Stycket

97.I ”Dubbelförsäkringen” NJA 2019 s. 788 uttalade HD om regleringen att den ska ta hand om situationen ”där en risk som försäkrats hos flera försäkringsbolag — och som alla bolagen haft rätt till premier för — har realiserats men bara ett av bolagen har fått betala ut ersättningen eftersom den försäkrade valt att kräva just det bolaget” och att det grundläggande syftet med regeln är att åstadkomma en rättvis fördelning mellan försäkringsbolagen Det utbetalande bolaget ska därför kunna vända sig mot det andra bolaget och i viss utsträckning kräva åter vad som betalats till den försäkrade och kan på så sätt tillse att det blir en rimlig slutlig fördelning mellan alla de ansvariga försäkringarna. Konstruktionen medför enligt HD att försäkringsbolagets rätt att rikta anspråk mot den andra försäkringsgivaren inte kan ”hänga på” vilka åtgärder den försäkrade vidtar i förhållande till den andra försäkringsgivaren. Det försäkringsbolag som har betalat ut ersättning till den försäkrade kan därför rikta krav mot ett annat försäkringsbolag, trots att den försäkrade inte framställt anspråk på ersättning i tid enligt försäkringsavtalet med det andra bolaget. Här kan jämföras med 9 § preskriptionslagen som ju anger att om flera har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld och denna preskriberas i förhållande till någon av dem, svarar var och en av de andra endast för sin andel. Den regleringen gäller dock förhållandet mellan gäldenärerna och borgenären.s. 924