Stycket

148.Också i NJA 2013 s. 51 uppkom frågan om relationen mellan specialreglering och allmänna skadeståndsrättsliga regler. Den skadelidande hade här drabbats av nötningsskador på sin segelbåt orsakade av att en annan fritidsbåt, också en segelbåt, hade slitit sig från förtöjningsplatsen och orsakat skadorna. Den skadelidande baserade här sitt krav på 2 kap. 1 § skadeståndslagen men skadevållaren gjorde gällande att skadeståndsfordringen var preskriberad enligt 19 kap. 1 § sjölagen (1994:1009). HD uttalade i den frågan att oberoende av ”om ett individuellt oaktsamhetsansvar för sammanstötningsskador ska anses ha kommit till uttryck i sjölagen eller endast förutsatts i denna men vara grundat på skadeståndslagen och allmänna ersättningsrättsliga principer, får det anses stå den skadelidande fritt att stödja sig på 2 kap. 1 § skadeståndslagen”. Beträffande just relationen mellan allmänna regler om skadeståndspreskription och specialregeln i 19 kap. 1 § sjölagen uttalades det principiellt viktiga att utgångspunkten är att ”en bestämmelse om specialpreskription som finns i en viss lag inte omfattar sådana fordringar som har uppkommit med stöd av en bestämmelse i en annan lag” men att en preskriptionsbestämmelse i vissa fall också kan omfatta fordringar som har uppkommit i det rättsförhållande som lagen avser men som inte grundas på just den lagen. För att specialpreskriptionsbestämmelsen ska ha en sådan effekt ”krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme för detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas”. (Se även avsnitt 5.3.2.1.)s. 1003