Stycket

107.I NJA 2016 s. 1057 uttalade HD vidare att utgångspunkten, i linje med det särskilda kostnadsansvaret för förvaltning eller för auktion enligt 15 § samäganderättslagen, är att om en av delägarna till samägd egendom genomför en förkovringsåtgärd med den andres samtycke med egna medel ska kostnaden fördelas i proportion till andelarna. Presumtionen är alltså att en sådan kostnad ska delas mellan ägarna i förhållande till deras andelar. Presumtionen kan motbevisas genom att den andre delägaren visa att det var fråga om en gåva eller att det överenskommits, eller var underförstått, att ingen kostnadsfördelning skulle ske. Om presumtionen gäller och åtgärden har finansierats av en delägare genom en kredit bör utgångspunkten vara, åtminstone när krediten har säkerställts med pantbrev uttagna i fastigheten, ett delat ansvar på så sätt att delägare som inte svarar direkt mot långivaren har ett internt ansvar för krediten. Det innebär i sin tur att den delägaren ska betala ”sin del av skulden till den som har tagit upp lånet (eller direkt till långivaren) i takt med att låntagarens betalningsskyldighet inträder”. Det finns således här en princip om vad som kan kallas för samgäld (se särskilt det justitierådet Lindskog tillade för egen del i NJA 2016 s. 1057). 2.7 Gäldenären har flera förpliktelser gentemot samma borgenär Typiskt sett får avräkning mellan borgenär och gäldenär ske utan hänsynstagande till eventuell säkerhet som ställts av annan, t.ex. genom borgen eller tredjemanspant. Hur avräkningen sker kan dock i vissa situationer påverka vilket belopp säkerhetsställaren ska svara för. I NJA 1932 s. 621 hade en person gått i borgen för en arrendators förpliktelser enligt arrendeförhållandet. I detta förhållande hade jordägaren fått vissa fordringar på arrendatorn och arrendatorn vissa på jordägaren. Jordägaren hade dock viss annan fordring mot arrendatorn som inte härrörde från arrendeförhållandet utan avsåg annat. Jordägaren hade använt denna senare fordran vid avräkning mot jordägarens skuld till arrendatorn och därefter krävt borgensmannen på betalning för skillnaden mellan å ena sidan jordägarens fordran på grund av arrendekontraktet och å andra sidan den genom avräkning minskade motfordran som arrendatorn hade på jordägaren. Här kom HD fram till att borgen för arrendatorn endast omfattade den skuld, vilken återstod efter avräkning mellan fordringar och motfordringar på grund av arrendeförhållandet. Borgensmannen ansågs därför inte skyldig att tåla det avdrag som jordägaren först gjort avseende annat.s. 927