Närliggande

59.HD framhöll i ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 (se avsnitt 1.9.3) att det inte var relevant att försöka fastställa en gemensam partsavsikt. Fallet rörde ett partneravtal mellan många parter i en revisionsbyrå. Partneravtalets angav som en förutsättning för skadeståndsskyldighet för tidigare delägare att en partner hade utträtt ur partnerskapet. Eftersom den som har lämnat partnerskapet inte längre är part i partneravtalet, har avtalet i denna del enligt HD en avtalad efterverkan för partnern, i vart fall under den återstående avtalstiden. Frågan blev då om skadeståndsskyldigheten kunde aktualiseras av revisionsbyrån trots att avtalet i sig hade upphört att gälla. Regleringen om avtalstid i avtalet berörde inte den frågan. Avtalets ordalydelse gav alltså inte något besked om skadeståndsskyldighet förelåg. I stället löste HD tolkningsfrågan utifrån syftet med avtalets skadeståndsreglering. Enligt HD framgick av utredningen att syftet med skadeståndsskyldigheten var att hålla ihop partnerkretsen och att skydda verksamheten. Skyldigheten fick visserligen anses vara klart betungande för den som ville lämna samarbetet. Den hade emellertid motiverats med att den skulle verka avskräckande samt skydda revisionsbyrån och aktieägarna mot skada på grund av intäktsförlust. Någon avgörande vikt kunde inte fästas vid att skyldigheten var betungande. Det angivna syftet talade enligt HD tydligt för att skadeståndsbestämmelsens tillämplighet inte var begränsad till avtalets löptid. Slutsatsen blev att bestämmelsen skulle ges den tolkningen att den har verkan enligt förutsättningarna utan hinder av att partneravtalet hade upphört att gälla.s. 875