Det är inte alldeles lätt att utläsa beviskravet ur NJA 1998 s. 60, eftersom detta ord inte används och det inte görs något uttalande om beviskrav. Troligen har tolkningen i plenifallet sin förklaring i att det uttalats i 1998 års fall att den som påstår laga förfall har bevisbördan för de omständigheter som åberopats till stöd för ansökningen. Beviskravet framgår tydligare av notisfallet NJA 2000 C 32 omnämnt i plenifallet. Se även uttalandet i NJA 1997 s. 20 om att sökanden måste förebringa åtminstone någon utredning för att ett påstående ska kunna godtas.
Hänvisas från p. 14 (s. 42)
14.Denna rättsgrundsats har modifierats genom pleniavgörandet NJA 2012 s. 435 där det uttalas att HD i 1998 års fall satt beviskravet lågt för att en avsänd försändelse kommit adressaten till handa. I plenifallet upprepas rättsgrundsatsen om att ett påstående att ett avgörande inte har kommit parten till handa ska godtas. Detta är en bevisvärderingsanvisning. Föremålet för godtagandet är inte ett rättsfaktum (dvs. laga förfall), utan ett partspåstående. Man kan säga att det är en partspåståendepresumtion, liksom man kan talar om en culpapresumtion eller en skadepresumtion, där prefixen anger vad som är föremål för presumtionen. Men partspåståendepresumtionen är en helt annan konstruktion än de båda sistnämnda. Ett omotiverat blankt partspåstående om att domen inte har mottagits torde vara tillräckligt för att det ska godtas. Det krävs sannolikt inte att parten har gjort olika undersökningar hos den expedierande domstolen och motparten så att partspåståendet blir mera utförligt.s. 42