Stycket

215.Avgörandet rörde inte ett egentligt fall av condictio indebiti (jfr HD:s uttalande i NJA 2016 s. 799 p. 13) men HD gjorde i avgörandet ett antal uttalanden om rätten till avkastningsränta också för sådana fall. Ett första skäl som anfördes var att lagtextens ordalydelse anger en skyldighet att utge avkastningsränta oberoende av om betalningsmottagaren varit i ond tro. Det bör dock här noteras att bestämmelsen bara anger att ränta utgår på ”fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund” och därför inte uttryckligen tar ställning till frågan om god eller ond tro på annat sätt än att det kategoriskt anges att ränta ska utgå. Något ställningstagande till fall av misstagsbetalningar kan därför inte anses ha gjorts. Ett andra skäl som anfördes var att skyldigheten att utge avkastningsränta enligt 65 § KöpL inte gjorts beroende av att säljaren varit i ond tro. Ett tredje skäl var enligt HD att grunden för uttalandet i förarbetena om ett betydande godtrosskydd vid condictio indebiti kunde ifrågasättas och att det i lagmotiven inte heller åberopats övertygande argument för att behandla återgång av betalning på grund av misstag annorlunda än återgång som äger rum oberoende av god tro, t.ex. på grund av underårighet, grovt tvång eller förfalskning. Härtill kom enligt HD som ett argument att HD i NJA 1985 s. 352 funnit att en säljare uttryckligen ansågs skyldig att — genom en analogisk tillämpning av regeln — utge avkastningsränta på ett prisavdragsbelopp oavsett om han varit i ond tro om felet i fastigheten och att HD i rättsfallet NJA 1988 s. 457 uttryckligen hade funnit att en kommun, som överdebiterat va-avgifter, var skyldig att betala avkastningsränta på mottagna belopp, oberoende av om kommunen varit i god tro. Det bör dock observeras att HD i det senare avgörandet uttryckligen hänvisade till lagförarbetsuttalandena om fall av condictio indebiti där mottagaren varit i god tro utan att ange att det fanns skäl att avvika från uttalandena.s. 1028