’ och Gortons uppfattning om att det är tvivelaktigt om en principiell skillnad mellan de båda rekvisiten bör upprätthållas och deras uppfattning om att det troligaste är i båda fallen att en sannolikhetsbedömning ska kombineras med en normativ bedömning – med hänsyn till kravet på aktsamhet. Häremot kan invändas att båda rekvisiten inte ingår i reglerna i 32 § och 6 § 2 st. avtalslagen, utan endast ett av rekvisiten i envar regel. Detta tyder på att man bör hålla isär sannolikhetsbedömningar från de normativa bedömningarna när man ska avgöra om de två skilda ondtrosrekvisiten är uppfyllda. 7 9 Se avsnitt 3. Som ett exempel kan vidare nämnas vad Adlercreutz och Gorton anför under rubriken ”Vanlig tolkning och utfyllning” då avtalets lydelse är oklar och det saknas underlag för att göra en culpabedömning. De anser att prövningen får baseras huvudsakligen på avtalets lydelse, utfyllande regler och bevisregler. Vid den fortsatta behandlingen i detta avsnitt av bl.a. ett antal rättsfall återkommer författarna inte till frågan om hur bevisreglerna skulle kunna tillämpas. Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 137. 80 Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 89. 8 1 Lehrberg, s. 207. 82 Han förklarar inte om och hur andra bevisfrågor eller om normativa frågor kan var av sekundär betydelse. 83 Lehrberg, s. 206. 84 Heuman, JT 2014–15 s. 585 f. 85 Heuman, JT 2014–15 s. 571, 584 och 597. 8 6 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 15. 87 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 10. 88 Radetzki, s. 18 f. 8 9 Se ovan vid not 16 om tvåstegsbedömningar. 90 Ramberg och Hultmark, s. 129. 91 Ramberg och Hultmark, s. 132. 92 Ramberg och Hultmark, s. 131. 93 Heuman, Advokaten 1986 s. 40 ff., Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, s. 173 och S Andersson, Festskrift till Christian Diesen, Norstedts juridik 2014, s. 427 ff. och 442 9 4 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 23. 95 Samuelsson, Tolkning och utfyllning, s. 565 (och s. 572 ff.) samt samme författare Tolkningslärans gåta, s. 27 not 54. 96 Ekelöf, Edelstam och Pauli, Rättegång, Femte häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 1998, s. 237. 97 Samuelson gör också ett försök att sammankoppla civilrätt och bevisrätt bl.a. genom ett motsatsslut som tar sin utgångspunkt i att utfyllning är motsatsen till tolkning. Därefter säger han att vi vill anta att tolkning hör till kategorin fakta och rättsliga bedömningar av fakta. Resonemanget är svårt att följa. Samuelsson, tolkning och utfyllning, s. 563 f. 98 Samuelsson, Tolkning och utfyllning, s. 544. 9 9 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 37. 100 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 33. 101 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 33 och s. 37 med uttalandet om att man måste skarpt åtskilja tolkning och bevisningen av tolkningsdata, och uttalandet om att operationerna i praktiken inte hålls isär. 1 02 Andersson och Furberg, Språk och påverkan, Åttonde upplagan, Thales 1984, s. 88. 103 Hellspong, Konsten att tala, Tredje upplagan, Studentlitteratur 2011, s. 135 f. 1 04 Heuman, SvJT 2014 s. 368 och 383. 105 NJA 2004 s. 345. 106 Heuman, SvJT 2014 s. 358. 107 Då Ekelöf talar om att med maskorna i ett nät avses något annat än med begreppet sammanvävd, nämligen att man med finmaskighet kan fånga upp fler fall och problem än med glesare maskor. Ekelöf och Edelstam, Rättegång, Första häftet, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2002, s. 86. 108 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. Se även Gorton, JT 2014–15 s. 818 och uttalandet om att domstolar har ett stort mått av frihet att ta hänsyn till den bevisning som presenterats i ett fall. 109 Begreppet sammanflätad kan ha samma innebörd som sammanvävd. Se härtill NJA 2008 s. 339 Lindskogs tillägg där han talar om att rättsfakta kan vara sammanvävda och svåra att hålla isär och om att rättsfakta och bevisfakta på ömse sidor kan var a sammanflätade. När då båda begreppen används för att beteckna faktiska förhållanden får de en annan innebörd, t.ex. när det sägs att sambornas ekonomiska förhållanden är sammanflätade. I ett fall som rörde frågan om en sambo var ägare till en fritidsbåt eller om båda samborna var samägare ansåg HD att det inte var av avgörande betydelse om man kunde utreda vilken ansvarsfördelning som gällde på det ekonomiska planet. Om ”flätan” hade kunnat lösas upp i sina beståndsdelar skulle det inte vara avgörande, t.ex. om en av samborna tagit på sig utgifter för hushållskostnader och boende i så stor utsträckning att det blivit möjligt för andra sambon att ensam betala inköpskostnader för viss egendom. Se härtill NJA 2012 s. 377 HD p. 12 och 13 samt NJA 1992 s. 163. 110 Se härom Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 423. 111 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 1 12 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 113 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 114 Denna uppfattning om hur författarna ska förstås vinner stöd av att deras uttalande om att bevisfakta är de fakta som fastställs genom bevisningen och av deras tillägg att bevisfakta tillika blir tolkningsdata om de tillmäts betydelse för fastställande av avtalet innehåll. Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 100. 115 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. Något ytterligare förmedlas inte av författarna med följande uttalande: ”I ett obestämt myller av olika fakta är det ofta de utfyllande reglerna som ger frågeställningar och därmed styrsel åt utredningen, men också anvisning om vad som är värt att bevisa.” Författarna talar om att de utfyllande reglerna utgör en faktor. Troligen avses att de olika reglerna kan utgöra flera skilda faktorer. 1 16 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 34. 117 Se även Huser, s. 76 f. vid not 132. 118 NJA 1969 s. 409. 119 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 35 f. 120 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, s. 100. 1 21 NJA 1990 s. 93. 1 22 Svea hovrätts dom meddelad den 15 oktober 2013 i mål T 805-12. HD har den 25 november 2014 beviljat prövningstillstånd beträffande frågan om hyresavtalet upphört på grund av konkludent handlande.fotnot 13 · s. 795

Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum1 hänvisning

Mikael Mellqvist · SvJT 2013 s. 233–265 · 1 ställe

Här kommenteras också rättsfallet NJA 2006 s. 120 och frågan om en hävningsförklaring kan återtas eller inte. Svaret är — tämligen givet — nej. Om en hävningsförklaring ensidigt kunde återtas av den som avgett den skulle mycket oreda kunna uppstå. En hävningsförklaring bör alltså ses som något definitivt och inte som någon sorts förhandlingspropå.Hävningsförklaringen och lite till · p. 2 · s. 262