Stycket

23.Frågan om relationen mellan specialreglering om preskription och allmänna regler om preskription av skadeståndskrav behandlades också i NJA 2013 s. 51, rörande skador på en segelbåt orsakade av sammanstötning med annan segelbåt som brustit i förtöjningen (se avsnitt 4.5.2.6). Skadevållaren hade här gjort gällande att skadeståndsfordringen var preskriberad enligt 19 kap. 1 § sjölagen. Utgångspunkten var enligt HD att ”en bestämmelse om specialpreskription som finns i en viss lag inte omfattar sådana fordringar som har uppkommit med stöd av en bestämmelse i en annan lag” men att en preskriptionsbestämmelse i vissa fall också kan omfatta fordringar som har uppkommit i det rättsförhållande som lagen avser men som inte grundas på just den lagen. För att specialpreskriptionsbestämmelsen ska ha denna effekt ”krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme för detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas”. I det aktuella fallet fäste HD avseende vid bestämmelsens ordalydelse, bakomliggande konventionsreglering och förarbetsuttalanden. Beträffande ordalydelsen konstaterade HD att bestämmelsen gäller ”fordran på ersättning för sammanstötning” och att denna formulering otvetydigt omfattar varje fordran på ersättning för en sammanstötningsskada, oberoende av vilken rättsregel som ligger till grund för anspråket. HD frågade sig därefter om en sådan tillämpning också hade varit avsedd. Här beaktades bl.a. regleringen i 1910 års konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning som ledde till regler i föregående sjölag från 1891. HD beaktade också de uttalanden som hade gjorts i förarbetena bl.a. om att den korta preskriptionstiden skulle gälla också om den skadelidande gjorde gällande att redaren själv eller någon som redaren ansvarar för hade vållat skadan och gjorde gällande personligt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Vidare beaktades vad som uttalats i litteraturen rörande samma fråga. Slutsatsen blev enligt HD att 19 kap. 1 § sjölagen träffade också redarens oaktsamhetsansvar för sammanstötningen även om 2 kap. 1 § skadeståndslagen åberopades som grund för kravet. 5.3.2.2 Preskription och försäkring I ett avtal om företagsförsäkring får det föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att ha kvar sin rätt (se 8 kap. 20 § FAL). Syftet med sådana villkor är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge (se ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 7, ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601 p. 17 och ”Kioskförsäkringen” NJA 2019 s. 136 p. 15). HD har i flera avgöranden haft anledning att ta ställning till tolkningsfrågor avseende regleringen.s. 1045