- I ”Avkodningsersättningen I” NJA 2013 s. 966, som gällde brott mot lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning, gav HD exempel på vad som kan falla in under rätten till ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen har medfört. Enligt HD kan sådan ersättning avse den förlust med anledning av att användarna annars skulle ha tecknat avtal med leverantören på dennes gängse villkor och därmed ha varit bundna vid att betala avgift under den längre tid som leverantören hade kunnat tillhandahålla tjänsten, vilket för framgång förutsätter att den skadelidande kan styrka att sådana avtal skulle ha tecknats. 4.5.2.10 Uppskattning av skadan till skäligt belopp (35 kap. 5 § RB) Enligt 35 kap. 5 § RB får rätten uppskatta skadan till skäligt belopp om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp. Regleringen har tillämpats vid ett betydande antal tillfällen.
- Enligt HD ska vidare, när verksamheten bedrivs som enskild näringsverksamhet och ägaren därför inte är att betrakta som anställd, verksamheten belastas med ett belopp som svarar mot den egna arbetsinsatsen, typiskt sett bestämd till ett värde som motsvarar den marknadsmässiga kostnad — inklusive egenavgifter och skatt — som rörelsen skulle ha haft för en anställd som hade utfört motsvarande arbete. Som konstaterades av HD innebär hänsynen till den egna arbetsinsatsen värde i form av marknadsmässig lönekostnad att en enskild näringsverksamhet i de allra flesta fall får anses sakna värde. Samtidigt är det så, att även sådana rörelser överlåts och då anses ha ett marknadsvärde, främst därför att köparen slipper uppstartskostnader och samtidigt förvärvar en försörjningsmöjlighet. I dessa fall är avkastningsvärdemetoden inte den lämpligaste metoden för den skadelidande hyresgästen att bevisa sin verkliga förlust. Det kan då vara bättre att basera ersättningsanspråket på någon av de andra metoder som står till buds, t.ex. ortsprismetoden (i ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261 också benämnd marknadsvärdemetoden), där ju överlåtelser av liknande rörelser kan beaktas vid fastställandet av värdet. Som HD påpekar kan det också finnas en möjlighet att kräva ersättning för personlig inkomstförlust, som kan utgå när rörelsen drivs av någon som till följd av hög ålder, sjukdom eller av någon annan omständighet har svårt att få en alternativ sysselsättning. 4.5.2.13 Jämkning av skadeståndet Jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen är enligt HD i ”Avkodningsersättningen I” NJA 2013 s. 966 i princip tillämplig också på den ersättning som ska betalas enligt 9 § lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning eftersom denna utgör ett skadestånd. Eftersom regeln i avkodningslagen är en specialregel avseende ersättningsskyldighet med ett tydligt preventivt syfte som grundas på ett direktiv och betalningen ska avse en normerad minimiersättning med utgångspunkt i det olovliga utnyttjandet är utrymmet typiskt sett mindre här än i andra situationer. Till det kommer enligt HD att lagen för ersättningsskyldighet förutsätter att det har varit fråga om uppsåtligt brott, något som rent allmänt enligt HD talar emot jämkning. Jämkningsutrymmet är därför generellt sett mycket litet. I 2013 års avgörande skedde inte heller någon jämkning.
- I två avgöranden har HD haft anledning att adressera frågor med anknytning till tillämpningen av 9 § i avkodningslagen. I ”Avkodningsersättningen I” NJA 2013 s. 966 hade brottsligheten bestått i att gärningsmännen installerat, innehaft och underhållit samt sålt och distribuerat avkodningsutrustning i förvärvssyfte, däribland hade de berett 122 personer tillgång till Canal Digitals tv-sändningar utan bolagets medgivande. Beträffande skälighetsregeln i 9 § uttalade domstolen att regeln ska uppfattas som en minimiregel för beräkningen av det skadestånd som tjänsteleverantören är berättigad till och att utgångspunkten för bedömningen är den avgift som skulle ha betalats om avtal hade tecknats mellan tjänsteleverantören och de personer för vilka tjänsten har gjorts tillgänglig. Däremot saknar hur mycket tjänsten har utnyttjats betydelse. Det avgörande är i stället att tjänsten har gjorts tillgänglig för personerna och tagits i bruk. Enligt HD torde man som huvudregel kunna utgå ifrån att den utrustning som har spritts också har utnyttjats. Av väsentlig betydelse för tillämpningen är att beräkningen enligt HD ska ”grunda sig på den tid under vilken det olovliga utnyttjandet faktiskt har kunnat äga rum och därför som längst till och med den dag då möjligheterna att tillgodogöra sig programinnehållet upphörde”; det finns annars en betydande risk för överkompensation.
Rättsfall
NJA 2013 s. 966
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 966
BibTeX
@misc{nja-2013-s-966,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 966}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
3 hänvisningar i 1 artiklar · 3 stycken/fotnoter