Karin Påle · 2003, s. 1–2016 · 1 ställe
- Det finns ett rättsfall, NJA 1984 s. 707, som behandlar de svenska rättskraftsreglema i ett utlämningsärende. I ärendet begärde Tyskland ut lämning av en man som var misstänkt för tillgreppsbrott. Av den tyska utredningen framgick det att gärningsmannen vid ett tillfälle tillgripit ett flertal föremål, varav några redan omfattades av en svensk lagakraftvunnen dom avseende tillgreppsbrott på en annan plats och vid en annan tid punkt. Tysklands utlämningsansökan lämnades utan bifall. Den aktuella gärningen ansågs omfattas av den svenska rättskraften. 258 Till begreppet ”svensk dom” i 10 § 1 st. AllmL bör man, enligt min mening, också hänföra strafföreläggande och ordningsbot. Dessa förfa randen innebär på samma sätt som en dom att saken får anses vara prö vad. Ett godkänt strafföreläggande eller en godkänd ordningsbot jämställs i vår interna straffprocessrätt med en ordinär dom som har vunnit laga kraft, vilket framgår av 48 kap. 3 § 2 st. och 17 § RB. När det gäller situa tionen att ett strafföreläggande eller en ordningsbot föreligger, faller det sig därför naturligt att det skydd som ges i Sverige mot en förnyad rätte gång också får påverka Sveriges vilja till utlämning. Det är emellertid inte bara en svensk dom som kan utgöra ett hinder mot utlämning. Av 10 § 1 st. AllmL framgår att också beslut av åklagare att inte väcka åtal med stöd av 20 kap. 7 § RB eller motsvarande stadganden hindrar utlämning. Med motsvarande stadganden avses exempelvis abolitionsbeslut av Regeringen med stöd av 11 kap. 13 § 2 st. RF samt beslut att inte åtala unga lagöverträdare enligt 16,17 §§ lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.753 De särskilda åtalsprövningsreglema i BrB anses däremot inte vara ett sådant motsvarande stadgande som omtalas i 10 § 1 st. AllmL. Utlämning kan alltså ske även om en åklagare i Sverige inte annat än i undantagsfall väcker åtal med stöd av dessa regler. Att de särskilda åtalsreglema inte beaktas torde delvis kunna förklaras med att dessa saknar det starkare skydd som 20 kap. 7 b § RB ger individen då det stadgas att ett beslut enligt 20 kap. 7 § RB endast under särskilda omständigheter får återkal las. Individen har getts en garanti, ett personligt beslut. I linje med det sagda torde inte heller ett nedläggande av en svensk förundersökning en ligt 23 kap. 4 a § RB förhindra utlämning. I detta fall har inga garantier lämnats för att ansvar inte skall aktualiseras senare.754 När det gäller de inhemska rättskraftsreglema kan dessa som bekant under vissa speciella omständigheter brytas igenom av resningsinstitutet. Individen kan därmed bli föremål för en ny rättegång trots att en lagakraftvunnen dom föreligger avseende samma gärning. Antag att en svensk dom föreligger beträffande en brottslig gärning och att en ansökande stat begär utlämning för samma gärning. Antag vidare att den ansökande sta tens åklagare kan stödja sig på nyupptäckt bevisning av den dignitetet att resning enligt 58 kap. 3 § 2 p. RB skulle ha beviljats om det i stället varit en svensk åklagare som lagt fram bevisningen. Eftersom utlämningsför budet i 10 § 1 st. AllmL är absolut, innebär detta att utlämning inte heller kan beviljas i den beskrivna situationen, trots att man från svensk sida skulle ha beviljat resning. Det kan ifrågasättas om en sådan möjlighet inte borde införas också i utlämningssamarbetet.Tolkning av stadgandet · p. 17 · s. 19