Rättsfall

NJA 2018 s. 66

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2018 s. 66

BibTeX

@misc{nja-2018-s-66,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2018 s. 66}},
  year         = {2018},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

”Avkodningsersättningen II” NJA 2018 s. 66 rörde en mer begränsad fråga avseende tillämpningen av 9 § avkodningslagen, nämligen om skälig ersättning ska beräknas med eller utan beaktande av sådan mervärdesskatt som skulle ha ingått i avgiften om tjänsten hade köpts på laglig väg. Här ansåg TV-bolagen att månadsavgifterna inklusive mervärdesskatt skulle läggas till grund för beräkningen. HD konstaterade inledningsvis att den skäliga ersättning som lagen ger leverantören rätt till inte kan betraktas som betalning för en tjänst som tillhandahållits av leverantören och därför inte kan anses mervärdesskattepliktig. Detta var en omständighet som HD tog hänsyn till. En annan var att ersättningen syftar till att kompensera leverantören för den skada som den olovliga hanteringen har medfört och att leverantörens skada inte omfattar den del av uteblivna avgifter som skulle ha utgjorts av mervärdesskatt, eftersom den skatten skulle ha betalats vidare till staten. Till detta kom att det finns andra bestämmelser i lagen som syftar till att motverka effekten att ersättningen sätts lägre än det skulle ha kostat att skaffa sig tillgång till tjänsten på lagligt sätt. HD fram därför fram till att den skäliga ersättningen ska grunda sig på avgiften exklusive mervärdesskatt. 4.7 Utbytesersättning 4.7.1 Avkastningsränta När räntelagen kom till 1975 infördes en rätt till annan ränta än dröjsmålsräntan. I det avseendet kom Sverige att avvika från Danmark och Norge som vid samma tid arbetade med utformningen av nya ränteregler. I dessa länder har domstolarna i stället en betydande frihet att bestämma om ränta ska utgå i andra situationer än vid dröjsmål med betalning. Av förarbetena till de svenska reglerna är det klart att ett typfall man hade för ögonen var det där egendom exproprierades och där egendomen tillträddes av exproprianden i tiden före bestämningen av lösenbeloppet. Den räntan borde motsvara en skälig avkastning på en långvarig placering. Man kunde i dessa fall inte direkt utgå från (1) den avkastning som expropriaten skulle haft om han eller hon hade behållit den exproprierade egendomen, (2) från de utgifterna för ränta på kvarstående inteckningslån m.m. som denne faktiskt kunde ha haft efter tillträdet eller (3) ”den avkastning som expropriaten skulle ha erhållit om han varit i tillfälle att omedelbart efter tillträdet uppbära löseskillingen och göra en affärsmässigt skicklig placering av denna”. Ingen av dessa måttstockar kunde generellt ges företräde före de andra och det var inte möjligt att ta full hänsyn till alla på en gång. Därför borde man tillämpa en ”enhetlig räntefot som kan tillämpas utan avseende vid de närmare omständigheterna och som på ett schematiskt sätt anpassas till att det är fråga om ersättning för förlorad avkastning”. Räntan borde därför för detta fall, och generellt för andra motsvarande fall där ränta skulle utgå innan fordringen förfallit till betalning, bestämmas ”med tanke på vad som genomsnittligt sett utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikt” och då sättas på ett sådant sätt att ingendera parten fick skäl att fördröja en uppgörelse som medför att kapitalet förfaller till betalning. (Jfr SOU 1974:28 s. 92 ff. och prop. 1975:102 s. 45 f.).Påföljder · p. 206 · s. 1025

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2016–20181 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2019 s. 637–652 · 1 ställe

I NJA 2018 s. 66 fann HD att skälig ersättning enligt 9 § lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning ska grundas på avgiften för den tjänst som gjorts tillgänglig exklusive mervärdesskatt. 2.4 Kränkningsersättning Kränkningsersättningens bestämmande har behandlats i ett så pass ovanligt sammanhang som ett plenumavgörande, NJA 2017 s. 938 — visserligen bara med sikte på tiden för dess beräkning. Frågan var om de principer som var tillämpliga vid tidpunkten för skadeståndsansvarets uppkomst skulle ligga till grund för beräkningen eller om denna skulle följa de principer som gällde vid tiden för fastställandet av ersättningen. HD:s majoritet anslöt sig till den senare meningen, som stämde med domstolens tidigare ställningstagande i NJA 1997 s. 315. Efter en redogörelse för kränkningsersättningens syfte — varvid framhölls att den principiellt skulle ersätta den momentana upplevelse som den angripne typiskt sett drabbats av vid skadetillfället, inte efterföljande lidande eller andra verkningar av det brottsliga angreppet — uttalade majoriteten bl.a.: Kränkningsersättningen skiljer sig från annat skadestånd genom att den inte handlar om en konkret skada som kan frigöras från den värdering av gärningen som sker vid bedömningstillfället. Ersättningen kan inte fylla sin avsedda funktion om den frikopplas från de etiska och sociala värderingar och de förhållanden som gäller vid fastställandet av ersättningen. Förutsättningarna för att ersättningen ska bidra till upprättelse och medverka till att återställa självrespekten och självkänslan hos den skadelidande ökar om de värderingar och förhållanden som då gäller får slå igenom. Rättsbildningen bör stå i harmoni med rådande samhällsvärderingar. Att man numera ser allvarligare än tidigare på vissa kränkande handlingar kan bygga på ny kunskap, något som man alltid måste kunna ta hänsyn till när ersättningen bestäms. Det fanns därför enligt majoriteten inte anledning att frångå 1997 års avgörande. — Minoriteten betonade däremot att kränkningsersättning ska bestämmas med hänsyn till det brottsliga angreppets art och varaktighet och avse den typiska momentana upplevelsen i samband med angreppet; det förelåg därmed en färdig skada, möjlig att uppskatta i pengar redan i omedelbar anslutning till det kränkande angreppet. Av detta följde att kränkningen måste bestämmas på grundval av de principer som gällde vid skadetillfället. Upprätthållandet av principen om likabehandling och synsättet, att nya skadeståndsregler ska tillämpas endast på skadefall som inträffat efter ikraftträdandet, förutsatte en sådan ordning. (HD uttalade sig också om motsvarande fråga beträffande ersättning för sveda och värk, se 2.1 ovan.) — Avgörandet kan antas få betydelse också för bestämningen av ideellt skadestånd enligt 3 kap. 4 § 1 st. 2 p. SkL — problemet är här ungefär detsamma.Skadeståndets storlek · p. 5 · s. 647