Stycket

62.Vem som ska anses ha bevisbördan för att culpa kan läggas den skadevållande parten till last är ofta en viktig fråga. Utgångspunkten är, som anges t.ex. i ”Kommunens oriktiga upplysning” NJA 2017 s. 824, att det är den som begär skadestånd som har att visa att omständigheterna är sådana att han eller hon har rätt till skadestånd. Det finns dock viktiga undantag. I 2017 års fall gällde frågan om en kommuns ansvar enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen för felaktiga upplysningar. Här uttalade HD att det inte kan krävas av den enskilde att han eller hon utreder de närmare skälen till att en upplysning har blivit fel, eftersom dessa vanligen hänför sig till interna förhållanden inom myndigheten. Om därför en myndighetsföreträdare har lämnat en enskild ett bestämt besked i en viss fråga och om beskedet har varit oriktigt, får det därför normalt presumeras att det beror på fel eller försummelse från myndighetens sida. Myndighetens har då att visa på omständigheter som medför att det inte utgjorde fel eller försummelse att lämna upplysningen, trots att den var felaktig. Vad särskilt gäller felaktiga uppgifter som en myndighet har fått från en annan myndighet innebär det att den myndighet som lämnat uppgiften till enskild kan behöva visa att felaktigheten inte har orsakats av fel eller försummelse hos den andra myndigheten.s. 971