Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20). 1 1 1 kap. 4 § och 3 kap. 3 § lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder. 12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1). 13 I förhållande till Danmark och Irland tillämpas Europarådets konvention från 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1968:15) med tillhörande protokoll samt 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42) och protokollet till den konventionen (SÖ 2005:43). Dessa överenskommelser har i huvudsak genomförts genom bestämmelser i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 14 3 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 15 3 kap. 32 §. 1 6 3 kap. 2 § första stycket. 17 3 kap. 8 § första stycket. 18 3 kap. 13 § första stycket och 38 §. 19 Bestämmelser om sådant samarbete finns främst i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut, men även i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bestämmelserna kommer i huvudsak — från och med den 19 december 2020 — att ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 28.11.2018, s. 1) tillsammans med ny lagstiftning som kompletterar bestämmelserna i EU-förordningen (se prop. 2019/20:198). 20 Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 22.3.2005, s. 16). 21 1 kap. 3 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 22 Rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59). 2 3 Dessa regler kommer att ersättas av den EU-förordning som anges i fotnot 19. 24 Se t.ex. 3 kap. 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. Kronofogdemyndighetens beslut om att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska översändas till ett annat EU-land för verkställighet där kan inte överklagas. 25 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövade åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 5.12.2008, s. 27). 26 3 kap. 14 § europeiska verkställighetslagen. 27 3 kap. 16 §. 28 Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativt påföljder övervakningsåtgärder (EUT L 337, 16.12.2008, s. 102). 29 1 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. 30 1 kap. 5 § och 3 kap. 3 §. Se även EU-domstolens dom i mål C-2/19, A.P. angående tillämpningsområdet. 3 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (EUT L 338, 21.12.2011, s. 2). 32 3 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 33 Se t.ex. 4 kap. 2 § europeiska verkställighetslagen. 34 3 kap. 8 § lagen om en europeisk utredningsorder. 35 4 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 3 6 5 kap. 1 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen. 37 3 kap. 11 § lagen om en europeisk utredningsorder. 38 4 kap. 2 a § europeiska verkställighetslagen. 39 4 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen. 40 3 kap. 25 § lagen om en europeisk utredningsorder och 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. 41 Se bl.a. 4 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 42 Ett undantag gäller överprövning av en åklagares beslut enligt lagen om europeisk skyddsorder. I dessa fall är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän (se 3 kap. 10 § som hänvisar till 18 § lagen [1988:688] om kontaktförbud). 43 Se t.ex. 3 kap. 12 § lagen om en europeisk utredningsorder. 44 5 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 45 13 § ärendelagen. I ärenden om överförande av verkställighet till ett annat EUland kan — om den dömde befinner sig i Sverige — en mindre restriktiv tillämpning av huvudregeln vara motiverad med hänsyn till beslutets ingripande natur (jfr NJA 2015 s. 155 p. 34). 4 6 Se t.ex. 3 kap. 15 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder. 47 Se t.ex. 5 kap. 3 § europeiska verkställighetslagen. 48 Prop. 2019/20:89 s. 18 ff. 49 Se 3 kap. 15 § lagen om en europeisk utredningsorder. 50 För andra exempel hänvisas till prop. 2016/17:218 s. 168 ff. 51 Se t.ex. 3 kap. 14 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 52 I förhållande till Förenade kungariket tillämpas rättsakterna fram till årsskiftet 2020/21. 53 Av artikel 355 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) framgår vilka ytterligare territorier som omfattas av och vilka inomeuropeiska territorier som undantas från fördragens tillämpningsområde och därmed relevant rättsakt. Se vidare Friman m.fl., avsnitt I.6.2. 5 4 4 kap. 4 § europeiska arresteringsorderlagen. Ett annat exempel är att lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. tillämpas i stället för den europeiska verkställighetslagen (se 1 kap. 2 § i sistnämnda lag). 55 Se mål C-452/16, Poltorak och mål C-477/16, Kovalkovas. 56 I målen C-508/18, O.G. och C-82/19 PPU, P.I. underkändes tyska åklagare som behöriga att utfärda en europeisk arresteringsorder då de inte ansågs tillräckligt självständiga i förhållande till den verkställande makten (i dessa fall de tyska delstaternas justitieministerier). I mål C-509/18, P.F. godtogs den litauiske riksåklagaren som behörig rättslig myndighet. Motsvarande utgång i målen C-566/19 PPU och C-625–627/19 PPU som rörde franska, svenska resp. belgiska åklagare. 57 Se de pågående målen C-724/19, HP och C-66/20, XK. 58 Se mål C-241/15, Bob-Dogi. I mål C-453/16, Özcelik accepterade EU-domstolen en nationell arresteringsorder som hade beslutats av en polismyndighet, men därefter bekräftats av en åklagarmyndighet, såsom ett ”rättsligt beslut” enligt artikel 8.1 c arresteringsorderrambeslutet. 59 1 kap. 3 § första stycket lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 60 Se mål C-60/12, Baláž. 61 Artikel 82.1 i FEUF. Principen beskrivs närmare i Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder (2018, Version 6, JUNO), s. 457 ff. 6 2 Ett undantag är användning av hemliga tvångsmedel, se 3 kap. 4 § lagen om en europeisk utredningsorder. 63 Se förenade målen C-404/15 Aranyosi och C-659/15 Căldăraru. 64 Se C-399/11, Melloni. Se även NJA 2007 s. 168. 6 5 Se t.ex. artikel 1.3 i arresteringsorderrambeslutet. 66 Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna (EUT C 326, 26.10.12, s. 391). 67 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 (SÖ 1952:35). 68 I målet C-220/18 PPU, ML, preciserade EU-domstolen den prövning som ska ske. 69 Se ”Den rumänska arresteringsordern”, HD:s beslut den 8 april 2020 (Ö 659819). 70 Det kan dock diskuteras om en kompletterande utredning inte borde ha begärts för att undanröja de tvivel som funnits kring uppfyllandet av försäkran, bl.a. angående de bristfälligheter som fanns beträffande de namngivna anstalterna (se C-220/18 PPU, ML, p. 112). 7 1 Se mål C-216/18 PPU, LM. 72 NJA 2017 s. 300, p. 33. 73 I målet C-303/05, Advocaten Voor de Wereld, slår EU-domstolen fast att avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet i arresteringsorderrambeslutet inte strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen. 74 Se t.ex. artikel 2.2 arresteringsorderrambeslutet. 75 Detsamma gäller om brottet har förövats på den verkställande statens territorium, dvs. även vad avser listbrotten, se 2 kap. 5 § 7 europeiska arresteringsorderlagen. 76 Innebörden av kravet på dubbel straffbarhet i t.ex. 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken skiljer sig åt från motsvarande krav i 2 kap. 2 § första stycket arresteringsorderlagen; se även Asp, Min sons bästa väns mamma — en liten text om dubbel straffbarhet, Festskrift till Per Ole Träskman, 2011 s. 33–46. 7 7 Se mål C-289/15, Grundza. Eftersom bestämmelserna om dubbel straffbarhet i de rättsakter som reglerar det straffrättsliga samarbetet i stort sett är likalydande får avgörandet ett generellt genomslag. 78 Se t.ex. 3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder. 79 Se Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 80 NJA 1993 s. 137 och NJA 2002 s. 237. Dessa avgöranden behandlar dock kravet på dubbel straffbarhet enligt utlämningslagen. 81 Se avsnitt 5.1 i artikel I (SvJT 2021 s. 104). 8 2 Se t.ex. artikel 3.2 arresteringsorderrambeslutet och artikel 11.1 d direktivet om en europeisk utredningsorder. 83 Se t.ex. 3 kap. 6 § lagen om en europeisk utredningsorder. 84 För en närmare redogörelse hänvisas till bl.a. Asp, Brottsbalk (1962:700) 2 kap. 5 a §, Lexino (JUNO) och Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen. 85 Se mål C-261/09, Mantello. 86 Se t.ex. mål C-436/04, Van Esbroeck, p. 42. 87 Se mål C-467/04, Gasparini m.fl. (insmuggling av varor och vidare distribution), mål C-150/05, Van Straaten (in- och utförsel av narkotika), mål C-288/05, Kretzinger (transport av insmugglade varor genom flera medlemsstater), mål C-267/05, Kraaijenbrink (innehav av utbyte av narkotikasmuggling och en senare valutaväxling av detta utbyte), mål C-261/09, Mantello (ett specifikt narkotikabrott kontra deltagande i en kriminell organisation som bedrev narkotikahandel). 88 I mål C-398/12, M, ansågs en sådan prövning ha skett, men däremot inte i C-469/03, Miraglia, C-491/07, Turanský och C-468/14, Kossowski. I de förenade målen C-187/01, Gözütok och C-385/01, Brügge prövades om en överenskommelse mellan åklagaren och den dömde om att lägga ned utredning utgjorde hinder mot ny lagföring. 89 Se mål C-150/05, Van Straaten resp. C-297/07, Bourquain. 90 Se t.ex. NJA 1984 s. 707 och 2003 s. 435 samt notisfallen NJA 2006 N 84, NJA 2007 N 15 och NJA 2010 N 36. 91 Se avsnitt 5.1 i artikel I (SvJT 2021 s. 104). 92 Se t.ex. artikel 11.1 a direktivet om en europeisk utredningsorder. 9 3 Se t.ex. 2 kap. 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. 94 För en närmare genomgång hänvisas till Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. 95 Se 3 kap. 5 § 3 lagen om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut samt 3 kap. 5 § första stycket 1 och 2 lagen om en europeisk utredningsorder. Även prop. 2016/17:218 s. 143 ff. 96 Se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel — när och hur får de användas? 4 uppl. 2018, s. 798 ff. 97 Se Friman a.a. avsnitt IV 3.6 ang. utfärdande av en svensk arresteringsorder avseende en utevarodom. 98 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring i rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF, 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 27.3.2009, s. 24). 99 Se t.ex. 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen (prop. 2012/13:76). 1 00 Se mål C-108/16 PPU, Dworzecki. 101 Se mål C-306/09, I.B. i vilken EU-domstolen ansåg att artikel 5.3 i arresteringsorderrambeslutet kunde tillämpas i dessa fall, trots att bestämmelsen i sin ordalydelse avser överlämnande för lagföring och inte straffverkställighet. Se även Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 102 Se Friman m.fl. inledningen till kommentaren till 2 kap. europeiska arresteringsorderlagen. 103 2 kap. 2 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, se även Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 104 3 kap. 4 § resp. 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. Se t.ex. HD:s beslut den 22 juli 2020 i mål Ö 3426-20 och RH 2016:54. 105 Se t.ex. 3 kap. 7 § 2 lagen om en europeisk utredningsorder. 1 06 Se 3 kap. 5 § europeiska verkställighetslagen.
Hänvisas från p. 3 (s. 181)
1.2.1 Allmänt De ärenden om straffrättsligt samarbete som allmän domstol kan komma att handlägga, och som inte har någon koppling till en svensk förundersökning eller som inte handläggs inom ramen för ett svenskt brottmålsförfarande, kan delas in i två kategorier. Den ena rör frågor som aktualiseras med anledning av en pågående brottsutredning eller rättegång i ett annat EU-land, dvs. när åklagare eller domstolar i det landet vill att åtgärder som behövs i det landets brottsutredning eller rättegång ska vidtas i Sverige. Den andra kategorin rör frågor om överförande av verkställighet av påföljder och andra beslut som har fått laga kraft. I detta avseende kan det röra sig om såväl svenska som utländska påföljder och beslut som ska verkställas i ett annat medlemsland eller i Sverige.s. 180
2.De allmänna domstolarna involveras på olika sätt. I vissa ärenden prövar domstolen som första instans om åtgärden ska vidtas i Sverige, medan den i andra ärenden prövar en fråga först efter att ett tidigare beslut har överklagats eller om den som berörs av ett myndighetsbeslut begär domstolens prövning av beslutet. Domstolarnas roll i ärenden om det straffrättsliga samarbetet under en pågående svensk förundersökning eller rättegång i brottmål beskrivs närmare i vår föregående artikel (SvJT 2021 s. 104). 2.2 Överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder Om en misstänkt eller dömd person avviker från det EU-land där han eller hon ska lagföras eller verkställa en frihetsberövande påföljd, kan det landets myndigheter efterlysa personen internationellt och begära denne överlämnad genom att utfärda en europeisk arresteringsorder, med stöd av arresteringsorderrambeslutet.s. 180
3.Om myndigheterna i ett annat EU-land har utfärdat en europeisk arresteringsorder, och den eftersökte påträffas i Sverige, kan han eller hon överlämnas till det landet. Bestämmelser om detta finns i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen). Allmän domstol prövar om den eftersökte ska överlämnas från Sverige. Därutöver kommer domstolen i regel att pröva frågor om tvångsmedel, främst frågor om häktning och beslag, samt om föremål som tagits i beslag ska överlämnas till det andra landet. I vissa fall kan domstolen ha anledning att pröva frågor med anknytning till verkställigheten av ett beslut om överlämnande, t.ex. att skjuta upp verkställigheten eller att den eftersökte tillfälligt överlämnas med villkor om återförande i avvaktan på att slutlig verkställighet kan ske. 2.3 Uppföljning av övervakningsåtgärder På samma sätt som i Sverige, kan myndigheterna i andra medlemsländer i stället för häktning använda sig av andra mindre ingripande tvångsmedel gentemot den misstänkte, såsom reseförbud och anmälningsskyldighet. Dessa tvångsåtgärder kan med stöd av rambeslutet om uppföljning av övervakningsåtgärder erkännas och följas upp i Sverige. En sådan uppföljning kan bli aktuell i de fall de misstänkte har en stark anknytning till Sverige. Tanken med samarbetet är att behandla unionsmedborgare lika och undvika frihetsberövanden enbart på den grunden att de misstänkte har sin hemvist i ett annat EU-land än i det land där brottsutredningen pågår. Bestämmelser om detta samarbete finns i lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen. Ett sådant beslut kan dessutom avse andra åtgärder som ska följas upp i Sverige, t.ex. att undvika kontakt med vissa personer. Domstolens roll i dessa ärenden är att pröva åklagarens beslut i fråga om erkännande och uppföljning, t.ex. om den övervakning som ska ske har anpassats på ett sätt som den misstänkte är missnöjd med. 2.4 Bevisinhämtning under en brottsutredning Allmän domstol kan komma att pröva om straffprocessuella tvångsmedel får användas i Sverige för att hämta in bevisning på begäran av åklagare eller domstol i ett annat EU-land. Samarbetet sker med stöd av direktivet om en europeisk utredningsorder. Direktivet har genomförts genom lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. Det kan röra sig om t.ex. husrannsakan och beslag eller olika typer av hemliga tvångsmedel som behövs i det andra landets brottsutredning. Domstolens prövning initieras i vissa fall av åklagare, t.ex. vid användning av hemliga tvångsmedel. I andra fall väcks frågan hos domstolen efter att den som har drabbats av en åtgärd begärt rättens prövning av åtgärden, t.ex. vid beslag. 2.5 Bevisupptagning vid eller utom huvudförhandling Allmän domstol kan bistå andra EU-länder med bevisupptagning genom förhör. Samarbetet sker även det med stöd av direktivet om en europeisk utredningsorder. Ett förhör kan hållas utom eller vid förhandlingen i det andra landet. I det förra fallet kallas den som ska höras till en svensk domstol, som med stöd av i förväg bestämda frågor håller förhöret genom bevisupptagning. I det senare inställer sig förhörspersonen vid svensk domstol, men förhöret leds av domstolen i det andra landet.s. 181
4.Förhör genom ljud- eller bildöverföring får hållas med alla sorters förhörspersoner. Ett förhör genom ljudupptagning får hållas med ett vittne, en målsägande eller en sakkunnig. Andra former av bevisupptagning är edition och syn.s. 182
5.I ärenden om bevisupptagning i Sverige är allmän domstol behörig myndighet. Det innebär att domstolen tar emot den europeiska utredningsordern och ansvarar för att genomföra åtgärden samt återredovisa ärendet. 2.6 Reella tvångsmedel för att säkerställa verkställighet I några situationer kan det bli aktuellt för allmän domstol att pröva om ett beslut om tvångsmedel för att säkerställa verkställighet av påföljder och andra beslut, som har meddelats i ett annat EU-land, ska verkställas i Sverige. Det kan avse beslag och kvarstad i Sverige i syfte att säkerställa verkställighet här av det landets beslut om förverkande eller återställande av egendom till rättmätig ägare. Frågor om tvångsmedel väcks av åklagare vid allmän domstol. 2.7 Överförande av verkställighet av straff och andra påföljder m.m. Ett straff eller ett annat straffrättsligt avgörande som har beslutats i ett EU-land kan verkställas i ett annat sådant land, t.ex. när den som har dömts har tillgångar i eller har en starkare anknytning till det andra landet. Syftet är alltså att verkställighet ska ske där förutsättningarna för det är bäst.s. 183
6.Utländska bötesstraff kan verkställas i Sverige med stöd av rambeslutet om verkställighet av bötesstraff. Bestämmelser finns i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU). Även andra beslut som innebär att någon åläggs en ekonomisk sanktion omfattas, t.ex. företagsbot. Vidare kan beslut om förverkande som har meddelats i andra EU-länder verkställas i Sverige. Sådan verkställighet sker med stöd av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, som har genomförts genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Prövningen av om ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande ska verkställas här görs av Kronofogdemyndigheten. Myndighetens beslut överklagas till allmän domstol.s. 183
7.Fängelsestraff och andra frihetsberövande åtgärder kan överföras till eller från Sverige för verkställighet enligt rambeslutet om verkställighet av frihetsberövande påföljder. Rambeslutet har genomförts genom lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen). Andra frihetsberövande åtgärder som omfattas av samarbetet är sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller motsvarande påföljder som ådömts någon utomlands. Kriminalvården beslutar som första instans om att sända över en svensk dom för verkställighet i ett annat EU-land eller om en dom från ett sådant land får verkställas i Sverige. Allmän domstol prövar överklaganden av Kriminalvårdens beslut. Allmän domstol kan också i särskilda ärenden bestämma ny påföljd, om den utländska påföljden behöver omvandlas för att kunna verkställas i Sverige. Det kan därutöver bli aktuellt för domstolen att ta ställning till användande av tvångsmedel.s. 184
8.Verkställighet av frivårdspåföljder, inbegripet övervakning efter en villkorlig frigivning, kan föras över från eller till Sverige med stöd av rambeslutet om verkställighet av frivårdspåföljder. Rambeslutet har genomförts genom lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. Med en svensk frivårdspåföljd avses i detta sammanhang, förutom övervakning efter villkorlig frigivning, skyddstillsyn och villkorlig dom. Andra länders frivårdspåföljder kan föras över till Sverige, förutsatt att de innefattar någon typ av övervakningsåtgärd. Kriminalvården beslutar som första instans om att sända över en svensk dom för verkställighet i ett annat EU-land eller om en dom från ett sådant land får verkställas i Sverige. Allmän domstol prövar överklaganden av Kriminalvårdens beslut. 2.8 Europeisk skyddsorder — gränsöverskridande kontaktförbud En särskild form av samarbete går ut på att kontaktförbud eller liknande skyddsåtgärder som har meddelats i ett EU-land verkställs i ett annat medlemsland. Sådan verkställighet sker med stöd i direktivet om den europeiska skyddsordern. Bestämmelser finns i lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder. Syftet med samarbetet är att bidra till den fria rörligheten för personer som har ett skyddsbehov gentemot en annan person. Om den som ett svenskt kontaktförbud avses skydda begär det, kan förbudet föras över och verkställas i ett annat EU-land, om den skyddsbehövande har för avsikt att vistas mer varaktigt i det andra landet. Under motsvarande förutsättningar kan skyddsåtgärder som har beslutats i ett annat EU-land verkställas i Sverige. Åklagaren beslutar som första instans i ärenden om en europeisk skyddsorder. Allmän domstol prövar åklagarens beslut om det begärs av den skyddsbehövande eller den som förbudet riktar sig emot.s. 184