Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–20224 hänvisningar
- Från tidigare rättspraxis kan hänvisning i detta avseende göras till NJA 2013 s 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring) som gällde innebörden av uttrycket ”fått kännedom om sin fordran” i en avtalsbestämmelse av det slag som enligt 8 kap. 20 § FAL kan föreskrivas i villkor för företagsförsäkring. Högsta domstolen konstaterade att det saknades vägledande avgöranden rörande den närmare innebörden av motsvarande uttryck i sagda lagregel. Om sådana avgöranden hade funnits skulle de således av allt att döma ha fått stor betydelse för tolkningen av den aktuella avtalsbestämmelsen. Jfr även NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) där parterna (i enlighet med vad som framgår i punkt 20) var överens om att en viss bestämmelse i gällande försäkringsvillkor, trots att dess språkliga utformning i viss mån avvek från 8 kap 20 § FAL (i dess lydelse före den 1 januari 2015), skulle anses ha samma innebörd som sagda lagregel.
- I FAL återfinns, vid sidan av 7 kap 3 §, åtskilliga regler som på ett likartat sätt föreskriver att den ersättning som tillkommer den försäkrade kan sättas ned efter skälighet. Vad dessa regler mera exakt innebär i fråga om nedsättningens storlek i olika typfall är många gånger oklart. Det återstår att se huruvida NJA 2021 s 159 (Den skadade husbilen) utgör startpunkten för en rättsutveckling som innebär att Högsta domstolen, när tillfälle så småningom ges, väljer att föreskriva schabloner i fråga om nedsättningens storlek också med sikte på sådana andra skälighetsbaserade nedsättningsregler. Det kan inte råda någon tvekan om att en sådan utveckling i hög grad skulle öka möjligheten till att likartade fall bedöms på ett likartat sätt och således kunna bidra till ökad förutsägbarhet och rättssäkerhet på försäkringsavtalsrättens område. 2.6 Krav på att anspråk anmäls inom viss tid 2.6.1 Vad krävs för att den försäkrade ska anses ha anmält ett anspråk? I 8 kap 20 § tredje stycket FAL stadgas att det i avtal om företagsförsäkring får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock måste ha viss angiven längd. I NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) klargör Högsta domstolen vad som krävs för att den försäkrade ska anses ha anmält ett anspråk på försäkringsersättning i den mening som avses i denna bestämmelse.
- Det bör poängteras att de förhållandevis begränsade krav som enligt NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) ställs för att den försäkrade ska anses ha anmält sitt anspråk i den mening som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL, många gånger torde vara uppfyllda redan genom den underrättelse/anmälan om försäkringsfall som enligt 7 kap 1 § FAL initierar försäkringsgivarens så kallade skaderegleringsplikt och som enligt de allra flesta försäkringsvillkor ska göras inom viss kortare tid. Och om detta är fallet så behöver den försäkrade således inte göra något ytterligare för att också kravet på anmälan av anspråk i 8 kap 20 § tredje stycket FAL ska anses vara uppfyllt. I enlighet med vad som framhålls av Högsta domstolen innebär detta att fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL får självständig betydelse i endast de förhållandevis sällsynta fall där den försäkrade antingen inte lämnat någon underrättelse/anmälan om försäkringsfall eller där en sådan underrättelse/anmälan visserligen lämnats men inte ger vid handen att den försäkrade önskar ta försäkringen i anspråk eller på annat sätt inte lever upp till de av Högsta domstolen uppställda kraven. 2.6.2 I vilken utsträckning kan den försäkrades underlåtenhet att anmäla anspråk åberopas mot annan ersättningsberättigad? Innebörden av fristvillkor som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL är, i full enlighet med vad som redan framgått, att anspråk som inte anmälts till försäkringsgivaren inom föreskriven tid preskriberas. I ljuset härav aktualiseras en viktig fråga som gäller huruvida den försäkrades underlåtenhet att inom föreskriven tid anmäla anspråk med framgång kan åberopas av försäkringsgivaren mot inte endast den försäkrade, utan även annan som äger rätt till ersättning ur försäkringen, såsom exempelvis en skadelidande med direktkravsrätt enligt 9 kap 7 § FAL.