Stycket

94.I ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608 uppkom frågan om en part skulle kunna åläggas att betala skadestånd mot en annan part för ren förmögenhetsskada trots att parterna inte stått i avtalsförhållande till varandra och trots att skadan inte hade orsakats genom brott. Utgångspunkten i skadeståndslagen är att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan (2 kap. 2 §). Av förarbetena till paragrafen framgår att lagstiftningen inte ska utgöra hinder mot en rättsutveckling genom rättspraxis på ett sådants sätt att ansvaret för ren förmögenhetsskada vidgas. Med hänvisning till bl.a. ”Kone” NJA 1987 s. 692 och ”Fastigheten Pastorn” NJA 2001 s. 878 konstaterade HD att sådan skada i vissa fall ersatts när den orsakats på annat sätt än genom brott. Efter att ha uttalat att utgångspunkten är att en avtalspart som drabbas av skada till följd av motpartens avtalsbrott har att vända sig till motparten för att få ersättning för sin skada anförde HD att detta inte hindrar ”att det även enligt svensk rätt, åtminstone i särskilt allvarliga fall, bör föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för den andra avtalsparten”.s. 982