- Se NJA 2013 s. 51 (Segelbåten som slet sig) angående preskription enligt SjöL. Jfr NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastiktjänster), p. 11 in fine, där HD uttalar att särskilda förhållanden kan föranleda att en regel utesluter tillämpningen av en annan, t.ex. om lagen ”grundar sig på en internationell överenskommelse som innebär att skadestånd får utdömas endast enligt de förutsättningar som anges i instrumentet oberoende av nationell lagstiftning i övrigt”. Beträffande förhållandet mellan LOU och 3:3 SkL uttalar HD att det ”varken i direk-
- Se NJA 2013 s. 51 (Segelbåten som slet sig), p. 13.
- på ”allmänna oskrivna skadeståndsregler”.811 I NJA 2013 s. 51 (Segelbåten som
Rättsfall
NJA 2013 s. 51
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 51
BibTeX
@misc{nja-2013-s-51,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 51}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 3 artiklar · 8 stycken/fotnoter
- Också i NJA 2013 s. 51 uppkom frågan om relationen mellan specialreglering och allmänna skadeståndsrättsliga regler. Den skadelidande hade här drabbats av nötningsskador på sin segelbåt orsakade av att en annan fritidsbåt, också en segelbåt, hade slitit sig från förtöjningsplatsen och orsakat skadorna. Den skadelidande baserade här sitt krav på 2 kap. 1 § skadeståndslagen men skadevållaren gjorde gällande att skadeståndsfordringen var preskriberad enligt 19 kap. 1 § sjölagen (1994:1009). HD uttalade i den frågan att oberoende av ”om ett individuellt oaktsamhetsansvar för sammanstötningsskador ska anses ha kommit till uttryck i sjölagen eller endast förutsatts i denna men vara grundat på skadeståndslagen och allmänna ersättningsrättsliga principer, får det anses stå den skadelidande fritt att stödja sig på 2 kap. 1 § skadeståndslagen”. Beträffande just relationen mellan allmänna regler om skadeståndspreskription och specialregeln i 19 kap. 1 § sjölagen uttalades det principiellt viktiga att utgångspunkten är att ”en bestämmelse om specialpreskription som finns i en viss lag inte omfattar sådana fordringar som har uppkommit med stöd av en bestämmelse i en annan lag” men att en preskriptionsbestämmelse i vissa fall också kan omfatta fordringar som har uppkommit i det rättsförhållande som lagen avser men som inte grundas på just den lagen. För att specialpreskriptionsbestämmelsen ska ha en sådan effekt ”krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme för detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas”. (Se även avsnitt 5.3.2.1.)
- Frågan om relationen mellan specialreglering om preskription och allmänna regler om preskription av skadeståndskrav behandlades också i NJA 2013 s. 51, rörande skador på en segelbåt orsakade av sammanstötning med annan segelbåt som brustit i förtöjningen (se avsnitt 4.5.2.6). Skadevållaren hade här gjort gällande att skadeståndsfordringen var preskriberad enligt 19 kap. 1 § sjölagen. Utgångspunkten var enligt HD att ”en bestämmelse om specialpreskription som finns i en viss lag inte omfattar sådana fordringar som har uppkommit med stöd av en bestämmelse i en annan lag” men att en preskriptionsbestämmelse i vissa fall också kan omfatta fordringar som har uppkommit i det rättsförhållande som lagen avser men som inte grundas på just den lagen. För att specialpreskriptionsbestämmelsen ska ha denna effekt ”krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme för detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas”. I det aktuella fallet fäste HD avseende vid bestämmelsens ordalydelse, bakomliggande konventionsreglering och förarbetsuttalanden. Beträffande ordalydelsen konstaterade HD att bestämmelsen gäller ”fordran på ersättning för sammanstötning” och att denna formulering otvetydigt omfattar varje fordran på ersättning för en sammanstötningsskada, oberoende av vilken rättsregel som ligger till grund för anspråket. HD frågade sig därefter om en sådan tillämpning också hade varit avsedd. Här beaktades bl.a. regleringen i 1910 års konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning som ledde till regler i föregående sjölag från 1891. HD beaktade också de uttalanden som hade gjorts i förarbetena bl.a. om att den korta preskriptionstiden skulle gälla också om den skadelidande gjorde gällande att redaren själv eller någon som redaren ansvarar för hade vållat skadan och gjorde gällande personligt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Vidare beaktades vad som uttalats i litteraturen rörande samma fråga. Slutsatsen blev enligt HD att 19 kap. 1 § sjölagen träffade också redarens oaktsamhetsansvar för sammanstötningen även om 2 kap. 1 § skadeståndslagen åberopades som grund för kravet. 5.3.2.2 Preskription och försäkring I ett avtal om företagsförsäkring får det föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att ha kvar sin rätt (se 8 kap. 20 § FAL). Syftet med sådana villkor är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge (se ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 7, ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601 p. 17 och ”Kioskförsäkringen” NJA 2019 s. 136 p. 15). HD har i flera avgöranden haft anledning att ta ställning till tolkningsfrågor avseende regleringen.
- HD konstaterade här att syftet med tiodagarsfristen var att den bidragsskyldige inte skulle bli betalningsskyldig innan han eller hon fått möjlighet att ta del av återbetalningsbeslutet med den information som detta skulle innehålla. Det syftet ansågs inte motivera att startpunkten för preskriptionstiden knöts till delgivningen av beslutet. En sådan koppling ansågs inte heller förenlig med preskriptionsregelns avvecklingsfunktion. HD anförde vidare att det inte var en god ordning att ”låta det förhållandet att tiden har gått, utan att sådana åtgärder har vidtagits, få till effekt att startpunkten för preskriptionstiden förskjuts” och att det inte heller fanns stöd i förarbetena till underhållsstödslagen (eller socialförsäkringsbalken) som antydde att en sådan ordning var avsedd. En ordning där preskriptionstidens början knöts till återbetalningsbeslutet innebar också vissa systematiska fördelar. HD kom därför fram till att tiden skulle börja löpa när Försäkringskassan fattat sitt beslut (se även justitieråden Herres och Lindskogs tillägg för egen del). En minoritet (2 justitieråd) var skiljaktig och fann att preskriptionstiden inleddes när Försäkringskassan genom ett inbetalningskort uppmanade gäldenären att betala. 5.3.2.5 Specialpreskription övriga fall Sjölagen innehåller i 19 kap. 1 § ett antal bestämmelser om specialpreskription. Enligt punkt 3 upphör en fordring, vare sig ansvarigheten för den är begränsad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga om en ”fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den dag skadan inträffade”. I NJA 2013 s. 51, där en segelbåt slitit sig från förtöjningsplatsen och orsakat nötningsskador på en annan segelbåt, var en fråga från vilken dag preskriptionsfristen skulle börja löpa. HD konstaterade här att tiden skulle räknas ”från den dag skadan inträffade”, att det i den franska originalversionen av 1910 års sammanstötningskonvention talades om att preskriptionstiden räknas ”à partir de l’évènement” och enligt den engelska lydelsen räknas tiden ”from the date of the casualty”. Med skada skulle därför förstås den fartygsskada som uppstår vid sammanstötningstillfället, även om de ekonomiska konsekvenserna av den skadan, t.ex. utebliven hyra, kan inträffa först senare. Eftersom mer än två år förflutit mellan skadan i den meningen och att talan väcktes hade preskriptionsfristen löpt ut.
Notiser1 hänvisning