6 · Bevispresumtioner

1.6.1 Bevispresumtioner som bygger på att en presumtionsgrundande omständighet ska bevisas Den första typen av bevispresumtion är uppbyggd så att en part ska styrka en presumtionsgrundande omständighet. Om parten gör det bär motparten bevisbördan för att de presumerade omständigheterna inte föreligger. Många gånger är det enklare att bevisa en presumtionsgrundande konkret omständighet än att motbevisa de presumerade omständigheterna som ofta bildar ett sammansatt och brett bevistema. Som exempel kan nämnas de presumtionsregler som gäller i konkursansökningsmål och som avviker från KonkL:s huvudregel om att borgenären bär bevisbördan för gäldenärens insolvens. En av dessa presumtionsregler säger att den allmänna konkursgrunden insolvens ska anses föreligga om det företagits ett misslyckat utmätningsförsök hos gäldenären. Om en borgenär styrkt den presumtionsgrundande omständigheten ankommer det på gäldenären att visa att han eller hon är solvent. Det krävs att gäldenären förebringar bevisning om sin ekonomiska ställning i alla avseenden, t.ex. beträffande samtliga skulder, framtida förfallodagar, alla tillgångar och deras försäljningsvärde. Presumtionen motiveras av ursprungssannolikhet, nämligen att man vanligen på goda grunder kan anta att en gäldenär saknar förmåga att betala alla sina skulder allteftersom de förfaller om KFM inte kunnat förmå honom eller henne att betala en utmätningsskuld.s. 34

2.En presumtion kan ge upphov till rättsfrågor, nämligen hur man ska tolka den ordkonstellation som enligt lag eller praxis ger uttryck för den presumtionsgrundande omständigheten. Det kan uppkomma en rättslig bedömningsfråga när en domstol ska avgöra om det presumtionsgrundande uttrycket bör tolkas reduktivt av det skälet att det i vissa fall inte föreligger sådan ursprungssannolikhet som utgör den rättspolitiska grunden för presumtionsregeln. Med hänsyn till de långtgående verkningarna som följer av ett konkursbeslut kan man vidare tänka sig att en domstol tar avstånd från analog rättslig tolkning som skulle medföra att en gäldenär försätts i konkurs utan uttryckligt lagstöd. 6.2 Presumtionens räckvidd sammanfaller med tillämpningsområdet för den civilrättsliga regeln Den andra typen av presumtioner innebär att en civilrättslig regel i samtliga fall ska tillämpas så att en presumtion upprätthålls. Det ställs inte något krav på att en särskild presumtionsförutsättning ska vara uppfylld. Som exempel kan nämnas regeln i 21 § kreditupplysningslagen. I regeln sägs att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet ska ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörligt intrång i hans eller hennes personliga integritet eller genom att en oriktig uppgift lämnas om honom eller henne. I lagtexten tillfogas att ansvar utesluts om ”den som bedriver verksamhet kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits.” Detta bevisrättsliga exculpationsrekvisit gäller för samtliga fall då skadeståndsregelns övriga rekvisit är uppfyllda. Det uppställs inte någon särskild förutsättning för presumtionen.s. 34

3.Konsumenttjänstlagen 32 § innehåller en regel om skadeståndsskyldighet då näringsidkaren skadat egendom som varit föremål för tjänsten. Regeln gäller för alla fall då egendomen skadats då den varit i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll. Det framgår explicit att det inte föreligger skadeståndsskyldighet enligt regeln om näringsidkaren visar att skadan ej beror på försummelse av honom. Vad som sägs om besittning eller kontroll utgör förutsättning för presumtionsansvar i samtliga fall. Detta gäller oberoende av att dessa krav också utgör en rättspolitisk motivering för presumtionsansvarets räckvidd.s. 35

4.HD och HFD bör ha möjlighet att i praxis införa presumtioner som hänför sig till något rekvisit i en regel. En förutsättning för det bör vara att det kan anges särskilda rättspolitiska argument för ställningstagandet. Argumenten kan grundas på bevissäkringsresonemang, ursprungsannolikhet, strävanden att skärpa ett ansvar eller att verka för att en civilrättslig regel får genomslagskraft. Om en regel fyller olika funktioner i de varierande fall som ligger inom ramen för tilllämpningsområdet saknas det ofta förutsättningar för att uppställa en presumtionsregel. I vissa fall kan en restriktiv tillämpning vara välmotiverad och i andra fall en extensiv tillämpning. Som exempel på praxisskapade presumtioner kan nämnas att HD föreskrivit att culpa eller skada ska presumeras vid tillämpning av vissa regler. När en prejudikatinstans gör sådana tillägg är det viktigt att den klargör om presumtionen ska gälla för ett rekvisit i samtliga fall eller endast för vissa fall. Två skadeståndsrättsliga fall är belysande.s. 35

5.Skadeståndslagen 3:3 innehåller en regel om myndigheters ansvar för felaktiga upplysningar. Skadeståndsskyldigheten gäller fall då en ren förmögenhetsskada vållats genom fel eller försummelse. Det framgår av rättskällorna att det ska göras en objektiv culpabedömning. Skadeståndsskyldigheten är inskränkt till fall då det föreligger särskilda skäl.s. 35

6.I ”Kommunens upplysningar” NJA 2017 s. 824 ansåg HD att det inte kan krävas att den enskilde utreder de närmare skälen till att en upplysning har blivit fel, eftersom dessa vanligen hänför sig till interna förhållanden inom myndigheten (bevissäkringssvårigheter.) HD gjorde sedan ett uttalande för fall då det är klarlagt att en myndighetsföreträdare har lämnat en enskild ett bestämt besked i en viss fråga och beskedet har varit oriktigt. HD ansåg att det därför normalt får presumeras att det beror på fel eller försummelse från myndighetens sida. I rättsfallsrubriken begränsas presumtionsansvaret till fall då en kommuns företrädare lämnat ett entydigt och konkret besked som varit felaktigt. De båda uttalandena om presumtionsgrunden är inte helt förenliga och man frågar sig om bestämda generella besked faller utanför presumtionen.s. 35

7.Skadeståndsregeln begränsar myndigheternas ansvar genom kravet på att det ska föreligga särskilda skäl. I motiven nämns som exempel att tillitsskapande omständigheter kan utgöra en förutsättning för ansvar och att kravet på särskilda skäl sällan kan anses uppfyllt i andra fall. I motiven sägs emellertid också att det finns större anledning att det allmänna ska bära ett skadeståndsansvar när myndigheter lämnar konkret och preciserad information eller när uppgifterna har stor genomslagskraft eller är ett uttryck för makt eller auktoritetsutövning. Det anförda ger upphov till två skilda begränsningsfrågor. Hur långt sträcker sig det civilrättsliga culpaansvaret som begränsas av kravet på särskilda skäl? Hur långt sträcker sig det bevisrättsliga presumtionsansvaret genom HD:s uttalanden? HD har senare i NJA 2019 s. 94 redovisat domskälen i ”Kommunens upplysningar”. HD säger då att det presumerades att ett oriktigt besked från en myndighet berodde på fel eller försummelse från myndighetens sida. Presumtionens räckvidd begränsades således inte när HD i 2019 års fall beskrev presumtionen i 2017 års fall och detta trots att begränsningsfrågorna var av stor betydelse i det äldre fallet.s. 36

8.HD:s behandling av presumtionsfrågorna brister i precision och företer tecken på sammanblandning. Det rör sig emellertid om ofullkomligheter som kan botas genom en mer välgenomtänkt praxis. De båda prejudikaten påvisar inte några oöverstigliga hinder för en fortsatt god rättsbildning vid användningen av presumtioner. Den bristande tydligheten kan rättas till och prejudikatinstanserna behöver inte sätta stopp för en presumtionsanvändning. 6.3 Ett rättsfaktums icke-existens presumeras starkt till nackdel för en part av det skälet att samma rättsfaktums existens gjorts antagligt eller sannolikt av andra parten Den rubricerade konstruktionen framstår som svårbegriplig. Förenklat uttryckt innebär den att båda parter bär varsin bevisbörda för samma bevistema. Bevisskyldigheten avser ett rättsfaktum och dess kontradiktoriska motsats. Samma bevisning som förebringas av de båda parterna är relevant för bevisskyldigheten för temats existens och icke-existens. Konstruktionen kan medföra logiska problem. Om ingen av parterna kan fullgöra sin bevisskyldighet får domen inte grundas på det faktum som envar part inte lyckats bevisa. Det innebär att domen inte får grundas på detta faktums existens och inte heller på detta faktums ickeexistens. Man kan inte hålla fast vid uppfattningen att ingen av de båda parterna fullgjort sin bevisskyldighet, eftersom ett faktum enligt logikens motsägelselag inte både kan föreligga och inte föreligga samtidigt. En dom kan sålunda inte grundas på att ett faktum inte existerar och inte icke existerar. Om båda parter bär en bevisbörda för samma faktum och en av dem kan fullgöra sin bevisskyldighet kan inte den andra göra det. Det ter sig onödigt att laborera med en bevisbörda för vardera parten.s. 36

9.Den ovana angivna konstruktionen kan becknats som närmast ologisk och den bör därför undvikas. I vart fall ger konstruktionen upphov till svåra problem. Likväl förekommer en sådan fördelning av bevisbördan mellan parterna. Det föreskrivs då att en part ska göra existensen av ett faktum antagligt. Om detta skett ankommer det på motparten att bevisa icke-existensen av detta faktum. Regeln i 21 § i den äldre diskrimineringslagen var uppbyggd på detta sätt. De logiska svårigheterna uppkommer enligt HD om man ser en bevisbörderegel som en regel om delad bevisbörda för ett och samma rättsfaktum, dvs. existensen respektive icke-existensen av faktumet, vilket kan medföra att all bevisning värderas i ett sammanhang och att i praktiken den avsedda bevislättnaden då inte uppnås. Med hänsyn till dessa invändningar ansåg HD att regeln i den äldre diskrimineringslagen skulle tolkas som en presumtionsregel. Vilka omständigheter som är presumerande fick enligt HD avgöras vid rättstillämpningen i det enskilda fallet.s. 37

10.Den framförda kritiken innebär att en ”ologisk” lösning bör undvikas. Detta hindrar inte att det uppställs vanliga presumtionsregler i praxis där den presumtionsgrundande omständigheten skiljer sig från den presumerade omständigheten. Helst bör då de presumtionsgrundande omständigheterna kunna anges så att de inte kan variera och därmed skapa osäkerhet. Kraven på förutsebarhet medför att en prejudikatinstans inte bör ställa upp en presumtion, när det samtidigt sägs att de alternativa presumtionsgrundande omständigheterna inte kan anges för närvarande, utan först i framtida prejudikat. Den kritiserade ”ologiska” lösningen hindrar inte heller att man ställer upp en sådan enkel presumtion som tar sikte på ett rekvisit i en regel, t.ex. ett oaktsamhetsrekvist. Culpa-presumtioner är en vanlig konstruktion. Inte heller finns det något hinder mot att ställa krav på att en part gör ett rättsfaktum antagligt med enbart sin bevisning för att det ska ställas upp en presumtion med den innebörden att detta faktum föreligger och att andra parten med beaktande av båda parters bevisning görs bevisskyldighet för detta faktums icke-existens. 6.4 Presumtioner grundade på bevisvärderingen i det konkreta fallet I doktrinen har det ansetts att bevisbördan inte bör bestämmas med ledning av utfallet av bevisvärderingen i varje enskilt fall. En bevisbörda med krav på full bevisning bör inte läggas på en part som en följd av att den andra parten förebringat starkast bevisning. Man kan fråga sig om HFD intagit en annan ståndpunkt i ett mål om osanna fakturor.s. 37

11.HFD ansåg att det ofta saknas anledning att vid beskattning av en näringsidkare ifrågasätta riktigheten av betalade fakturor som ställts ut av en oberoende part och som bokförts i näringsverksamhet. Med det ansvar som en näringsidkare har för en korrekt bokföring och redovisning för skatteändamål ansåg HFD att detta var en naturlig utgångspunkt. Denna utgångpunkt kan uppfattas så att det uppställs en presumtion för att fakturor är riktiga. De presumtionsgrundande omständigheterna består i att fakturan utställts av en oberoende part och att den bokförts i näringsverksamheten. HFD gjorde sedan ett uttalande som kan uppfattas så att det rör frågan om presumtionen brutits eller frågan om det uppställs ytterligare en presumtion som urholkar sanningspresumtionen på en väsentligt sätt. HFD uttalade: Om det ändå finns anledning att ifrågasätta riktigheten av en sådan faktura kan det bli aktuellt för den som yrkat avdrag för fakturabeloppet att visa att just det som fakturan avser verkligen tillhandahållits. Det krävs inte särskilt stark bevisning för att något ska kunna ifrågasättas och i vart fall svagare bevisning än som ligger i kravet på att något ska visas. Sanningspresumtionen bör knappast brytas regelmässigt genom ifrågasättanden. Sådana konstateranden medför emellertid enligt HFD att den skattskyldige ska visa att det som fakturan avser verkligen tillhandahållits. En sådan bevisskyldighet kan uppfattas så att ytterligare en presumtion uppställs efter det att bevisningen i de föreliggande fallen värderats. Det utpekas inte någon omständighet som är presumtionsgrundande motivering för en bevisbörda. Den skattskyldiges bevisskyldighet förklaras av att Skatteverket lyckats lägga fram bevisning som visar fog för ett ifrågasättande. Det är en förklaring som tar sikte på bevisvärderingen i det enskilda fallet. En bevisbörderegel eller bevispresumtion som bygger på utfallet av bevisvärderingen i det enskilda fallet är inte förenlig med Eklöfs uppfattning. Den bevisskyldighet HFD lägger på den skattskyldige urholkar väsentligen den grundläggande sanningspresumtionen. Konstruktionen med en tillkommande presumtion som utlöses av bevisvärderingen i det enskilda fallet ter sig diskutabel.s. 38