- Se t.ex. NJA 2007 s. 758 (Ballofixen), NJA 2014 s. 760 (Cargo Center), NJA 2018 s. 301 (NSAB- försäkringen), NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen). I NJA 2021 s. 622 (Länna Marks fordran) användes dock inte uttrycket kontraktskedja av HD, jfr rubriken ”Ford- ringar med samband inom avtalsförhållanden” före p. 7 i HD:s domskäl.
- Jfr HD:s uttalande i NJA 2007 s. 758 (Ballofixen) om obehörig vinst i förhållandet mellan be- ställare och underentreprenör om entreprenören gått i konkurs: ”[...] möjligheten för bestäl- laren att få ersättning för det bakre ledets vinst på beställarens bekostnad är synnerligen oviss i svensk rätt.”
- Denna typ av ekonomiska argument användes i NJA 2007 s. 758 (Ballofixen), där HD uttalade att om en underentreprenör också omfattas av en entreprenörs ansvarsbegränsningar, så på- verkar det typiskt sett det pris som underentreprenören tar för sin prestation gentemot entre- prenören. Prissättningsargumentet kan i denna situation hävdas bygga på att entreprenören ska skyddas, dvs. entreprenören får ett lägre pris. I annat fall hade entreprenören fått ”betala” för underentreprenörens risk att bli stämd av beställaren, genom att underentreprenören tar ut en riskpremie gentemot entreprenören. Men detsamma gäller för beställaren, dvs. även beställa- ren får ett lägre pris, i.o.m. att entreprenörens ansvar är begränsat. Beträffande prissättningen innebär det att samtliga avtalsparter får ett lägre pris men att risken allokeras till enbart bestäl- laren. I det enskilda fallet verkade prissättningsargumentet alltså ersättningshindrande.
Rättsfall
NJA 2007 s. 758
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2007 s. 758
BibTeX
@misc{nja-2007-s-758,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2007 s. 758}},
year = {2007},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
41 hänvisningar i 7 artiklar · 41 stycken/fotnoter
- Utgångspunkten är här, som påpekas i NJA 1997 s. 44 (se Herre, SvJT 2005 s. 580 f.), att ”ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande.” Skälet är främst att ”det befordrar klarheten i rättsförhållandena att var och en håller sig till sin medkontrahent”. Här kan jämföras även med NJA 2007 s. 758, där HD anförde att huvudregeln i svensk rätt är att ”en skadelidande, som har en kontraktuell rätt till ersättning från en medkontrahent (det främre ledet), vilken i sin tur har en kontraktuell täckningsfordran eller regressrätt mot en annan part (det bakre ledet), inte kan hoppa över det främre ledet och rikta ett kontraktuellt krav direkt mot det bakre ledet, inte ens inom ramen för båda de kontraktuella kraven”. Också i NJA 2012 s. 697 fick HD anledning att redovisa sin principiella syn på direktkravsrätten. HD angav här, efter att ha anfört vad som framgår av 1997 och 2007 års avgöranden, att man från huvudregeln gjort undantag i stor utsträckning inom bl.a. (1) transporträtten, så att den skadelidande kan rikta krav mot både transportören och undertransportören (jfr t.ex. 13 kap. 35–37 §§ sjölagen), (2) konsumentskyddslagstiftningen, så att konsumenten kan rikta krav mot bakre säljled eller annan i bakre led (46 § KKöpL, 29 § konsumentkreditlagen, 33 § KTjL) och (3) försäkringslagstiftningen vid ansvarsförsäkring (9 kap. 7 § FAL). HD konstaterar här att man i viss utsträckning utvecklat en rätt för borgenären att med framgång rikta talan mot gäldenärens gäldenär, exempelvis rörande rättsskyddsförsäkring (se nedan).
- Beträffande bostadsrättshavarens rätt till ersättning anförde HD att ”den som har vållat en skada på fastigheten får betala ersättning till en bostadsrättshavare för de kostnader som han eller hon har åsamkats till följd av skadorna kan med hänsyn till bostadsrättshavarens starka anknytning till den skadade egendomen inte anses skapa oklarheter om ansvarsförhållandena eller normalt antas leda till en ersättningsskyldighet som är alltför långtgående eller svår att överblicka”. Lagreglerna i bostadsrättslagen om bostadsrättshavarens rätt att i vissa fall vända sig mot föreningen och kräva ersättning för kostnader som följt av skadan på föreningens byggnad kunde enligt HD inte hindra att bostadsrättshavaren på utomkontraktuell grund kunde kräva ersättning av den som på föreningens uppdrag utfört arbeten på byggnaden och då vållat skadorna på lägenheten och de därav följande kostnaderna för innehavaren av bostadsrätten (se också den skiljaktiga meningen om betydelsen av NJA 2007 s. 758, se strax nedan, för frågan om bostadsrättshavarens rätt att rikta anspråk på utomobligatorisk grund direkt mot bakre led, dvs. mot byggföretaget).
- I det andra avgörandet som i tiden låg några år före 2009 års avgörande, NJA 2007 s. 758, hade en beställare av en entreprenad avtalat med en entreprenör om renovering av stammar för vatten i beställarens fastighet. Entreprenören hade anlitat en underentreprenör som genom vårdslöshet orsakat skador huvudsakligen på fastigheten och därmed på egendom som inte utgjorde entreprenaden. I båda leden gällde standardkontraktet AB 72. Avtalen innebar enligt HD dels att om underentreprenören vårdslöst orsakat en skada på annan beställarens egendom än entreprenaden, kunde beställaren inte alltid få full ersättning för sakskadan och därav följande allmän förmögenhetsskada från entreprenören, dels att entreprenören vid en regress mot underentreprenören inte heller alltid kunde få full ersättning för vad han eller hon utgett till beställaren. Frågan i målet var emellertid enligt HD om beställaren kunde komma förbi ansvarsbegränsningarna med stöd av skadeståndslagen.
2016/531 hänvisning
Det allmännas vårdplikt vid custodia1 hänvisning
- 1.1.Skadeståndslagens räckvidd m.m. Ett omdiskuterat avgörande kan sägas avse tillämpningen av regeln i 1:1 SkL att skadeståndslagen (SkL) tillämpas om inte annat föranleds av avtal. NJA 2007 s. 758 gällde frågan, om en ansvarsbegränsning i ett entreprenadavtal som reglerades av villkoren i AB 92 kunde ha verkan till förmån för tredje man. En underentreprenör hade vållat skada på beställarens fastighet. Beträffande krav mot entreprenören kunde ansvarsbegränsningen åberopas, och beställaren krävde därför underentreprenören under hänvisning till utomobligatoriska regler — med honom förelåg ju ingen överenskommelse om motsvarande begränsning. HD fann att ansvarsbegränsningarna i entreprenadavtalet gällde, men med reservation för fallet att underentreprenören handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst eller åsidosatt en särskild säkerhetsförpliktelse, med beställaren som skyddsobjekt.
- Tydligen anses entreprenadavtalet skapa ett särskilt ansvarssystem som binder alla inblandade parter. Undantagen för uppsåt och grov vårdslöshet stämmer också väl med allmänna principer. Mera anmärkningsvärt är att man med detta likställt en särskild säkerhetsförpliktelse — ett ganska oklart begrepp. Att döma av motiveringen har HD byggt på det välkända avgörandet NJA 1986 s. 712, där ett fel i en överlastindikator medförde att en kran rasade och indikatorns tillverkare ansågs ansvarig på utomobligatorisk grund mot kranägaren; HD åberopade i detta fall att det förelåg en särskild säkerhetsförpliktelse på grund av skaderisken. Detta hade emellertid inget att göra med rätten att kräva annan än medkontrahenten på skadestånd enligt SkL — en rätt som HD ansåg närmast självklar — utan säkerhetsförpliktelsen var i stället ett skäl för att svaranden skulle svara också för en självständig medhjälpares vållande utanför kontraktsförhållanden (se referatrubriken). Även om domskälen i 2007 års avgörande på detta vis synes bygga på en felläsning av det tidigare rättsfallet får man i fortsättningen ställa frågan i liknande situationer om möjligen en särskild förpliktelse av det angivna slaget har förekommit; sannolikt behöver den inte grundas på ett uttryckligt åtagande (något som ju inte gällde i NJA 1986 s. 712). — I varje fall lär knappast NJA 2007 s. 758 begränsa möjligheten att föra talan mot tredje man på grund av SkL:s regler i situationer där man inte kan intolka en friskrivning i avtalet. (Jfr NJA 2009 s. 16, refererat nedan i 2.4, där vissa liknande frågor diskuterades.)
Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal1 hänvisning