Citat i kontext

Stycket

204.I två avgöranden har HD haft anledning att adressera frågor med anknytning till tillämpningen av 9 § i avkodningslagen. I ”Avkodningsersättningen I” NJA 2013 s. 966 hade brottsligheten bestått i att gärningsmännen installerat, innehaft och underhållit samt sålt och distribuerat avkodningsutrustning i förvärvssyfte, däribland hade de berett 122 personer tillgång till Canal Digitals tv-sändningar utan bolagets medgivande. Beträffande skälighetsregeln i 9 § uttalade domstolen att regeln ska uppfattas som en minimiregel för beräkningen av det skadestånd som tjänsteleverantören är berättigad till och att utgångspunkten för bedömningen är den avgift som skulle ha betalats om avtal hade tecknats mellan tjänsteleverantören och de personer för vilka tjänsten har gjorts tillgänglig. Däremot saknar hur mycket tjänsten har utnyttjats betydelse. Det avgörande är i stället att tjänsten har gjorts tillgänglig för personerna och tagits i bruk. Enligt HD torde man som huvudregel kunna utgå ifrån att den utrustning som har spritts också har utnyttjats. Av väsentlig betydelse för tillämpningen är att beräkningen enligt HD ska ”grunda sig på den tid under vilken det olovliga utnyttjandet faktiskt har kunnat äga rum och därför som längst till och med den dag då möjligheterna att tillgodogöra sig programinnehållet upphörde”; det finns annars en betydande risk för överkompensation.s. 1025