HD p. 21. Se beträffande kritik Agnafors, JT 2019–20 s. 358 ff. HD hänvisar under p. 20 till flera fall men de flesta är kasuistiska och saknar generella uttalanden: NJA 1991 s. 56 och NJA 1999 s. 480. Ett uttalande kan vara principiellt men så urvattnat att det ger föga vägledning: NJA 2009 s. 447 och NJA 2010 s. 671 p. 7 (det är inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades; en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt förekommit i målet vara tillräckligt för en fällande dom.) NJA 2010 s. 671 p. 8 innehåller emellertid uttalanden av stor betydelse för den principiella synen på bevisvärdering. HD uttalade: ”Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt.” Även om domskälen i denna del saknar en referens är det tydligt att uttalandena delvis bygger på jur.dr Lena Schelins doktorsavhandling som överarbetats. Se Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts juridik 2007. Hennes vittnespsykologiska undersökningar har förmodligen bidragit till att det var möjligt för HD att göra de citerade uttalandena. Se dock beträffande konstansbrister Schelin, s. 188.
Hänvisas från p. 11 (s. 23)
HD p. 21. Se beträffande kritik Agnafors, JT 2019–20 s. 358 ff. HD hänvisar under p. 20 till flera fall men de flesta är kasuistiska och saknar generella uttalanden: NJA 1991 s. 56 och NJA 1999 s. 480. Ett uttalande kan vara principiellt men så urvattnat att det ger föga vägledning: NJA 2009 s. 447 och NJA 2010 s. 671 p. 7 (det är inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades; en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt förekommit i målet vara tillräckligt för en fällande dom.) NJA 2010 s. 671 p. 8 innehåller emellertid uttalanden av stor betydelse för den principiella synen på bevisvärdering. HD uttalade: ”Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt.” Även om domskälen i denna del saknar en referens är det tydligt att uttalandena delvis bygger på jur.dr Lena Schelins doktorsavhandling som överarbetats. Se Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts juridik 2007. Hennes vittnespsykologiska undersökningar har förmodligen bidragit till att det var möjligt för HD att göra de citerade uttalandena. Se dock beträffande konstansbrister Schelin, s. 188.s. 24