Stycket

206.”Avkodningsersättningen II” NJA 2018 s. 66 rörde en mer begränsad fråga avseende tillämpningen av 9 § avkodningslagen, nämligen om skälig ersättning ska beräknas med eller utan beaktande av sådan mervärdesskatt som skulle ha ingått i avgiften om tjänsten hade köpts på laglig väg. Här ansåg TV-bolagen att månadsavgifterna inklusive mervärdesskatt skulle läggas till grund för beräkningen. HD konstaterade inledningsvis att den skäliga ersättning som lagen ger leverantören rätt till inte kan betraktas som betalning för en tjänst som tillhandahållits av leverantören och därför inte kan anses mervärdesskattepliktig. Detta var en omständighet som HD tog hänsyn till. En annan var att ersättningen syftar till att kompensera leverantören för den skada som den olovliga hanteringen har medfört och att leverantörens skada inte omfattar den del av uteblivna avgifter som skulle ha utgjorts av mervärdesskatt, eftersom den skatten skulle ha betalats vidare till staten. Till detta kom att det finns andra bestämmelser i lagen som syftar till att motverka effekten att ersättningen sätts lägre än det skulle ha kostat att skaffa sig tillgång till tjänsten på lagligt sätt. HD fram därför fram till att den skäliga ersättningen ska grunda sig på avgiften exklusive mervärdesskatt. 4.7 Utbytesersättning 4.7.1 Avkastningsränta När räntelagen kom till 1975 infördes en rätt till annan ränta än dröjsmålsräntan. I det avseendet kom Sverige att avvika från Danmark och Norge som vid samma tid arbetade med utformningen av nya ränteregler. I dessa länder har domstolarna i stället en betydande frihet att bestämma om ränta ska utgå i andra situationer än vid dröjsmål med betalning. Av förarbetena till de svenska reglerna är det klart att ett typfall man hade för ögonen var det där egendom exproprierades och där egendomen tillträddes av exproprianden i tiden före bestämningen av lösenbeloppet. Den räntan borde motsvara en skälig avkastning på en långvarig placering. Man kunde i dessa fall inte direkt utgå från (1) den avkastning som expropriaten skulle haft om han eller hon hade behållit den exproprierade egendomen, (2) från de utgifterna för ränta på kvarstående inteckningslån m.m. som denne faktiskt kunde ha haft efter tillträdet eller (3) ”den avkastning som expropriaten skulle ha erhållit om han varit i tillfälle att omedelbart efter tillträdet uppbära löseskillingen och göra en affärsmässigt skicklig placering av denna”. Ingen av dessa måttstockar kunde generellt ges företräde före de andra och det var inte möjligt att ta full hänsyn till alla på en gång. Därför borde man tillämpa en ”enhetlig räntefot som kan tillämpas utan avseende vid de närmare omständigheterna och som på ett schematiskt sätt anpassas till att det är fråga om ersättning för förlorad avkastning”. Räntan borde därför för detta fall, och generellt för andra motsvarande fall där ränta skulle utgå innan fordringen förfallit till betalning, bestämmas ”med tanke på vad som genomsnittligt sett utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikt” och då sättas på ett sådant sätt att ingendera parten fick skäl att fördröja en uppgörelse som medför att kapitalet förfaller till betalning. (Jfr SOU 1974:28 s. 92 ff. och prop. 1975:102 s. 45 f.).s. 1025