Johanna Chamberlain, Agnes Hellner · JT 2025 s. 24–37 · 3 ställen
- NJA 2018 s. 475 p. 15–16.fotnot 21 · s. 30
- I en annan del av Sverige fortsätter PFAS-processandet. Sedan skyhöga PFAS-halter upptäcktes i dricksvattnet i Ronneby i Blekinge år 2013, har PFASföreningen med över 150 medlemmar drivit domstolsprocesser i syfte att få bland annat skadestånd för personskada från det kommunala vattenbolaget som har levererat förorenat dricksvatten. Genom Dricksvattnet NJA 2018 s. 475 och PFAS NJA 2023 s. 916 har man lyckats etablera dels att förorenat dricksvatten ska ses som en produkt med säkerhetsbrist i produktansvarslagens (1992:18, PAL:s) mening, dels att kraftigt förhöjda PFAS-halter i blodet utgör en personskada enligt PAL. Processandet är emellertid inte över eftersom frågan om i vilken mån personskadorna är ersättningsgilla i de enskilda fallen ännu inte har prövats.Inledning: PFAS och gränserna för · p. 2 · s. 25
- Inom skadeståndsrätten gäller att SkL tillämpas såvida inte ”annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden” (1 kap. 1 §). Stadgandet ger uttryck för att SkL är dispositiv och att speciallagstiftning går före. Samtidigt ansåg HD i Ronnebyprocessens första prejudikat, Dricksvattnet NJA 2018 s. 475, att bestämmelserna i LAV inte var exklusivt tillämpliga för frågan om skada i vattenverksamhet, eftersom detta inte framgick av lagen eller dess förarbeten. Så länge det inte anges i en speciallag att den är exklusivt tillämplig för en viss fråga, tycks det således stå skadelidande fritt att välja vilken eller vilka ansvarsgrund(er) man vill luta sig på. När identiska grunder förefaller kunna subsumeras under flera materiella bestämmelser är det domstolen som, enligt jura novit curia, har att avgöra vilken ansvarsgrund som ska tillämpas. Gäller för de olika bestämmelserna att olika domstolar är behöriga, uppstår en situation där domstolen har att rättsligt kvalificera de fakta som käranden gör gällande redan i samband med prövningen av sin sakliga behörighet.Det skadestånds- och processrättsliga dilemmat · p. 9 · s. 29
Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 6 ställen
- Se t.ex. NJA 1983 s. 836 (Ljudbangen), NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastik- tjänster), NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet), NJA 2020 s. 807 (Den skadliga elen). Angående rättsfallet NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastiktjänster), se Andersson, Håkan (2017). Ersättningsproblem i skadeståndsrätten, s. 244 ff. Se även Morawetz, Fredrik (2019). Avbrutna upphandlingar: Ansvar i gränslandet mellan privat och offentlig rätt, s. 174 ff. som ingående behandlar frågan om förhållandet mellan LOU och 3:3 SkL, särskilt nyss nämnda rättsfall på s. 175 ff. Även hovrättsfallet RH 2013:64 (Skogsmaskinen) kan nämnas, där pre- skriptionsregeln enligt TSL inte ansågs tillämplig på skadeståndskrav.fotnot 813 · s. 21
- I rättsfallet NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet) uttalade HD att PAL är alternativt tillämplig i situationer som även omfattas av lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster. Det baserades på att det varken i vattentjänstlagen eller i dess förarbeten finns något uttryck för att andra skadeståndsregler inte skulle kunna vara tillämpliga.fotnot 817 · s. 22
- Frågan om möjligheterna att utsträcka det inhemska produktansvaret utöver vad som framgår av EU-rätten, och om detta eventuellt skulle anses strida mot EU-direktivet om produktansvar, har inte varit särskilt uppmärksammat i svensk rätt. Det behandlas t.ex. inte alls i NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet). Jfr dock i dansk rätt, särskilt om produktansvar enligt EU-direktivet och den inhemska ”generella” produktansvarsregleringen, Andersen, Mads Bryde (2020). Læ-fotnot 823 · s. 22
Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 3 ställen
- Frågan har kortfattat berörts också i ”Dricksvattnet” NJA 2018 s. 475, där det angavs att begreppet näringsverksamhet i produktansvarslagen (1992:18) är avsett att ha samma innebörd som i konsumentlagstiftningen och att det alltså ska vara fråga om en verksamhet av ekonomiskt slag som bedrivs yrkesmässigt. Enligt HD innebar det att kommunala bolag som bedriver verksamhet av ekonomisk natur kan ådra sig produktansvar eftersom ett sådant bolag enligt 8 § kan betraktas som en part som satt produkten i omlopp i en näringsverksamhet. I det aktuella fallet ansågs ett kommunalt bolag som levererade dricksvatten enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster omfattas av produktansvarslagens reglering.Förpliktelsernas innehåll · p. 3 · s. 891
- Vad som är en ”produkt” i lagens mening är inte givet för alla situationer. I ”Dricksvattnet” NJA 2018 s. 475 hade dricksvatten i enlighet med lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster levererats från ett bolag som var helägt av en kommun till några privatpersoner som menade att de orsakats personskada på grund av att vattnet haft en säkerhetsbrist i form av att det kontaminerats med en viss substans (PFAS). Frågan var om produktansvarslagen skulle anses vara tillämplig. En fråga var då om dricksvatten skulle anses utgöra en produkt. HD konstaterade här, med hänvisning till lagens förarbeten, att uttrycket lös sak i lagen används i dess vedertagna betydelse och att det därmed omfattar varje slag av rörligt fysiskt föremål, att sättet att framställa en produkt är inte avgörande för om den ska falla under lagens tillämpningsområde samt att gaser och vätskor är ”exempel på produkter i lagens mening, oavsett om de utvinns direkt från naturen eller framställs industriellt”. Dricksvatten ansågs därför vara en produkt i lagens mening. 4.5.1.9 Konkurrerande skadeorsaker En skadelidande kan drabbas av en negativ effekt som beror på flera olika och oberoende orsaker. Frågor om när det föreligger skadeståndsskyldighet och hur ansvaret i så fall ska fördelas mellan dem vars agerande eller underlåtenhet att agera har medfört skadan avgörs huvudsakligen av läran om konkurrerande skadeorsaker.Påföljder · p. 126 · s. 993
- HD återkom till den allmänna utgångspunkten i ”Dricksvattnet” NJA 2018 s. 475. Här hade dricksvatten i enlighet med lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster levererats av ett av en kommun helägt bolag till några privatpersoner som menade att de orsakats personskada på grund av en säkerhetsbrist. HD konstaterade här att i 2006 års lag regleras huvudmannens skyldighet att ersätta översvämningsskador på fastigheter inom verksamhetsområdet och att även ersätta den skada — personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada — som en fastighetsägare orsakas på grund av att huvudmannen på annat sätt har överskridit sin rätt eller åsidosatt en skyldighet enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Det var enligt HD klart att föroreningar i dricksvatten utgjorde ett exempel på när huvudmannen kan åläggas skadeståndsskyldighet. Samtidigt konstaterades, med hänvisning till NJA 2013 s. 909, att en skadeståndstalan med stöd av allmänna skadeståndsregler tillåts även när det finns speciallagstiftning som reglerar frågan men att avsteg kan göras med hänsyn till speciallagens utformning och syften. HD fäste här avseende vid att produktansvarslagens förhållande till allmänna skadeståndsrättsliga regler adresserats i förarbetena, att det där angivits att den skadelidande kan välja att grunda sin talan på skadeståndslagens regler även i fråga om skador som faller inom produktansvarslagens tillämpningsområde och att lagens förhållande till andra skadeståndsrättsliga specialregler därför ska bedömas från fall till fall, bl.a. beträffande allmänna vattentjänster. Det konstaterades vidare att ordalydelsen i lagen om allmänna vattentjänster inte ger inte uttryck för att de exklusivt reglerar huvudmannens ansvar och att uttalanden med ett sådant innehåll saknas i förarbetena. Reglerna i speciallagen ansågs därför inte hindra att talan grundade sig på den allmänna produktansvarslagen.Påföljder · p. 149 · s. 1004
Bertil Bengtsson · SvJT 2019 s. 637–652 · 1 ställe