Stycket

225.Räntelagen är som sagt tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Inte sällan uppkommer frågan vad som ska anses gälla utanför detta område. En sådan fråga uppkom i NJA 2016 s. 1035, där en person förordnats som offentligt biträde enligt lagen (1996:1620) om offentligt biträde, utfört arbete som denne hade rätt till skälig ersättning för och rätten till ersättning fastställts när angelägenheten avslutats. Biträdet, som inte erhållit betalningen efter drygt tre månader, krävde bl.a. dröjsmålsränta på den fastställda ersättningen. Av 9 § förordningen (1997:405) om offentligt biträde följde att ersättningen skulle betalas snarast. HD konstaterade här att det inte är uteslutet att tillämpa de principer om ränta som gäller inom den egentliga förmögenhetsrätten också vid penningfordringar på andra områden, varför ränta enligt räntelagens principer bör kunna utgå ”på en penningfordran som ligger nära förmögenhetsrätten eller när en tilllämpning av principerna annars bedöms som rimlig och ändamålsenlig”. Man kan här också dra paralleller till tillämpningen av AvtL, som ju också den enligt 1 § formellt gäller inom förmögenhetsrättens område men som fått en tillämpning också inom andra områden. När fordran kommer från ett offentligrättsligt förhållande bör det avgörande enligt HD vara den aktuella fordringens karaktär, dvs. i vad mån den kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. Det betyder bl.a. att om fordran bygger på en offentligrättslig reglering men utgör ersättning för en utförd prestation, så ligger det nära till hands att utgå från räntelagens regler om dröjsmålsränta ifall fordringen inte skulle betalas i tid.s. 1033