Stycket

143.Enligt HD var därför en mer ändamålsenlig avgränsning hur skadan förhåller sig ”den prestation som parten på grund av avtalsförhållandet har rätt till och syftet med prestationen. Om en skada beror på att det uttryckligen eller underförstått överenskomna syftet inte har realiserats till följd av utebliven prestation eller fel i denna, så talar det för att skadan ska ersättas även om den är svår att mäta i pengar”. Är det därför fråga om en paketresa till en semesterort och syftet förfelas i beaktansvärd grad genom förseningen bör enligt HD den ideella skadan ersättas. Ett sådant synsätt ligger också i linje EU-domstolens uttalanden i mål Leitner, C-168/00, EU:C:2002:163. Samma synsätt ska dock enligt HD inte tillämpas på reguljära persontransporter, där eventuella ideella skador ofta beror på individuella och för transportören okända syften med resan. När sådana omständigheter föreligger bör passageraren i allmänhet inte vara berättigad till ersättning. Enligt HD följer också av allmänna kontraktsrättsliga principer att ”redan tidsförlusten i sig skulle utgöra en ersättningsgill skada”. Majoriteten kom därför fram till att någon ersättningsskyldighet för den reguljära resan inte förelåg (jfr justitierådet Johanssons tillägg om möjligheter att få ersättning för olika ideella poster). Ett justitieråd var skiljaktigt och ville tillerkänna passageraren viss ersättning, bl.a. med hänvisning till att det vid flygtransporter är fråga om en standardiserad tjänst som tillhandahålls åt ett stort antal personer och att det därför knappast är görligt att gå in på någon närmare individuell prövning av avtalsintresset, dvs. den prestation som parten på grund av avtalsförhållandet har rätt till och syftet med prestationen. 4.5.2.5 Avtalade viten Frågan om hur ett avtalat vite ska anses förhålla sig till borgenärens rätt till ersättning i form av skadestånd är omdiskuterad. Svaret beror i betydande utsträckning på hur vitesregleringen är utformad. I NJA 2010 s. 629 hade en beställare och en underentreprenör avtalat om att vite skulle utgå ifall omhändertagen egendom förkom (se även 2.8 och 4.5.1.6). I bestämmelsen, som intagits i en bilaga till en kvittenslista för nycklar och som utgjorde del av avtalet, angavs att ”Nycklar som ej kommer oss tillhanda efter påpekande kommer att debiteras 15 000 kr” och att nycklar till lägenheter som hyresgäster äger och som försvinner, debiteras för låsbyte”. Frågan var om det avtalade vitet antingen utgjorde ett belopp som den som kvitterat en nyckel under alla förhållanden skulle betala om nyckeln kom bort utan att vitet hindrade den skadelidande att i stället kräva ett högre skadestånd enligt entreprenadkontraktet eller om vitet skulle anses utgöra en exklusiv reglering av vad som skulle betalas om nyckeln kom bort.s. 1001