Stycket

103.Utgångspunkten är här, som påpekas i NJA 1997 s. 44 (se Herre, SvJT 2005 s. 580 f.), att ”ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande.” Skälet är främst att ”det befordrar klarheten i rättsförhållandena att var och en håller sig till sin medkontrahent”. Här kan jämföras även med NJA 2007 s. 758, där HD anförde att huvudregeln i svensk rätt är att ”en skadelidande, som har en kontraktuell rätt till ersättning från en medkontrahent (det främre ledet), vilken i sin tur har en kontraktuell täckningsfordran eller regressrätt mot en annan part (det bakre ledet), inte kan hoppa över det främre ledet och rikta ett kontraktuellt krav direkt mot det bakre ledet, inte ens inom ramen för båda de kontraktuella kraven”. Också i NJA 2012 s. 697 fick HD anledning att redovisa sin principiella syn på direktkravsrätten. HD angav här, efter att ha anfört vad som framgår av 1997 och 2007 års avgöranden, att man från huvudregeln gjort undantag i stor utsträckning inom bl.a. (1) transporträtten, så att den skadelidande kan rikta krav mot både transportören och undertransportören (jfr t.ex. 13 kap. 35–37 §§ sjölagen), (2) konsumentskyddslagstiftningen, så att konsumenten kan rikta krav mot bakre säljled eller annan i bakre led (46 § KKöpL, 29 § konsumentkreditlagen, 33 § KTjL) och (3) försäkringslagstiftningen vid ansvarsförsäkring (9 kap. 7 § FAL). HD konstaterar här att man i viss utsträckning utvecklat en rätt för borgenären att med framgång rikta talan mot gäldenärens gäldenär, exempelvis rörande rättsskyddsförsäkring (se nedan).s. 985