Stycket

149.HD återkom till den allmänna utgångspunkten i ”Dricksvattnet” NJA 2018 s. 475. Här hade dricksvatten i enlighet med lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster levererats av ett av en kommun helägt bolag till några privatpersoner som menade att de orsakats personskada på grund av en säkerhetsbrist. HD konstaterade här att i 2006 års lag regleras huvudmannens skyldighet att ersätta översvämningsskador på fastigheter inom verksamhetsområdet och att även ersätta den skada — personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada — som en fastighetsägare orsakas på grund av att huvudmannen på annat sätt har överskridit sin rätt eller åsidosatt en skyldighet enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Det var enligt HD klart att föroreningar i dricksvatten utgjorde ett exempel på när huvudmannen kan åläggas skadeståndsskyldighet. Samtidigt konstaterades, med hänvisning till NJA 2013 s. 909, att en skadeståndstalan med stöd av allmänna skadeståndsregler tillåts även när det finns speciallagstiftning som reglerar frågan men att avsteg kan göras med hänsyn till speciallagens utformning och syften. HD fäste här avseende vid att produktansvarslagens förhållande till allmänna skadeståndsrättsliga regler adresserats i förarbetena, att det där angivits att den skadelidande kan välja att grunda sin talan på skadeståndslagens regler även i fråga om skador som faller inom produktansvarslagens tillämpningsområde och att lagens förhållande till andra skadeståndsrättsliga specialregler därför ska bedömas från fall till fall, bl.a. beträffande allmänna vattentjänster. Det konstaterades vidare att ordalydelsen i lagen om allmänna vattentjänster inte ger inte uttryck för att de exklusivt reglerar huvudmannens ansvar och att uttalanden med ett sådant innehåll saknas i förarbetena. Reglerna i speciallagen ansågs därför inte hindra att talan grundade sig på den allmänna produktansvarslagen.s. 1004