Rättsfall
NJA 2010 s. 671
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2010 s. 671
BibTeX
@misc{nja-2010-s-671,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2010 s. 671}},
year = {2010},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 8 artiklar · 15 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot?2 hänvisningar
- Stödbevisning om målsägandens agerande medför förstås inte med automatik att beviskravet är uppfyllt. Ett vittne som återger vad målsäganden berättat i förtroende måste i sig vara trovärdigt för att ge stöd åt målsägandens trovärdighet. Dessutom har det betydelse om målsäganden berättat för vittnet om händelsen i nära anslutning till denna eller långt senare. I NJA 2010 s. 671 stod SP åtalad för att ha våldtagit sin son TP när denne var i tolvårsåldern. Vid tidpunkten för rättegången hade TP fyllt tjugo. Stödbevisningen bestod av ett vittne som hört TP antyda när denne var femton att han blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn och ett annat vittne som hört TP bekräfta detta när han var sjutton. Högsta domstolen ansåg att denna bevisning inte gav något tydligt stöd åt TPs berättelse och ogillade åtalet.
- Högsta domstolen har angett ett antal kriterier som kan vara behjälpliga vid bedömningen av utsagorna (se NJA 2010 s. 671 p. 8). Kriterierna har varit föremål för sakkunnig analys, som tagit sin utgångspunkt i tillgänglig forskning på området. Slutsatserna i analysen är bl.a. att det förhållandet att en utsaga är klar, lång och detaljrik ofta kan vara tecken på att den är sann, medan det saknas egentligt stöd för att anse att konstansbrister (i bemärkelsen att lägga till eller ta bort information) är ett kriterium på bristande tillförlitlighet.
Att bedöma personer med kriminell belastning*1 hänvisning
Om tro, tyckande och vetande5 hänvisningar
- Ang. begreppsanvändningen se t.ex. Hans Gunnar Axberger, Lund s. 72, om att trovärdighet jämfört med tillförlitlighet är av underordnad betydelse och s. 75 om att Högsta domstolen antagligen använt trovärdighet och tillförlitlighet synonymt. Se också Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow, bl.a. vad som där sägs (s. 285 f.) om allmän respektive målspecifik trovärdighet och om att det krävs att det görs en värdering av en utsagas tillförlitlighet och en annan bedömning av en uppgiftslämnares trovärdighet; det är alltså frågan om två skilda bedömningar. Se också Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Stockholm 2007, t.ex. s. 100 och s. 240 samt Felaktigt dömda s. 473. 1 0 Se Per Ole Träskman, Rimligt eller inget rimligt tvivel i Festskrift till Lars Heuman, Stockholm 2008, s. 501. 11 Se Christian Diesen, Utom rimligt tvivel — om beviskrav och bevisvärdering i brottmål, JT 1996–97 s. 525 och densamme Bortom allt tvivel? i Festskrift till Per Ole Träskman, Stockholm 2011, s. 148 och se Felaktigt dömda s. 74 ang. den induktiva bevisvärderingsmetoden. Jfr Göran Lambertz, Lund s. 101 f. som är inne på att lagstiftaren borde gripa in och precisera vad som ska avses med ”rimligt tvivel” och som också i Festskrift till Torkel Gregow (s. 202) menar att ”vi lever med en myt; bevisribban i brottmål ligger i verkligheten ofta betydligt lägre än vi tror”. Se också Bengt Lindell, Ett rättsfall om resning och beviskravet i brottmål, i Festskrift till Per Henrik Lindblom, Uppsala 2004, s. 431. Bengt Lindell har också i Deklaratoriska och demonstrativa prejudikat i Festskrift till Per Olof Bolding, Stockholm 1992, s. 289 (s. 300 f.) betecknat Högsta domstolens fastställande av beviskravet ”utom rimligt tvivel” som ett demonstrativt krav (i motsats till ett deklaratoriskt krav). Se också Roberth Nordh, Praktisk process VII — Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, Uppsala 2011, s. 33 f. och Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Stockholm 2007, s. 58 f. 1 2 Om jag som domare känner att bevisningen för en fällande dom inte är tillräckligt övertygande är det min skyldighet att frikänna! Motiveringen må bli den det blir; varje läsare av domen måste inte instämma i slutsatsen. 13 Så som jag har förstått det var det Arne Trankell som uppträdde redan på 1950talet som någon sorts pionjär på området vittnespsykologi, se Arne Trankell, Trovärdighetsutredningarnas metodik i SvJT 1956 s. 81. Själv lyssnade jag, med stort intresse men utan kompetens att bedöma den vetenskapliga kvaliteten, till en serie (två?) föreläsningar han höll inom ramen för mina juridikstudier i mitten av 1970talet. Arne Trankells Vittnespsykologins arbetsmetoder, 2 uppl. Stockholm 1971, omnämns ofta som något sorts startpunkt för vittnespsykologin i Sverige. Se ang. Arne Trankells metod, kortfattat och träffsäkert, bl.a. Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529. Ang. 1980-talets strider se t.ex. inlägg av Nils Wiklund och Frank Lindblad i SvJT 1990 s. 728, 1991 s. 816 och 1992 s. 158. Att frågan om behovet och nyttan av sakkunniga kan försvåras av att det dyker upp icke seriösa aktörer framgår med önskvärd tydlighet av Christians Diesens och Lena Hellbloms diskussion i anledning av den senares bok Hemligheter och minnen — Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål, Stockholm 1997, i JT 1997–98 s. 851, 1997–98 s. 1258 och 1998–99 s. 264. På samma tema kan nämnas Lennart Sjöberg, Två slags vittnespsykologi i fallet med ”styckmordet” i JT 1998–99 s. 504, densamme, Bedömningars ofullkomligheter en fara för rättssäkerheten i JT 1998–99 s. 928 och — viktigast — Sven-Åke Christiansson/Frank Linblad Kommentar till Lennart Sjöberg i JT 1998–99 s. 1056. 14 Jfr Rebecca M. Wilén och Leif A. Strömvall, Offenders’ lies and truths: an evaluation of the Supreme Court of Sweden’s criteria for credibility assessment, Psychology, Crime & Law (2012), 18:8, s. 748. Se också Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529 och Nils Wiklund, Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar i SvJT 1999 s. 562 (jfr densamme i SvJT 1990 s. 728, 1992 s. 158 och 1992 s. 789). 15 Se rent allmänt Hans Gammeltoft-Hansen, Fagkundskab og domstolsbehandling i Festskrift till Per Olof Bolding, Stockholm 1992, s. 149 och — givetvis Henrik Edelstam, Sakkunnigbeviset — En studie rörande användningen av experter inom rättsväsendet, Uppsala 1991. Se också Christian Diesen i den tidigare nämnda artikeln i JT 1999–2000 s. 298. Vad som specifikt i nu aktuellt avseende finns att ta till sig i form av seriös och forskningsbaserad kunskap ges det ett axplock av i det följande. 16 Sven-Åke Christiansson, Psykologisk expertis i rättssalarna — får vi bättre domstolsbeslut?”, SvJT 1992 s. 312 17 Se t.ex. Nils Wiklund, Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar i SvJT 1999 s. 562, Rickard L Sjöberg, Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende i SvJT 2011 s. 170, Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529, Helena Sutorius, Sexuella övergrepp mot barn — Behovet av psykologisk sakkunskap och sakkunnigas roll i rättsprocessen i JT 1999– 2000 s. 117, Christian Diesen, Bevisvärdering och vittnespsykologisk utsageanalys — Metodlikheter och metodskillnader i JT 1999–2000 s. 298 och Christian Diesen, Recension av Sven Å Christiansson/Marika Ehrenkrona, Psykologi och bevisvärdering — Myter om trovärdighet och tillförlitlighet i JT 2011–12 s. 690. 1 8 Se föregående not och vidare t.ex. Sven-Åke Christiansson m.fl. Avancerad förhörs- och intervjumetodik, Stockholm 1998, Sven-Åke Christiansson/Görel Wentz, Brott och minne — Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv, Stockholm 1996. Se också, med ett något annorlunda perspektiv och inriktat på s.k. bortträngda minnen, Rickard L. Sjöberg, Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende i SvJT 2011 s. 170. 19 Se www.clip.org.gu.se. CLIP står för Research unit for Criminal, Legal and Investigative Psychology. 20 Se ang. nämnda forskning t.ex. Pär Anders Granhag m.fl. Forensic Psychology in Context — Nordic and internationel approaches, Cullompton, Devon/Portland, Oregon, 2010, Pär Anders Granhag, Vittnespsykologi, Lund 2001, Leif A. Strömvall, Deception detection. Moderating Factos and Accuracy, Göteborg 2001. Se Christian Diesens recension av de båda senare i JT 2001–02 s. 678. Se också den tidigare omnämnda avhandlingen av Emma Roos af Hjelmsäter och se vidare i det följande. Därutöver kan rent allmänt omnämnas L Öhman, All Ears: Adults’ and Children’s Earwitness Testimony, Göteborg 2013, L Leander, What Sexually abused children remember and report: Minding the gap, Göteborg 2007 och Karl Ask, Criminal Investigation: Motivation, emotion and cognition in the processing of evidence, Göteborg 2006 samt antologin Nils Wiklund/Ulla Sjöström (red), Svensk vittnespsykologi, Lund 2004 med bidrag från dussinet forskare. 21 Se Maria Hartwig, Interrogating to detect deception and truth: Effects of strategic use of evidence, Göteborg 2005, s. 1–24. 2 2 Se ang. detta Leif A Strömvall, Assessing reability by analyzing the verbal content; the case of Sweden i P A Granhag (red), Forensic Psychology in Context — Nordic and international approaches, 2010, s. 264, Mark R Kebbell/Elisabeth Gilchrist, Eliciting evidence from eyewitnesses in court och Amina Memon m.fl., The ageing eyewitness i antologin Joanna R Adler (red), Forensic Psychology, 2004, s. 81 resp. 96 och — inte minst — Adlert Vrij, Detecting Lies and Deceit: Opportunities and Pitfalls, 2008. På svenska finns Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott, Stockholm 2003, särskilt s. 444 f. och Lena Schelin, a. a. särskilt s. 104 f. och s. 176 f. 23 Ett exempel på en CBCA finns hos Leif A Strömvall, o.a.a. s. 267. Se även Lena Schelin, s. 210 f., som presenterar en CBCA baserad på Högsta domstolens praxis. Se också Christian Diesen m.fl., BEVIS 6 — Sexuella övergrepp mot barn), Stockholm 2001, s. 65. 2 4 Förmodade experter (erfarna poliser) presterar alltså inte bättre än vem som helst när det gäller att skilja en sann utsaga från en lögnaktig, se Maria Hartwig, a.a. s. 11 f. En intressant notering är dock att det finns en grupp som på marginalen presterar bättre än andra och det är kriminellt belastade personer. En slutsats man kan dra är att t.ex. erfarna domare inte är bättre skickade än vem som helst att skilja en tillförlitlig utsaga från en otillförlitlig sådan. 25 Det sagda tar alltså sikte på bedömningen av tillförlitligheten av en annan persons utsaga. Det kan utvecklas genom att s.k. självskattning inte är något tillförlitligt instrument vid bedömning av utsagor. I praktiken ställs ofta frågor till ett vittne om hur säker vederbörande är på en lämnad uppgift. Det torde alltså vara en onödig fråga, eftersom svaret saknar relevans för bedömningen av uppgiftens tillförlitlighet. Annorlunda kan det möjligen vara om ett vittne kan lämna konkreta besked om varför hen själv bedömer en uppgift som säker (eller osäker). 26 Ett exempel på intressant läsning utgör Peter W Huber, Galileo’s revenge — Junk Science in the Courtroom 1991. Boken som till sin karaktär är väldigt “amerikansk” ger halsbrytande exempel på hur det kan gå när man inom domstolsväsendet tar till sig ”skräpvetenskap”, dvs. när gissningar och fördomar upphöjs till objektiv vetenskap. 2 7 Det skulle givetvis vara intressant att analysera hur rättegångsbalkens förhörsordning inverkar på de utsagor som avges inför rätta. Antagligen är den ordningen förenad med flera avsevärda brister vilket sammantaget med att åklagare, advokater och domare generellt sett är riktigt dåliga på att leda förhör innebär att de utsagor som en domstol har att värdera inte har plockats fram på ett optimalt sätt. Inte minst är det problematiskt att förhörspersoners svar så ofta är kontaminerade av information lämnad av frågeställaren. Vi gör det alltså extra svårt för oss genom vårt valhänta agerande i samband med att utsagorna presenteras inför rätten. 28 Lena Schelins tidigare omnämnda avhandling innehåller talrika referenser med olika infallsvinklar till de följande rättsfallen. Detsamma gäller Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott, Stockholm 2003, särskilt s. 320 f. Se också vad gäller just värdering av utsagor Christian Diesen m.fl., BEVIS 5 — Bevispraxis, Stockholm 2005, s. 228 f. samt Felaktigt dömda, s. 52 f. och s. 469 f. 29 Ett av de bifallda åtalen (NJA 2005 s. 712) avsåg grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning som bestod av ett mycket stort antal gärningar. Också i ett annat mål (NJA 1992 s. 446) bestod den fällande domen av ett stort antal gärningar. Här bortses dock från dessa pluraliteter. 3 0 Kursiva uttryck återfinns i domarna. Icke-kursiva uttryck har jag här, utan att anstränga mig vad gäller precisering, ställt som motsats. 3 1 Undersökningar har gjorts beträffande olika yrkeskategoriers förmåga i dessa avseenden. Det har då visat sig att det inte finns några experter på utsagevärdering (se hänvisningar i det följande). 32 Jfr dock Lena Schelin, a.a. s. 88 f. (sammanfattning s. 161) och s. 163 f. (avslutande sammanfattning s. 209 f.). Det ska dock påpekas att hon (s. 210) har uttalat följande. ”Även om man inte anser att HD:s praxis utgör någon ”metod” för utsageanalysen, finns alltså förutsättningar att göra en god bevisvärdering av en utsaga om man skulle värdera utsagor med utgångspunkt i HD:s praxis som en mer sammanhållen metod, eftersom den ger en bättre struktur för utsagebedömningen och därmed också leder till hållfastare slutsatser”. Se mer om detta i det följande. 33 Man kan med fog beträffande de flesta av domarna fråga sig varför de över huvud taget har beviljats prövningstillstånd (när sådant krävts) när avgörandena sedan inte innehåller några generellt vägledande uttalanden. Men det är en fråga om prejudikatlära som inte berörs här. Se dock Johan Muncks skepsis ang. NJA 2009 s. 447 och 2010 s. 671 i JT 2012–13 s. 962. 3 4 Rebecca M. Willén och Leif A. Strömvall, Offenders’ lies and truthts: an evaluation of the Supreme Court of Sweden’s criteria for credibility assessment, Psychology, Crime & Law, 18:8, 745–758 (2012). 35 Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål och Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott. 3 6 I det avgörandet är det emellertid inte Torkel Gregow utan i stället Staffan Vängby som i en skiljaktig mening utvecklar sin syn på utsagevärdering. 37 Se bl.a. NJA 1980 s. 725, 1988 s. 40 och 1993 s. 616. 38 Se Lena Schelin s. 166 f. och s. 188 f. 39 Se bl.a. NJA 1988 s. 40 och 1992 s. 446. I NJA 2010 s. 671 anges kortfattad som ett tecken på otillförlitlighet. 40 Willén/Strömvall s. 747. 4 1 Jfr Lena Schelin, a.a. s. 191 f. 42 Se ang. denna s.k. smittoeffekt (dvs. en visad lögnaktig uppgift smittar av sig på andra uppgifter) också Lena Schelin a.a. s. 171 f. och s. 233, Torkel Gregow i SvJT 1996 s. 510 f. samt Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow s. 275 f. 43 Se bl.a. NJA 1980 s. 725, 1992 s. 446 och 2009 s. 447. Se också Lena Schelin a.a. s. 231. Se också Per Olof Ekelöf/Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl., Stockholm 1992, s. 124 f. 44 Jfr Lena Schelin, a.a. s. 185 f. 45 Willén/Strömvall s. 747. 4 6 Se NJA 1980 s. 725. 47 Willén/Strömvall s. 747, s. 751 och s. 753. 48 Se NJA 1980 s. 725, 1988 s. 40, 2005 s. 712 och 2009 s. 447. I NJA 2010 s. 671 anges detaljfattigdom som ett tecken på otillförlitlighet. Jfr också Lena Schelin, a.a. s. 187 f. 49 Willén/Strömvall s. 754. 5 0 Se prop. 2004/05:131 s. 82 f. och s. 223 f. samt SOU 2001:103 s. 83 f. och s. 318 f. Jfr Mikael Mellqvist, Telefonförhöret — fågel, fisk eller mittemellan? I Festskrift till Johan Hirschfeldt, Stockholm 2008, s. 259 och Mikael Mellqvist, Värderingar i brottmål i Festskrift till Torkel Gregow, Stockholm 2010, s. 263. 5 1 Se Sara Landströms avhandling, CCTV, Live and Videotapes. How Presentation Mode Affects the Evaluation of Witnesses, Göteborgs universitet, Psykologiska institutionen, 2008 och densamma, Psycho-legal aspects of visual courtroom technology i P A Granhag (red.), Forensic Psychology in Context — Nordic and international approaches, s. 191. Se också Lena Schelin s. 224 f. Vad forskningen visar är i korthet att bedömare är mer välvilligt inställda till ett vittne som hörs ”live” och uppfattar ett sådant vittne som mer sympatiskt och trovärdigt. Se också Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow, s. 263. 52 Ang. presentationsformens betydelse se också Rättssäkerheten i brottmål, s. 110. 53 Jfr SOU 2001:103 s. 83 f., s. 318 f. och s. 455 f. samt prop. 2004/05:131 s. 82 f. och s. 223 f. Se också Mikael Mellqvist, Telefonförhöret — fågel, fisk eller mittemellan i Festskrift till Johan Hirschfeldt s. 259. 54 Det är inte helt ovanligt att domare och andra tror att en förhörspersons gester, kroppsspråk och kroppsliga reaktioner i övrigt ger vägledning vid tillförlitlighetsbedömningar. När Per Olof Ekelöf diskuterar förbudet mot vittnesintyg i 35 kap. 14 § rättegångsbalken (numera uppluckrat) talar han t.ex. om att ett inför domstol hållet förhör är att föredra framför ett vittnesintyg eftersom ”papper rodnar ej” (se Per Olof Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl. 1982, s. 57). 5 5 Men det finns också forskningsrön som pekar mot att en detaljrik utsaga utgör tecken på lögn, se Willén/ Strömvall s. 754. 56 Se Willén/Strömvall s. 748 och s. 754. 57 Jfr föregående not och vidare t.ex. Sven-Åke Christiansson m.fl. Avancerad förhörs- och intervjumetodik, Stockholm 1998 och Sven-Åke Christiansson/Görel Wentz, Brott och minne — Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv, Stockholm 1996. Se även Pär Anders Granhag m.fl. Forensic Psychology in Context — Nordic and internationela approaches, Cullompton, Devon/Portland, Oregon, 2010, Pär Anders Granhag, Vittnespsykologi, Lund 2001. I rapporten från JK:s andra rättssäkerhetsprojekt Rättssäkerheten i brottmål s. 109 dras slutsatsen att de flesta av Högsta domstolens erfarenhetssatser har vetenskapligt stöd, men att vissa beteendemässiga indikatorer har oproportionerligt stort inflytande på bedömningen. Slutsatsen måste sägas vara ofullgången. Det kan vara så att ifrågavarande erfarenhetssatser i flera fall indikerar det Högsta domstolen har antagit att de indikerar. Men problemet är att dessa indikationer i så fall är väldigt svaga; alltför svaga för att tillmätas relevans i en straffprocessuell kontext. 58 I några fall (t.ex. NJA 1980 s. 725 och 2009 s. 447 I) har Högsta domstolen lagt till den ytterligare självklarheten att beviskravet inte kan anses uppnått enbart av det skälet att målsägandens berättelse förtjänar tilltro framför den tilltalades. 5 9 Jfr Lena Schelin a.a. s. 235 f. och hennes sammanfattande kapitel Bestämningen av utsagors bevisvärde, s. 230 f. 6 0 Jfr vad Per Olof Ekelöf/Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl., Stockholm 1992, s. 124 och s. 132 har sagt om att bevisvärdering utförs mot bakgrund av domarens livserfarenhet och inte kan göras annat än intuitivt. 6 1 Hans Larsson, Intuition, 1892; nyutgåva 1997. För att ytterligare komplicera det hela talar Hans Larsson om olika slag av intuition. Han skiljer den ”direkta” intuitionen från en intuition i en ”andra våg” som har passerat förnuftet. Resonemangen påminner inte så lite om de som förs inom området för beslutsfattandets psykologi och som lättillgängligt finns i ekonomipristagaren (till Alfred Nobels minne) Daniel Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, Stockholm 2011. I förstone kan det te sig aningen paradoxalt att hänvisa till Larsson och Kahneman i en och samma fotnot eftersom den senare främst är inriktad på behovet av att kunna tygla sin intuition, medan Larsson alltså förespråkar att intuition ska användas. Om man beaktar Larssons åtskillnad mellan direkt och förnuftspasserad intuition går det dock, som jag förstår det, mycket väl ihop. Jfr också Paul E. Meehl, Clinical versus Statistical Prediction — A Theoretical Analysis and a Review of the Evidence, 1954 (nyutgåva 1996, 2 uppl., 2013). Man kan notera att Meehl (Kahnemans ”lärofader”) än mer kan sagas förorda vikten av att hålla sig till objektiva ”hårdfakta” och lämna intuition därhän. Men kontexten där är en helt annan än utsagevärdering; trots det nog så intressant i sammanhanget. 6 2 Jfr Hans-Gunnar Axberger, Lund s. 20 f. och Lisbeth Johansson, Lund s. 110.
- Stämmer med kontrollerbar punkt Stämmer icke med kontrollerbar
- punkt
Rättspraktikers inställning till modern ljud- och bildteknik i rättssalen — en rättspsykologisk studie3 hänvisningar
- Efter år 2006 har HD reviderat dessa rekommendationer något. I det avgörande vi anser vara viktigast, NJA 2010 s. 671, uttalade HD angående målsägandens utsaga i mål om sexualbrott, som det där var fråga om: Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. Den mest beaktansvärda skillnaden jämfört med tidigare var att HD här tog starkare avstånd från att vid bedömningen av målsägandes trovärdighet beakta icke-verbala faktorer.
- Angivna uppfattningar kan anses vara kopplade till den på goda grunder ifrågasatta föreställningen att en persons kroppsspråk i sig utgör värdefull information vid bedömningar av huruvida en person talar sanning eller ej, som vi har behandlat under 2 ovan. I de uppdaterade riktlinjer som kommer till uttryck i det ovan behandlade fallet NJA 2010 s. 671 uttalade HD att det många gånger ställer sig svårt att bedöma en utsaga med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. De nya riktlinjerna ligger mer än de tidigare i linje med beteendevetenskaplig forskning.
- Respondenternas svar är alltså mindre väl förenliga med HD:s senaste riktlinjer, men ligger i linje med tidigare rekommendationer (med betydligt svagare beteendevetenskapligt stöd) där en målsägandes kroppsspråk och allmänna intryck ansågs vara av större betydelse vid trovärdighetsbedömningar. Åtminstone ett par hovrättsdomar i sexualbrottmål från maj 2011 ger indikationer på att de uppdaterade riktlinjerna är svåra att ta till sig. Hovrätterna hänvisar till NJA 2010 s. 671 och vad som i riktlinjerna anges om det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer. Endast några rader längre ned anges likväl att respektive målsägandes berättelse inte präglas av någon påtaglig inlevelse i beskrivningen respektive har framförts tämligen känslokallt. Rättspsykologiskt betraktade utgör sådana iakttagelser delar av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. Det tycks alltså finnas anledning för HD att förtydliga hur man för sin del ser på vad som utgör faktorer av detta slag.