6.2 · Val om ombud

1.Den försäkrade måste anlita ombud. Om försäkrad inte anlitar ombud eller om han anlitar annat ombud än vad som sägs nedan, gäller inte försäkringen. Som ombud skall anlitas den som är lämplig med hänsyn till den försäkrades bostadsort och ärendets natur och som … 3. kan visa att han någon gång under de senaste tre åren förordnats till biträde enligt rättshjälpslagen i tvist av liknande beskaffenhet och fortfarande är lämplig som sådant biträde 4. på annat tillfredsställande sätt visat att han har särskild lämplighet för uppdraget eller som vid skattemål är anställd hos och utsedd av LRF Konsult. För att den försäkrade skall få anlita ombud enligt .3 och .4 ovan krävs att ombudets lämplighet prövas av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd. Det var i målet utrett att ombudets lämplighet hade prövats två gånger och att biträdet två gånger av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd som då funnit att det inte var visat att biträdet uppfyllde kraven i försäkringsvillkoren.s. 857

2.HD ansåg till en början att det av utformning av villkoret fick anses framgå att det var en förutsättning för ersättning av ombudskostnader att Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd vid prövning funnit att ombudet uppfyller försäkringsvillkorens krav på lämplighet. Någon förnyad bedömning skulle inte ske i domstol.s. 857

3.Då uppstod frågan om villkorets giltighet. Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring, det s.k. rättsskyddsförsäkringsdirektivet, hade genomförts genom lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. I 3 § i den lagen föreskrivs att ett avtal om rättsskyddsförsäkring ska ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfall efter eget val utse en advokat eller en annan lämplig person att biträda honom samt att denna rätt får inskränkas endast undantagsvis.s. 858

4.HD ansåg att på det sätt rättsskyddsförsäkringsdirektivet genomförts i svensk rätt innebär det att den försäkrade inte är skyldig att avvakta något besked från försäkringsgivaren innan han eller hon utser ett ombud samt att, med vissa undantag, försäkringsgivaren inte får uppställa något annat krav på ombudet än att han eller hon är lämplig. I den mån ett ombud uppfyller de krav som lagen kan anses ställa får försäkringsgivaren alltså inte ställa upp några ytterligare krav när det gäller ombudets lämplighet. De villkor som uppställts i villkoret 6.2 punkterna 3 och 4 ansåg HD innebära en sådan inskränkning av rätten att efter eget val få utse ombud som stod i strid mot de tvingande bestämmelserna i 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring (efter lagändring framgår det numera uttryckligen att regeln är tvingande). Domstolen antydde att den nog inte hade varit främmande för att jämka avtalsvillkoret — som ansågs stå i strid med marknadsrättslig reglering — med stöd av 36 § AvtL för det fall regeln i 3 § hade ansetts vara dispositiv.s. 858

5.Tvistefrågan i NJA 2009 s. 408 gick tillbaka på en brand i en maskinhall och i en panncentral belägna på en fastighet. Byggnaderna, som brann ned till grunden, var försäkrade. Sedan ägaren väckt talan mot försäkringsbolaget i fråga om rätt till försäkringsersättning fastställdes att ägaren var berättigad till försäkringsersättning för den skada han åsamkats till följd av branden. Härefter uppstod tvist mellan parterna om på vilket sätt och med vilket belopp skadan skulle ersättas. Försäkringsbolag hade under brandförsäkringen rätt att, i stället för att utge kontant ersättning för skada på egendom, föreskriva att skadan skulle återställas. Som framställningen återkommer till kunde detta villkor inte tolkas eller jämkas så att försäkringsbolaget hade en skyldighet att återställa egendomen (se avsnitt 1.9.4.1). Däremot användes 36 § AvtL för att jämka avtalet i ett annat avseende.s. 858

6.Enligt försäkringbolaget skulle skaderegleringen enligt brandförsäkringen ske så att ägaren själv skulle bekosta återställandet av byggnaderna. Först när den försäkrade egendomen återställts, skulle försäkringsersättning betalas senast en månad efter det att den försäkrade visat att så skett. HD fann att en skadereglering på det sätt som försäkringsavtalet föreskrev i praktiken medförde att ägaren saknade möjlighet att få rätt till ersättning från försäkringen vid en tillämpning av villkoret enligt dess lydelse. Den möjlighet som i den uppkomna situationen fanns var att med stöd av 36 § AvtL jämka försäkringsvillkoren som uppenbart oskäliga när det gäller sättet för utbetalning av försäkringsersättning. Frågan om jämkning hade dock inte prövats av hovrätten varför målet återförvisades dit för fortsatt handläggning. 1.8.3.2 Internetauktion I det i avsnitt 1.2.2.3 redovisade NJA 2016 s. 1195 kom HD fram till att en säljare var bunden till ett avtal genom att sluttiden för en internetauktion hade passerats. Frågan var då om avtalet skulle lämnas utan avseende enligt 36 § AvtL. HD var kort i sin motivering i denna del och anförde att den uppkomna oklarheten rörande sluttiden för auktionen hade orsakats av säljaren. Varken omständigheterna vid eller efter avtalets tillkomst såsom prisskillnaden mellan buden motiverade en tillämpning av 36 § AvtL. 1.8.3.3 Kollektivavtal Frågan om utrymmet för att med stöd av 36 § AvtL jämka villkor i kollektivavtal har ansetts vara mycket begränsat (se SOU 1974:83 s. 62, 113, 117 och 147, prop. 1975/76:81 s. 114, Tore Sigeman, 36 § AvtL och arbetsrätten, Festskrift till Jan Hellner, 1984, s. 587 ff.).s. 858

7.HD fick anledning att i NJA 2011 s. 67 ta ställning till frågan. I målet gällde för medlemmar i Sveriges Frisörföretagare ett kollektivavtal med Handelsanställdas förbund. Av kollektivavtalet följde en skyldighet för arbetsgivare att teckna avtal hos Fora i enlighet med vissa försäkringsvillkor. Enligt § 15 i försäkringsvillkoren debiterades arbetsgivare som förbundit sig att teckna försäkringsavtal men försummar att göra det, premie från den tidpunkt då kollektivavtalet trädde i kraft. Fora yrkade att frisörsföretaget Mandalay, som inte hade tecknat försäkring hos Fora, skulle förpliktas att till Fora för vissa försäkringar (AFA-försäkringar och Avtalspension SAF-LO) betala premier avseende åren 2000– 2004 jämte ränta och avgifter enligt villkoren. Frågan var om ett sådant villkor var oskäligt.s. 859

8.HD ansåg att Mandalays talan inte avsåg jämkning av kollektivavtalet som sådant utan det individuella avtalsförhållandet som uppkommit mellan parterna som en följd av det tecknade kollektivavtalet. Även om således kollektivavtalet inte kunde jämkas fanns det enligt HD inget som utesluter jämkning i ett enskilt rättsförhållande vars innehåll bestäms av kollektivavtalet. Beträffande bedömningen av villkorets skälighet var det centralt att Mandalay fått beskedet från Handels Borås om att försäkring kunde tecknas hos annat försäkringsbolag. Det beskedet saknade dock avtalsverkan med hänsyn till reglerna i medbestämmandelagen. Att då genom jämkning åstadkomma en motsvarande verkan kunde enligt HD inte komma i fråga. Inte heller argument kopplade till den fria konkurrensen kunde föranleda jämkning. Villkoret skulle således tillämpas enligt sin lydelse och premien betalas.s. 859

9.Här ska noteras att Arbetsdomstolen i AD 2015 nr 70 gett klart svar på frågan om det är möjligt att jämka ett kollektivavtal. Tvist hade uppkommit huruvida stridsåtgärder riktade mot fartyget Sava Star för att få ägarna att teckna kollektivavtal var otillåtna och om kollektivavtalen i så fall var ogiltiga eller oskäliga. Fartygsägarna yrkade att förbundet skulle dels återbetala vissa avgifter som ägarna i enlighet med kollektivavtalen hade betalat till förbunden, dels betala skadestånd för ekonomisk förlust som bolaget lidit till följd av stridsåtgärderna. Arbetsdomstolen inhämtade förhandsavgörande (se AD 2012 nr 10 och Fonnship, C-83/13, EU:C:2014:2053). Arbetsdomstolens kom i sitt avgörande 2015 fram till att bolaget var tillhandahållare av de sjötransporttjänster som utfördes med Sava Star och att sjötransporttjänsterna omfattades av reglerna om fri rörlighet för tjänster. Arbetsdomstolen anförde vidare att stridsåtgärderna försvårade för bolaget att utöva rätten till fri rörlighet för tjänster. Även om syftet med stridsåtgärderna utgjorde berättigade mål hade stridsåtgärderna gått utöver vad som varit nödvändigt för att uppnå målen med dem och stridsåtgärderna hade därför stått i strid med EU-rätten. Med beaktande av bl.a. den i EU tillämpade s.k. likvärdighetsprincipen lämnade Arbetsdomstolen kollektivavtalen utan avseende enligt 36 § AvtL. Återbetalning av avgifter enligt kollektivavtalet skulle därför ske och skadestånd skulle utgå till ägarna. Den förmögenhetsrättsliga generalklausulen kan således i speciella situationer vara ett verktyg för att komma till rätta med oskäliga kollektivavtal på samma sätt som gäller för andra avtal. 1.8.3.4 Abonnemangsavtal Villkor om automatisk förlängning av tidsbestämda avtal, även kallade abonnemangsavtal, förekom tidigare relativt allmänt vid olika typer av avtal mellan näringsidkare och konsumenter. Sådana villkor var särskilt vanliga på vissa områden, bl.a. när det gäller avtal om TV-abonnemang, mobiltelefonabonnemang, gymkort och internetdejtning. I allmänhet var avtalsvillkoren utformade så att den bestämda tidsperioden förlängdes om konsumenten inte sade upp avtalet senast vid en viss tidpunkt innan avtalstiden löpte ut. Avtalet förlängdes alltså utan ett aktivt godkännande från konsumenten eller en påminnelse från näringsidkaren.s. 860

10.I NJA 2012 s. 776 fick HD anledning att bedöma ett avtalsvillkor om automatisk förlängning vid avtal om gymkort. Avtalsförhållandet var ett konsumentförhållande som varade under tolv månader och förlängdes automatiskt om det inte sades upp. Av misstag sade gymkunden inte upp avtalet i tid. Förlängningen innebar en inte obetydlig ekonomisk belastning. Vid bedömningen av om avtalsvillkoret var oskäligt ansågs det vara av betydelse om kunden i lämplig form och i rimlig tid påmints om att uppsägning skulle ske och konsekvenserna av en utebliven uppsägning. Att gymkunden vid incheckning vid sina besök i träningslokalen påmints om avtalet och avtalstiden genom en bildskärm som stått uppställd på mottagningsdisken i lokalen ansågs inte tillräckligt. Avtalet jämkades och gymmets talan om att få ut abonnemangsavgiften ogillades. Rättsfallet påminner om det som var uppe till bedömning i MD 2005:34 rörande ett digitalt TV-abonnemang.s. 860

11.Det ska noteras att lagstiftaren, trots att frågan hanterats i rättstilllämpningen, såg sig föranledd att lagstifta mot förlängningsklausuler. I lagen (2014:1449) om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning ges regler för avtal som innehåller villkor om att avtalet förlängs om konsumenten inte säger upp det, om det inte finns särskilda bestämmelser om förlängning av ett avtal eller om konsumenten efter förlängningen kan säga upp avtalet till upphörande inom tre månader från uppsägningen. Enligt lagen åläggs näringsidkaren att inför en förlängning påminna konsumenten om att avtalet förlängs om inte uppsägning sker. 1.9 Tolkning av avtal 1.9.1 Inledning 1.9.1.1 Subjektiva och objektiva moment Ett avtalsinnehåll speglar i en idealvärld den gemensamma partsavsikten, dvs. vad parterna faktiskt gemensamt kommit överens om genom avtalet. Detta är också utgångspunkten vid tolkning av avtal. Hur parterna har tänkt och diskuterat vid avtalets ingående och liknande utgör sådana omständigheter som kan ge uttryck för den gemensamma partsavsikten (se t.ex. ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960). Emellertid är en sådan subjektiv utgångspunkt för avtalstolkning problematisk eftersom det i de situationer där en tolkningsfråga uppkommer inte går att utröna den gemensamma partsavsikten. Analysen blir därför konstlad och fiktiv. I stället måste en helt annan metod tillämpas som är inriktad mot de objektiva omständigheterna.s. 861

12.Ibland uttalar HD att domstolen tillämpar en objektiv metod. Så skedde i NJA 2017 s. 94 där parterna i en arbetstvist på grund av avskedande hade ingått en förlikning. Denna stadfästes av domstolen i dom på så sätt att arbetsgivaren ålades att betala ett visst belopp i allt för ett. Arbetsgivaren fullgjorde sin betalningsskyldighet enligt domen genom att göra skatteavdrag på beloppet vid utbetalning av förlikningsersättningen till arbetstagaren. HD angav att en förlikning ska tolkas objektivt. En tolkning som innebär att beloppet avsåg ersättningen till arbetstagare efter avdrag för skatt framstod som långsökt. Dessutom skulle den enligt HD innebära att bolaget i praktiken betalade en högre ersättning till honom än vad domen ger uttryck för. Ytterligare belopp skulle alltså inte utgå.s. 861

13.Hur denna objektivt inriktade metod närmare är beskaffad är dock inte lätt att sammanfatta. Emellertid har vissa principer successivt utvecklats av HD i samverkan med den juridiska litteraturen. Även om det ligger en fara i att alltför mycket systematisera tolkningsförfarandet finns det ändå en tendens att vilja hantera tolkningsmaterialet utefter en differentierad metod där ett antal olika faktorer skapar ett mönster.s. 862

14.I de rättsfall som förekommer under den här redovisade perioden har HD framhållit några olika faktorer som viktiga för att klarlägga avtalets innebörd. Hur parterna har diskuterat vid avtalsförhandlingarna och liknande utgör sådana omständigheter som kan ge uttryck för den gemensamma partsavsikten. Sådana omständigheter kan givetvis även få betydelse i en objektivt inriktad tolkning. Det centrala är emellertid ofta det omtvistade villkorets ordalydelse. När detta inte ger något besked ska ledning sökas i systematiken och de övriga villkoren i avtalet; det gäller särskilt när bestämmelserna i avtalet är avsedda att utgöra ett sammanhängande system. Avtalets ändamål och syfte är också faktorer att ta hänsyn till. Närliggande syftet och ändamålet är också det affärsmässiga sammanhanget som ett villkor förekommer i. Detta beaktas givetvis också vid den objektiv inriktade tolkningen. Även förarbeten till standardavtal, som utgör ett s.k. agreed document, kan ge ledning för att utröna innebörden av avtalet. När inte heller detta ger någon ledning ska avtalsvillkoret tolkas i ljuset av bakomliggande dispositiv rätt eller andra närliggande normer. Den dispositiva rättens genomslagskraft kan dock behöva begränsas, t.ex. om en rättsregel passar illa in i avtalssystemet. Ytterst och sist ska det göras en mer övergripande rimlighetsbedömning. I denna kan ingå ändamålsöverväganden och intresseavvägningar av olika slag.s. 862

15.Principuttalanden av detta slag förekommer i ett betydande antal avgöranden under den aktuella perioden. I andra avgöranden har dessa principuttalanden tillämpats utan vidare kommentarer. Här kan hänvisas exempelvis till ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 271, ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960, ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2015 s. 862, ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040, ”Bygglovet och särskoleplaceringen” NJA 2017 s. 237, ”Högskoleavgiften” NJA 2018 s. 266, ”NSAB-försäkringen” NJA 2018 s. 301 och ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653.s. 862

16.I olika sammanhang har domstolen angett att vissa faktorer är viktigare än andra (jfr ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2015 s. 862), men i andra situationer är det inte görligt att generellt ange vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande, utan får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet (se ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834). 1.9.1.2 En tolkningsmetod med beaktande av avtalets särart Beträffande särskilt försäkringsavtal har diskuterats huruvida det föreligger en egen tolkningstradition. Detta främst mot bakgrund av att HD i ett par rättsfall möjligen antytt att så skulle vara fallet (se NJA 2001 s. 750 och NJA 2006 s. 53). På senare tid har dock domstolen i några andra rättsfall gått mot en mer generell tolkningsstil även beträffande försäkringsvillkor (jfr ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 6, ”Bygglovet och särskoleplaceringen” NJA 2017 s. 237 p. 14, ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 och ”Connecta” NJA 2019 s. 638 II).s. 862

17.Domstolen har i dessa senare fall framhållit att flera olika faktorer ska beaktas vid tolkningen av såväl försäkringsvillkor som avtal i allmänhet. Därvid är det naturligt att avtalstypens affärsmässiga sammanhang (se t.ex. NJA 2010 s. 559) och de underliggande standardavtalens särdrag får betydelse för urvalet och avvägningen av de olika tolkningsfaktorerna. Detta gäller givetvis vid tolkning av alla typer av avtal och är inte speciellt för just försäkringsavtal. Att avtalets affärsmässiga realiteter och det sammanhang där det förekommer beaktas, innebär inte att det har utbildats en egen avtalstolkningsmetod för just den aktuella avtalstypen. 1.9.1.3 Inkorporering av standardvillkor m.m. I det i avsnitt 1.8.3.1 redovisade NJA 2007 s. 962, rörande en ansvarsfriskrivning i ett avtal om besiktningsuppdrag, uppkom även en fråga om en friskrivningsklausul hade införlivats i ett avtal om s.k. överlåtelsebesiktning. Besiktningsmannen översände omgående efter beställning av besiktningstjänsten en skriftlig orderbekräftelse som påtecknades och returnerades av en av de beställande makarna samma dag. Ett par dagar efter besiktningen tillställdes makarna resultatet av det utförda uppdraget i form av ett besiktningsutlåtande i vilket den i målet aktuella bestämmelsen om ansvarsbegränsning ingick.s. 863

18.I frågan om ansvarsbegränsningen ingick som en del i parternas avtal lade HD vikt vid att beställningen skedde per telefon utan någon föregående diskussion eller skriftväxling samt att tjänsten inte var av helt okomplicerad karaktär. Makarna hade därför anledning att räkna med att de närmare villkoren för uppdragets utförande skulle kunna komma att preciseras genom att besiktningsmannen i nära anslutning till beställningen av uppdraget och innan det utförts skulle översända eller på annat sätt meddela de villkor som gällde. Om de inte ville bli bundna av villkoren hade de i så fall haft en skyldighet att klargöra detta för besiktningsmannen. Emellertid innehöll i detta fall inte orderbekräftelsen någon precisering av avtalsinnehållet, utan endast en bekräftelse på tid och plats för utförandet av besiktningen. Det förhållandet att det aktuella villkoret hade intagits i själva besiktningsutlåtandet och att makarna inte gjorde någon invändning mot detta kunde enligt HD inte medföra att de blivit bundna av villkoret. Med hänsyn härtill kunde den i målet aktuella tidsmässiga ansvarsbegränsningen inte anses utgöra avtalsinnehåll. Makarna hade därmed inte förlorat sin rätt att framställa krav med anledning av det påstådda felet i den utförda besiktningstjänsten. Målet innefattade även en fråga om ansvarsbegränsningens skälighet (se vidare avsnitt 1.8.3.1).s. 863

19.I NJA 2011 s. 600 (se även avsnitt 1.2.1.2, 4.1.2 och 4.5.1) hade en patient genomgått en tandvårdsbehandling som blev misslyckad. Parterna var eniga om att behandlingen behövde göras om. Vårdgivaren, Karolinska institutet som del av den offentliga vården, hade därför remitterat patienten till en specialisttandläkare. Vårdgivaren krävde dock att patienten först skulle betala hela beloppet för den ursprungliga behandlingen enligt sina allmänna villkor. En fråga som uppkom var om de avtalsvillkor beträffande betalning som vårdgivaren använde var tilllämpliga mellan parterna.s. 864

20.I den frågan gjorde HD följande allmänna uttalanden. Huvudregeln för att ett avtal ska anses införlivat är att standardvillkor måste bringas till motpartens kännedom före avtalsslutet för att bli en del av avtalet. Beträffande villkor som inte varit föremål för individuell förhandling, dvs. villkor som konsumenten inte har beretts möjlighet att påverka, krävs att näringsidkaren vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten på dem senast i samband med avtalsingåendet. När standardvillkoren sammanförs med de individuellt förhandlade villkoren i samma text anses detta tillräckligt för att standardvillkoren ska anses utgöra en del av avtalet mellan parterna. När standardvillkoren är tryckta på baksidan av avtalsdokumentet krävs en tydlig hänvisning till standardvillkoren på framsidan för att villkoren ska anses utgöra del av avtalet. En tydlig hänvisning bland de individuella villkoren krävs också när standardvillkoren återfinns i en särskild bifogad handling. Något krav på att konsumenten faktiskt tagit del av villkoren ställs dock inte upp. Strängare krav än annars ställs upp i fråga om oväntade, överraskande och särskilt tyngande klausuler i standardvillkor.s. 864

21.I det aktuella fallet hade patienten inte informerats om villkoren eller på annat sätt agerat så att han blev bunden av dem. Som framgår är HD:s uttalanden om införlivande av standardvillkor av allmän karaktär. Det är egentligen inget nytt som tillförs frågan genom rättsfallet utan avgörandet kan ses som en uppsummering av rättsläget. 1.9.1.4 Tolkning, utfyllnad och korrigering Traditionellt har man skiljt mellan avtalstolkning och utfyllnad av ett avtal. Tolkning sker av avtalet sådant det kommit till uttryck medan utfyllnad avser att avtalet fylls ut eller kompletteras, ofta med sikte på vilka verkningar det har. Det framhålls emellanåt att det är lönlöst att upprätthålla en strikt skillnad mellan tolkning och utfyllnad av avtalet (se t.ex. NJA 2010 s. 416 p. 5, som rörde beräkning av priset på den sålda hästen Ramses). Såvitt framkommer av innevarande periods rättsfall förekommer det inte att HD i sin rättstillämpning gör någon skillnad härvidlag.s. 864

22.I ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2015 s. 862 (se avsnitt 1.9.4.3, 1.9.4.7 och 5.1.1.2) var frågan i målet om preskriptionstiden skulle räknas från den tidpunkt vid vilken slutbesiktning av hela entreprenaden skulle ha genomförts. Någon slutbesiktning av totalentreprenaden hade dock aldrig genomförts. Avtalet var i denna del oklart då det enligt ordalydelsen knöt preskriptionen till att slutbesiktning skett, men avtalets systematik talade i annan riktning. HD:s majoritet uttalade att när det gäller en avtalad preskriptionsregel bör en utfyllande tolkning godtas bara om det finns klara hållpunkter för det.s. 864

23.I ”Det andra bolaget” NJA 2019 s. 960 anförde HD att det ytterst och sist ska göras en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls ut med en till det specifika avtalet tillpassad regel, t.ex. vid tvingande ansvarsförsäkring till en skadelidandes fördel (jfr NJA 2009 s. 355 och ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601). Detta är ett uttryck för att domstolen inte tvekar att fylla ut ett avtal om det skulle visa sig nödvändigt.s. 865

24.Även korrigerande tolkning kan iakttas i vissa rättsfall. I det tidigare behandlade (se avsnitt 1.8.3.1) avgörandet ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 113 om en besiktningsmans ansvar, framgick av ordalydelsen att besiktningsmannen ansvarade för uppdragsgivarens skada och att det var rätten till ersättning för denna skada som den andra personen skulle ”överta”. HD menade att det sammanhang i vilket övertagandet skett innebar att besiktningsmannen åtagit sig ansvar för övertagarens skada.s. 865

25.Att det finns gränser för en korrigerande tolkning framgår av NJA 2009 s. 408. Här hade ett försäkringsbolag under en brandförsäkring rätt att, i stället för att utge kontant ersättning för skada på egendom, föreskriva att skadan skulle återställas. Enligt HD kunde detta villkor inte tolkas så att försäkringsbolaget hade en skyldighet att återställa egendomen. Inte heller kunde en jämkning av försäkringsvillkoren ge underlag för att ålägga försäkringsbolaget en sådan skyldighet, något som skulle innebära en alltför drastisk förändring av rättsförhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Däremot användes 36 § AvtL för att jämka avtalet i ett annat avseende (se avsnitt 1.8.3.1).s. 865

26.Ett typexempel på när korrigering av avtalets ordalydelse ska ske är när den strider mot tvingande lag. Men korrigering av ordalydelsen kan aktualiseras även av andra orsaker. Detta framgår av t.ex. ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 och ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 (se avsnitt 3.1 och 1.9.3). Möjligen kan även det i avsnitt 1.5.1 redovisade NJA 2005 s. 142 räknas hit. 1.9.2 Faktiska omständigheter i samband med avtalsslutet Alla omständigheter som föreligger innan avtalet har ingåtts kan ge ledning för hur avtalet ska tolkas. Således kan s.k. avtalspreliminärer och vad som sagts vid avtalsförhandlingar ge viss ledning för hur parterna tänkt sig avtalet, och på så sätt kan i undantagsfall den gemensamma partsavsikten fastställas. Emellertid måste vad parterna sagt eller gjort före avtalets ingående betraktas med viss skepsis; vad som förekommit vid en viss förhandlingsrunda kan part uttryckligen eller underförstått ha tagit avstånd från.s. 865

27.Under den här aktuella perioden har det inte i något rättsfall förekommit att domstolen kunnat konstatera en gemensam partsvilja. Hur parterna agerat före avtalets ingående får i stället huvudsakligen betydelse som en faktor att beakta vid en objektivt inriktad tolkning.s. 866

28.På samma sätt som med omständigheter före avtalsingåendet kan man resonera med parternas handlande efter avtalet. Sådant handlande utgör ofta underlag som en objektiv faktor för att fastställa avtalsinnehållet. I tolkningssammanhang kan parternas agerande efter avtalsslutet knappast ligga till grund för en subjektivt inriktad tolkning. Avtalet har ju redan slutits och den gemensamma partsviljan tar sikte på vad parterna var överens om vid avtalsslutet. Möjligen kan parternas agerande efter avtalsslutet påverka huruvida ett nytt avtalsförhållande inträtt eller hur avtalet annars ska förstås.s. 866

29.I NJA 2010 s. 559 hade musikförlaget EMI gett ut en CD-skiva med sång och musik av Evert Taube. På CD-omslagets framsida förekommer en bild av Evert Taube, tagen av en fotograf. EMI distribuerade skivan till Åhléns som är en av EMI:s återförsäljare. Åhléns hade en s.k. filmoch CD-rea i oktober 2003. I samband härmed gav Åhléns ut en reklamkatalog som innehöll titlar på olika filmer och CD-skivor. En av CDskivorna utgjordes av den nämnda skivan med Evert Taube. I katalogen fanns en bild som återgav CD-omslagets framsida. Det framgick inte vem som tagit bilden på Evert Taube. Fotografen gjorde gällande att Åhléns inte hade rätt att använda bilden i reklamkatalogen utan hans samtycke och utan att hans namn angavs och därför skulle betala skadestånd. Majoriteten behövde inte ta ställning till efterföljande agerande eftersom den ansåg att rätten att använda fotografiet låg konkludent i avtalet (se nästa avsnitt). Minoriteten ansåg däremot att parternas kommunikation efter avtalstidpunkten var relevant för att fastställa avtalsinnehållet och lade den ena parten till last att oklarheten inte hade retts ut. 1.9.3 Parternas gemensamma vilja Subjektiv avtalstolkning är problematisk eftersom det i de situationer där en tolkningsfråga uppkommer normalt inte är möjligt att utröna den gemensamma partsavsikten; är det möjligt uppstår det ingen tolkningsfråga. Emellanåt kan det gå att få fram fakta som visar på parternas syfte med avtalet, men det är då i första hand avsiktsförklaringen och inte avsikten som kommer fram. Då är det fråga om ett objektivt moment i tolkningsprocessen och inte om en subjektiv tolkning. Så är fallet i allmänhet vid avtal som ingås mot bakgrund av villkor av standardkaraktär. Detta belyser HD i ”Belgor” NJA 2019 s. 171, som rörde tolkning av en standardiserad skiljeklausul. HD uttalade följande angående parternas vilja. ”Skiljeavtal är ofta standardmässigt utformade. Det finns därför sällan hållpunkter för att i det enskilda fallet utröna en specifik partsavsikt.”s. 866

30.Vid avtal med många parter har HD i ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 framhållit att det på samma sätt som vid användning av standardavtal inte är relevant att försöka fastställa en gemensam partsavsikt. Vad de olika parterna kan ha avsett är alltså inte möjligt att fastställa i efterhand. I fallet var det fråga om ett partneravtal i en revisionsbyrå där personkretsen utgjordes av drygt 100 personer. Tolkningen gjordes i stället utifrån objektiva faktorer där syftet med avtalet spelade en avgörande roll (se även avsnitt 1.9.4).s. 867

31.I vissa fall har domstolarna vid subjektiv tolkning hänfört sig till underförstådda villkor i avtalet som uttryck för parternas gemensamma vilja. Det i föregående avsnitt redovisade NJA 2010 s. 559, där frågan var om intrång hade skett i upphovsrätten till ett fotografi, kan tjäna som exempel. HD uttalade här att om inte annat har klargjorts av upphovsrättsinnehavaren får det, vid ett avtal om upplåtelse av rätt att använda ett verk på förpackningen till en vara avsedd för vidareförsäljning till konsumenter, i regel anses vara underförstått att upplåtelsen även omfattar en rätt för producenten och för försäljare i senare led att utnyttja förpackningen för marknadsföring av varan på vedertaget sätt. Som framgår av det anförda är det i sådana fall egentligen inte fråga om parternas gemensamma vilja. Det går inte av omständigheterna att sluta sig till någon partsvilja utan domstolen drar en slutsats utifrån sakförhållandena, dvs. från objektiva moment i talan och den till grund för talan liggande juridiken.s. 867

32.Ondtrosregeln (även kallad dolusregeln) innebär att den part som känt till att motparten uppfattat avtalet på ett annat sätt än parten själv, blir bunden av motpartens uppfattning. Den ondtroende bär alltså ansvar för missförståndet. Denna regel, som grundar sig på 6 § andra stycket AvtL, brukar åberopas för att man kan tala om en subjektiv tolkningsmetod. Genom denna regel får passivitet viss verkan vid avtalstolkning. De materiella reglerna gör passiviteten till ett rättsfaktum, som i avtalstolkningssituationen leder till ändring eller tillägg till avtalets innehåll.s. 867

33.Ett exempel på fall där ondrosregeln kan tillämpas är det i avsnitt 1.2.2.1 redovisade NJA 2006 s. 638, där ett bolag och ett landsting förhandlat och var överens om att läkarvårdsersättning skulle utgå för en person, men där de närmare villkoren inte var fastsatta. Landstingets passivitet och bevisbördereglerna i 21 § agentlagen, som tillämpades analogt, medförde att landstinget var bundet av den slutliga överenskommelsen.s. 867

34.HD behandlade ondtrosregeln även i ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. Här var det fråga om en leksaksaffärs hyresavtal hade ändrats på grund av fastighetsägarens passivitet med att kräva omsättningshyra i tillägg till grundhyran. Domstolen anförde att om en parts passivitet ska få den följden att ett befintligt avtal anses ändrat, måste passiviteten typiskt sett kunna ges verkan som en viljeförklaring. Det gäller fall där parterna gemensamt får anses ha ändrat avtalet, liksom när motparten har fått det befogade intrycket att den part som har tilllämpat ett avtal generöst har permanent avstått från sin rätt att åberopa det eller de avtalsvillkor som avviker från den generösa tillämpningen. För att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring krävs som huvudregel att den passiva avtalsparten har varit medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats. För att parts passivitet ska kunna medföra att avtalsinnehållet ändras på detta sätt uppställdes alltså två krav. Dessa är dels att den passiva parten varit medveten om att han eller hon avvikit från avtalets ordalydelse genom att inte kräva något som avtalet ger rätt till, dels att motparten fått ett befogat intryck att den passiva parten permanent avstått från sin rätt enligt avtalet. I det aktuella fallet medförde förhållandena att hyresvärden alltjämt hade rätt till omsättningshyra för kommande perioder men inte för förfluten tid.s. 867

35.Det ska uppmärksammas att det inte heller vid tillämpning av ondtrosregeln är fråga om att parterna har en gemensam avsikt med villkoret. Snarare är det så att avtalet ges ett visst innehåll trots att parterna inte har en gemensam avsikt. 1.9.4 Objektivt inriktad tolkning 1.9.4.1 Språklig utformning av avtalet 1.9.4.1.1 Ordalydelsen Ordalydelsen har naturligt nog i flera rättsfall lyfts fram som utgångspunkt för en objektivt inriktad tolkning I ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 271, som rörde tolkningen av ett avtal ingående i den s.k. AB-familjen om entreprenad, angav HD på vilket stadium den språkliga utformningen av avtalet kommer in i tolkningen. Enligt HD bör tolkningen inriktas på villkorets ordalydelse när någon gemensam partsavsikt inte kan anses föreligga och det inte heller finns några omständigheter vid sidan av avtalstexten som kan klargöra hur parterna uppfattade ett omtvistat standardvillkor.s. 868

36.NJA 2006 s. 53 kan här tjäna som ett exempel på ordalydelsens betydelse. Tolkningsfrågan gällde i det målet ett villkor i en kollektiv olycksfallsförsäkring. Enligt försäkringsvillkoren avsågs med en olycksfallsskada ”kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall)”. HD anförde, med hänvisning till NJA 2001 s. 750, att försäkringsvillkor av standardkaraktär bör tolkas med hänsyn tagen till ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till uttryckssätt i relevant lagstiftning, gängse praxis osv. I det aktuella fallet framstod enligt HD främst ordalydelsen som viktig. Tolkningen gällde alltså ordalydelsen av villkoret som kan delas in i fyra kriterier, nämligen ofrivillighetskriteriet, oförutseddhetskriteriet, yttrekritieriet och plötslighetskriteriet. HD:s majoritet kom fram till att det i själva ordet olycksfall får anses ligga att det är fråga om en kortvarig händelse, låt vara att skadan kan ha uppkommit successivt under en längre tid efter ett inledande kort moment som varit avgörande för den fortsatta utvecklingen av skadan. I det enskilda fallet hade en betongarbetare under en inte kort tidsrymd legat på knäna i sina av betongen genomvätta byxor. Det var därför enligt HD övervägande sannolikt att hans skador inte drabbat honom genom en plötslig händelse.s. 868

37.Liknande uttalanden om ordalydelsens betydelse för tolkningsprocessen gör HD också i rättsfallen NJA 2007 s. 35, som rörde standardavtal i AB-familjen, ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960, som också rörde villkor i avtal inom AB-familjen, ”Bygglovet och särskoleplaceringen” NJA 2017 s. 237, som rörde frågan huruvida uttrycket ”ansvarsskada som inträffar under den tid försäkringen är i kraft” skulle ges någon särskild innebörd när det är fråga om ren förmögenhetsskada, ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834, som rörde en ansvarsförsäkring i entreprenadverksamhet och ”Connecta” NJA 2019 s. 638 II, som rörde tvingande ansvarsförsäkring.s. 869

38.När domstolen har konstaterat att ordalydelsen är den utgångspunkt där tolkningen ska börja, är det en befogad fråga vilken ordalydelse som avses. Är det den gängse betydelsen eller är det en mer specifik fackmässig betydelse? I NJA 2007 s. 35 angav HD att det var textens normala språkliga betydelse som skulle bilda utgångspunkten. Men i ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 p. 12 utvecklade domstolen detta en aning. Termer som definieras i villkoren eller sådana där innebörden utvecklats i branschpraxis kan accepteras även om de avviker från ordets gängse betydelse (se även NJA 2009 s. 388); saknas denna typ av konkretiserad betydelse får ordalydelsen antas ha det innehåll som följer av ordens gängse betydelse.s. 869

39.Sammanfattningsvis kan som tumregel sägas att facktermer kan användas i avtal mellan näringsidkare. I konsumentförhållanden gäller fackspråk om det kan sägas falla ut till konsumentens fördel eller om det inte alltför mycket strider mot allmänt språkbruk. 1.9.4.1.2 Ordalydelsen sätter en gräns för tolkningen I rättsfall angående tolkning av avtal går domstolen inte gärna längre än vad ordalydelsen tillåter. Ofta finner domstolen också att det föreligger sakliga skäl för en restriktiv tolkning, särskilt när en klausul ålägger en part en betungande skyldighet eller får drastiska följder.s. 869

40.NJA 2005 N 29 gällde inskrivning i sjöfartsregistret. Ett bolag hade förvärvat fritidsmotorfartyget Windcatcher av två säljare. En minst sagt infekterad tvist hade pågått under längre tid mellan parterna. Slutligen lyckades parterna uppnå en förlikning. I en av punkterna i förlikningen hade angivits följande angående avslutande av tvisten. ”Med denna uppgörelse är parternas samtliga mellanhavanden i detta mål slutligt reglerade. [Bolagets] köp av Windcatcher är därigenom fullbordat.”s. 869

41.Bolaget hade sökt inskrivning av sitt ursprungliga förvärv, men den ansökan hade avslagits eftersom köpet inte ansågs fullbordat. Frågan i målet blev då om bolaget hade styrkt sitt förvärv av skeppet i enlighet med sin ursprungliga anmälan samt om detta förvärv i så fall fullbordats genom förlikningsavtalet. En avgörande fråga var om ordet ”därigenom” syftade enbart på parternas förlikningsöverenskommelse eller om ordet avsåg fullgörelse av köpeavtalet förpliktelser. Om ordet tolkades på det förra sättet hade säljarna avstått hävningsrätten, annars inte.s. 870

42.HD kom fram till att det mot bakgrund av parternas långdragna tvist, där betalning och leverans uteblivit vid flera tillfällen, framstod som osannolikt att säljarna genom förlikningsavtalet frånhänt sig rätten att häva det omtvistade köpet och behålla skeppet om betalning inte erlades på avtalad tid. Domstolen fann i detta fall vissa sakliga skäl att inte gå längre än vad ordalydelsen gav vid handen.s. 870

43.I avgörandet NJA 2009 s. 877 hade ett företag som sålde musikinstrument tecknat försäkring hos Länsförsäkringar innefattande bl.a. inbrottsförsäkring. Försäkringen gällde för skada genom bl.a. stöld i lokal förövad av person som tagit sig in i lokal, vilken uppfyller ställda skyddskrav, genom inbrott eller med för låset avsedd nyckel, kod eller låskombination som åtkommits genom rån eller inbrott i lokal som uppfyller skyddskraven. Med inbrott förstods enligt försäkringen att någon olovligen med våld brutit sig in i lokal eller med dyrk tagit sig in i lokal. I avgörandet uppkom fråga hur ordet ”inbrott” i försäkringen skulle tolkas. Omständigheterna var följande. En natt drabbades företagets försäkrade affärslokal av stöld som innebar att musikinstrument m.m. till ett betydande värde stals. Det var ostridigt att gärningsmännen vid stölden klippt upp ett hänglås på en gallergrind som funnits bakom den fönsterförsedda entrédörren och som varit fäst på samma dörram som entrédörren. Entrédörren var försedd med två lås, ett tillhållarlås och ett cylinderlås. Dessa hade dock inte brutits upp utan låsts upp med nyckel eller dyrk. Länsförsäkringar menade att varje slag av våld inte kunde medföra att det blev fråga om ett inbrott.s. 870

44.HD anförde att det i och för sig inte fanns anledning att betvivla att Länsförsäkringar har avsett att försäkringsvillkoren skulle ha den innebörd som bolaget hävdade, men något sådant har inte kommit till uttryck i villkorstexten. Det kunde därför inte göras gällande mot försäkringstagaren och företagets krav på försäkringsersättning kunde bifallas. Även detta fall visar att HD ogärna lägger in mer i ordalydelsen än vad som kan läsas ut ur texten.s. 870

45.I ”Firefly” NJA 2012 s. 3 (hade det gjorts undantag för arbetsskada i en företagsförsäkring. Ett svenskt företag hade levererat brandskyddsutrustning till ett företag i Michigan, USA. Det uppstod brand i det amerikanska företagets lokaler och två arbetare försökte släcka branden. På grund av tvister i USA om arbetsskador i samband med branden uppstod kostnader för det svenska företaget. Dessa ville de ha täckta under företagsförsäkringen. Försäkringsbolaget hävdade att undantaget var tillämpligt eftersom det gällde alla arbetsskador.s. 870

46.HD anförde att tillkomsthistorien talade för att undantagsklausulen var avsedd för sådana arbetsskador som försäkringstagarens anställda drabbas av. Emellertid kunde en sådan tolkning av begreppet arbetsskada möta svårigheter, bl.a. därför att innebörden var beroende av sammanhanget. Det kunde avse såväl en ren arbetsskada, utan koppling till viss försäkringstagare, som en arbetsskada som drabbade försäkringstagarens anställda. En helhetsbedömning blev därför nödvändig och den utföll till försäkringstagarens fördel. Undantagsbestämmelsen tolkades därför enligt sin naturliga läsning och ersättning utgick (se vidare avsnitt 1.9.4.5 ).s. 871

47.Flera olika frågor kom i dagen i NJA 2012 s. 697 (se om direktkrav avsnitt 4.5.1.6). Som tolkningsfråga uppstod tvivel om vad en rättegångsfullmakt omfattar. En advokat hade biträtt en klient i en fastighetstvist. Motparterna ålades att betala rättegångskostnader. Emellertid betalades dessa vid verkställighet ut till klienten där de utmättes för skulder. Advokaten hävdade då bl.a. att klientens fordran överlåtits till honom och att han denuntierat motpartsombudet, varför han hade gjort ett sakrättsligt skyddat förvärv. För att kunna avgöra om motpartsombudet var behörigt att motta denuntiation krävdes enligt HD tolkning av fullmakten, varvid viss restriktivitet enligt vad som förespråkades i den juridiska litteraturen skulle iakttas. Av fullmakten framgick att motpartsombudet hade rätt att vidta en rad olika uppgifter som också följde av lag (se bl.a. reglering i 12 kap. 14 § första stycket 7 RB om att rättegångsfullmakt ger behörighet för ombudet att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad som bl.a. medför att om motparten har betalat till ombudet så är beloppet fredat från andra borgenärers anspråk). Till detta hade motpartombudet behörighet att i alla övriga avseenden företräda sina klienters intressen rörande ”skadestånd å pool”. Enligt HD omfattade detta inte uttryckligen behörighet att ta emot en denuntiation. Den aktuella fullmakten kunde alltså inte anses ge sådan behörighet varför denuntiation inte skett på så sätt att sakrättsligt skyddat förvärv skett. Här har HD begränsat tolkningen så att omfattningen av fullmaktens behörighet inte utan sakliga argument går utöver vad ordalydelsen gav stöd för. 1.9.4.1.3 Motstridiga avtal Normalt sett är det motstridigheter eller oklarheter i ett avtal som blir föremål för tolkning. Vid fastighetsköp är det vanligt att dubbla köpehandlingar förekommer. Det är då viktigt att samma formuleringar används i båda handlingarna så att motstridigheter undviks. I NJA 2016 s. 689 hade dock objekten för överlåtelsen formulerats på olika sätt i köpekontrakt respektive köpebrev. I köpekontraktet angavs ”Fastigheten Strängnäs Plångsta Fäboda 1:1, del av enl. bif. kartskiss ett område om ca 13 Ha, Plångsta Fäboda 1, 635 04 Eskilstuna.” I köpebrevet saknades inskottet ”del av enl. bif. kartskiss ett område om ca 13 Ha” Med stöd av köpebrevet beviljades köparna lagfart på hela fastigheten Strängnäs Plångsta Fäboda 1:1. Säljaren hävdade då att förvärvet avsåg fastigheten med undantag för det som framgick av kartskissen. Efter att ha redogjort för bruket med dubbla köpehandlingar konkluderade HD att man vid diskrepans mellan handlingarna måste undersöka orsakerna till den och vad den består i. Även om parterna genom köpekontraktet bundit sig till överlåtelsen kan de exempelvis ha avsett att lämna utrymme för att en precisering kring ett visst avtalsvillkor ska ske i samband med att köpebrevet upprättas. Vid en sammanvägning av omständigheterna, bl.a. avstyckningskostnader och det efterföljande köpebrevets betydelse, ansåg HD att det inte framkommit att parterna angående egendomens omfattning avsett något annat än vad som framgick av köpekontraktet. 1.9.4.1.4 Betydelsen av rättslig kvalificering Den rättsliga kvalificeringen kan ha betydelser för vilka regler som kommer att tillämpas. I NJA 2009 s. 388 hade en entreprenad utförts där AB 72 var tillämpligt. I avtalet användes termen ”generalentreprenad”. HD konstaterade att den beteckningen har att göra med sättet för upphandlingen. Den rätta beteckningen för den entreprenadform som var aktuell i målet var utförandeentreprenad. Den beteckningen utvisar att entreprenören ska utföra sitt arbete i enlighet med beställarens ritningar och föreskrifter m.m. Motsatsen till utförandeentreprenad är totalentreprenad där entreprenören, i vart fall huvudsakligen, svarar för projekteringen samt för utförande. Denna entreprenadform regleras i allmänna bestämmelser ABT 06. Utifrån denna kvalificering av begreppet generalentreprenad gjorde HD sedan sin bedömning (se avsnitt 2.3.5.1).s. 871

48.Kvalificeringen av ett avtal kan också få betydelse för de sakrättsliga verkningarna. I NJA 2012 s. 419 var frågan om bilar som av tillverkaren lämnats till en bilhandlare för försäljning kunde tas tillbaka. Parterna hade betecknat sitt mellanhavande som kommission. Men det förekommer att en person som i själva verket säljer en vara i fast räkning, i samförstånd med köparen försöker ge mellanhavandet sken av kommission för att få företräde framför köparens övriga borgenärer. För kommission förutsätts därför att återförsäljaren verkligen handlade för kommittentens räkning och inte för sin egen (se 1 och 23 §§ kommissionslagen). Enbart genom att beteckna mellanhavandet som kommission kan man inte uppnå sakrättsligt skydd. Efter en genomgång av hela avtalsförhållandet kom HD fram till att det var fråga om verklig kommission. Tillverkaren kunde därför ta tillbaka de bilar som lämnats i kommission till bilhandlaren sedan denne kommit i ekonomiska svårigheter.s. 872

49.I de båda tidigare berörda rättsfallen NJA 2012 s. 419 och ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760 berördes även den rättsliga kvalificeringen av avtalsförhållandet. I det förra fallet hade det kanske inte så stor betydelse för utgången men det påverkar helt klart tolkningen av avtalet och hur den ska utföras. I det andra fallet hade kvalificeringen inte så stor betydelse för tolkningsfrågorna men den hade avgörande betydelse för utgången av målet (se avsnitt 1.3 och avsnitt 4.5.1.5 och 4.5.1.6). 1.9.4.2 Ändamål och syfte med avtalet Ändamål och syfte med avtalet utgör ett viktigt underlag för en objektivt inriktad tolkning. Det kan vara fråga om ändamålet med avtalet eller syftet med en viss klausul. Exempel i tidigare rättstillämpning är t.ex. undantag från täckningsfältet i ett försäkringsavtal (se NJA 2001 s. 750, se Herre, SvJT 2015 s. 629) och avtalsingressens betydelse (se NJA 1993 s. 436, se Herre, SvJT 2015 s. 614, 626 och 708).s. 872

50.Under innevarande period kan NJA 2005 s. 142 (se avsnitt 1.5.1) uppmärksammas som exempel på att syftet med en viss klausul har betydelse. Det var i det fallet en indexklausul i ett leasingavtal som var föremål för tolkning. Klausulen föreskrev att om ränteläget ändrades på marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet, äger leasegivaren i motsvarande mån ändra angiven leasingavgift. Enligt HD fick syftet antas vara att säkerställa att leasegivaren skulle erhålla täckning för ökade upplåningskostnader för leasingverksamheten till följd av höjda räntor på marknaden. Det fick enligt HD ankomma på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett lojalt och konsekvent sätt. Därför skulle också sänkningar av kostnader för leasegivaren komma leasetagaren till godo.s. 873

51.Ett annat rättsfall där syftet med ett visst villkor tillades betydelse är NJA 2010 s. 227. Här sålde en person som köpt en bil på avbetalning med återtagande- och äganderättsförbehåll bilen vidare innan skulden på bilen var betald. Den nye köparen tecknade vagnskadeförsäkring för bilen. Eftersom avbetalningsköparens skuld inte betalades sade avbetalningssäljaren upp krediten och krävde tillbaka bilen från den nye köparen. Bilen förstördes genom brand när den nye köparen fortfarande hade bilen i sin besittning. Denne krävde ersättning för bilen under vagnskadeförsäkringen. Fråga uppkom då om den nye ägaren var att anse som ”verklig ägare” till bilen. Tolkningen av uttrycket ”verklig ägare” i försäkringsavtalet fick enligt HD i första hand utgå från villkorens syfte och funktion.s. 873

52.HD noterade att uttrycket ”verklig ägare” har en nära koppling till det intresse som försäkringstagaren har i egendomen. Ett av syftena med villkoren om verklig ägare var att en försäkringsgivare inte ska behöva betala ersättning för egendom som tidigare varit föremål för tillgrepp. Andra exempel på syftet med klausulen skulle enligt HD kunna vara att förhindra att försäkringsersättning betalas ut i bulvanförhållanden eller att utesluta låntagare från rätten till försäkringsersättning, när den i stället tillkommer ägaren. Detta syfte ansåg HD uppenbart vara legitimt och lade vikt vid det i tolkningssituationen. I själva tolkningsfrågan ansåg HD att den nye köparen inte vara i god tro vid förvärvet och något sakrättsligt skyddat förvärv hade inte skett. Denne kunde därför inte anses ha ett försäkrat intresse i bilen och därmed inte heller vara verklig ägare till den i försäkringsvillkorens mening.s. 873

53.Även i NJA 2008 s. 668 hade HD att ta ställning till vem som var ägare — ett finansbolag eller avbetalningssäljaren — i den mening som gällde finansbolagets krav på ersättning under en restskuldsförsäkring. Eftersom en avbetalningssäljare tillägnar sig varan redan genom själva återtagandet och därefter stod risken för varan, skulle enligt HD säljaren eller dennes rättsinnehavare åtminstone i de nu aktuella försäkringsvillkorens mening anses som ägare av det återtagna fordonet. I ett särskilt tillägg utvecklade justitierådet Håstad sin syn på rekvisitet ”äger” i försäkringsvillkoren. Han diskuterade här särskilt frågan om säljaren kunde anses ägare till egendomen om den sålts med återtagandeförbehåll men inte äganderättsförbehåll och stulits före avlämnandet. Han konstaterade här särskilt att äganderättsbegreppet i svensk rätt är relativt och att svaret på frågan beror på vilken situation som är föremål för prövning, t.ex. köparens skydd mot säljarens borgenärer eller säljarens skydd mot köparens borgenärer.s. 874

54.I NJA 2007 s. 35 kom fråga upp om tolkningen av uttrycket ”skadan upptäckts” i § 6.8 i ABK 96. Uttrycket hade betydelse för tidsfristen för preskription. HD konstaterade att uttrycket inte var definierat i avtalet och att det genomgående användes i olika betydelser i avtalet. Mot bakgrund av detta ansåg HD att med ”skada” i § 6.8 avsågs den ekonomiska skada som konsulten orsakat beställaren och inte den fysiska skadan på det objekt som uppdraget avsett. Eftersom det var oegentligt att tala om att en ekonomisk skada ”upptäcks” gick HD in på syftet med avtalet. Härvid angav domstolen att en avvägning måste göras mellan beställarens och konsultens motstående intressen. Det kunde därvid å ena sidan inte vara aktuellt att betrakta skadan som upptäckt så snart beställaren kan ana eller misstänka att han eller hon kan drabbas av t.ex. skadeståndsskyldighet mot sin uppdragsgivare. Å andra sidan var det inte heller rimligt att konsulten skulle behöva vänta på beställarens krav till dess att beställaren fått fullständig klarhet om sin skadeståndsskyldighet. Med hänsyn härtill ansåg HD att det i allmänhet bör gälla att tiden för framställande av krav på skadestånd ska börja löpa när det för beställaren framstår som sannolikt att han eller hon är ansvarig mot sin uppdragsgivare och det föreligger skälig anledning för honom att anta att konsulten är ansvarig för skadan. Skadeståndskravet var med en sådan tolkning framställt inom rätt tid. Syftet med avtalet att få till stånd en rimlig intresseavvägning mellan parterna blev därmed utslagsgivande för tolkningen av avtalet.s. 874

55.I ett avtal om företagsförsäkring får det föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att rätten till ersättning ska vara bevarad (se 8 kap. 20 § FAL). Syftet med sådana villkor är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge. I ett avtal om företagsförsäkring får det föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att ha kvar sin rätt. Syftet med sådana villkor är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge (se ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 7, ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601 p. 17 och ”Kioskförsäkringen” NJA 2019 s. 136 p. 15). HD har i några avgöranden haft anledning att ta ställning till frågor avseende regleringen.s. 874

56.”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 gällde tolkningen av ett försäkringsavtal där anmälan skulle göras inom ett år från det försäkringstagaren ”fått kännedom om sin fordran”. HD konstaterade att avtalsvillkoret knöt an till den tvingande lagregleringen. Syftet med det i målet aktuella avtalsvillkoret fick vidare antas överensstämma med det som ligger bakom lagens bestämmelser. Slutligen anförde HD att uttrycket kunde få olika innehåll beroende på vilken försäkring det rörde sig om. I det här fallet rörde det en rättsskyddsförsäkring. En förutsättning för försäkringsskyddet var alltså att försäkringstagaren anlitade ett ombud i saken. Någon fordran på grund av försäkringen kunde därmed inte anses ha uppkommit redan när tvisten uppstod.s. 875

57.Det ska noteras att det i lagregeln numera anges, genom en lagändring år 2013, att tiden inte får vara kortare än ”ett år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsskyddet inträdde” (se 8 kap. 20 § tredje stycket FAL, dåvarande 20 § andra stycket).s. 875

58.Region Gotland hade i NJA 2015 s. 3 av Secora beställt muddringsarbeten i Slite hamn. Parternas avtal hänvisade till AB 04. Under arbetet stötte entreprenören på hårt kalkberg som bolagets mudderverk inte klarade av. Entreprenören hade därför utfört sprängningsarbeten, för vilka man krävt ytterligare ersättning från Regionen. I avtalet fanns en klausul som angav att om det vid tiden för avgivande av anbud saknas uppgifter som avser arbetsområdet eller det område som berörs av entreprenaden ska förhållandena antas vara sådana som kunnat förutses vid en fackmässig bedömning. Frågan i HD blev då hur fackmässigheten skulle avgöras. HD utgick härvid från syftet med avtalet. Enligt utredningen i målet framgick att regleringen i AB 04 syftar till ett rationellt och kostnadseffektivt genomförande av byggprojekt. Genom konkurrens mellan olika anbudsgivare som utgår från ett kalkylerbart förfrågningsunderlag ska beställaren få anbud som är jämförbara. Utifrån detta bedömde HD att de utförda sprängningsarbetena legat inom ramen för entreprenörens fullgörande av kontraktet. Entreprenören kunde därför inte få ytterligare ersättning med stöd av entreprenadavtal.s. 875

59.HD framhöll i ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 (se avsnitt 1.9.3) att det inte var relevant att försöka fastställa en gemensam partsavsikt. Fallet rörde ett partneravtal mellan många parter i en revisionsbyrå. Partneravtalets angav som en förutsättning för skadeståndsskyldighet för tidigare delägare att en partner hade utträtt ur partnerskapet. Eftersom den som har lämnat partnerskapet inte längre är part i partneravtalet, har avtalet i denna del enligt HD en avtalad efterverkan för partnern, i vart fall under den återstående avtalstiden. Frågan blev då om skadeståndsskyldigheten kunde aktualiseras av revisionsbyrån trots att avtalet i sig hade upphört att gälla. Regleringen om avtalstid i avtalet berörde inte den frågan. Avtalets ordalydelse gav alltså inte något besked om skadeståndsskyldighet förelåg. I stället löste HD tolkningsfrågan utifrån syftet med avtalets skadeståndsreglering. Enligt HD framgick av utredningen att syftet med skadeståndsskyldigheten var att hålla ihop partnerkretsen och att skydda verksamheten. Skyldigheten fick visserligen anses vara klart betungande för den som ville lämna samarbetet. Den hade emellertid motiverats med att den skulle verka avskräckande samt skydda revisionsbyrån och aktieägarna mot skada på grund av intäktsförlust. Någon avgörande vikt kunde inte fästas vid att skyldigheten var betungande. Det angivna syftet talade enligt HD tydligt för att skadeståndsbestämmelsens tillämplighet inte var begränsad till avtalets löptid. Slutsatsen blev att bestämmelsen skulle ges den tolkningen att den har verkan enligt förutsättningarna utan hinder av att partneravtalet hade upphört att gälla.s. 875

60.Ett avtal som innebar att överprövning av skiljedom inte tilläts prövades i NJA 2015 s. 991. Frågan var om också en negativ behörighetsdom, dvs. avvisning, från skiljenämnden omfattades av avtalet. Ordalydelsen gav inget bestämt svar. HD tillmätte här syftet betydelse. Genom att välja skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism angavs syftet vara att så långt som möjligt lösa eventuella tvister genom ett sådant förfarande. Enligt HD var det inte förenligt med den avsikten att ett negativt behörighetsbeslut av skiljenämnden skulle undantas från en överprövning enligt skiljeförfarandelagen. En överprövning av just sådana beslut främjar ju det centrala syftet med regleringen, nämligen att så långt som det låter sig göras lösa tvister genom skiljeförfarande. Det syftet skulle vara avgörande för tolkningen enligt HD.s. 876

61.I ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 diskuterades bl.a. ändamål och syfte med avtalet (se även nästa avsnitt beträffande systematiken i avtalet). Ett försäkringbolag åberopade mot krav på försäkringsersättning avseende kontraktsvite en klausul som angav att försäkringen inte omfattade böter, vite eller straffskadestånd (punitive damages) såvida det inte var fråga om sådan skadeståndsskyldighet som bortsett från benämningen böter, vite eller straffskadestånd omfattades av försäkringen. HD konstaterade att målet rörde en ansvarsförsäkring och att en sådan syftar till att ge den försäkrade skydd mot skadeståndsansvar. Den försäkrades rätt till försäkringsersättning förutsätter i princip ett däremot svarande ansvar mot en skadelidande tredje man. Vidare anförde HD att försäkringen i första hand syftar till att skydda den försäkrade mot de ekonomiska följderna av ansvar för tredje mans skada. Försäkringen aktualiseras typiskt sett genom att en skadelidande tredje man hos den försäkrade får en skadeståndsfordran som utlöser ett anspråk mot försäkringsbolaget på försäkringsersättning. Utifrån dessa principuttalanden anförde HD att det fanns en del omständigheter som talade för att försäkringsbolaget genom villkoret önskat befria sig från ansvaret för sådant där försäkringstagaren och den skadelidande, utan hänsyn till vanliga skadeståndsrättsliga regler, bestämt vilka konsekvenserna ska bli av ett visst agerande.s. 876

62.Emellertid låg det enligt HD i vitets natur att det kunde ersätta något mer eller annat än skadestånd, eftersom det utgör ett på förhand normerat skadestånd som ofta syftar till att parterna inte ska behöva tvista om förhållandena i det enskilda fallet. Det var därför möjligt och kanske till och med troligt att syftet med undantaget varit att försäkringen inte ska gälla för viten i bakre led som förs vidare som skadeståndskrav riktade mot försäkringstagaren. Ett sådant syfte kommer emellertid inte till klart uttryck i ordalydelsen tolkad i ljuset av villkorens övriga bestämmelser. När ordalydelsen talade för försäkringstagarens tolkning borde det enligt HD krävas skäl av viss tyngd för att ändå tolka villkoret på ett sätt som överensstämmer med villkorets antagna syfte. Bland annat mot bakgrund av detta resonemang kring syftet skulle undantaget inte anses omfatta vite som utgetts till bakre led.s. 877

63.I ”Bygglovet och särskoleplaceringen” NJA 2017 s. 237 hade en kommun under åren 2002–2009 en s.k. kommunförsäkring hos Länsförsäkringar. I försäkringen ingick en ansvarsförsäkring som gällde för ”ansvarsskada som inträffar under den tid försäkringen är i kraft (försäkringstiden)”.s. 877

64.Mot kommunen riktades sedermera två skadeståndsanspråk, betecknade som ”bygglovsärendet” och ”särskoleärendet”. I bygglovsärendet var omständigheterna följande. Kommunen hade i september 2008 beviljat bygglov för uppförande av en byggnad. Vid byggsamråd i oktober samma år antecknades att byggstart skulle ske snarast, och vid besiktning i oktober 2009 framkom att byggnaden var nästan färdigställd. I december samma år upphävde länsstyrelsen bygglovet, eftersom detta ansågs strida mot detaljplan. Länsstyrelsens beslut vann laga kraft i september 2012. Fastighetsägaren riktade därefter skadeståndsanspråk mot kommunen, motsvarande kostnaderna för uppförande och rivning av byggnaden. I särskoleärendet hade kommunen hösten 2002 beslutat att placera en elev i särskola. Särskoleutbildningen påbörjades höstterminen 2005. År 2010 framkom det att särskoleplaceringen inte var motiverad. Eleven, som avslutade särskoleutbildningen år 2012, riktade därefter skadeståndsanspråk mot kommunen. Det begärda skadeståndet angavs motsvara bl.a. kostnaderna för studielån för kompletterande studier och, sedermera, inkomstförlust för försenat inträde på arbetsmarknaden. Länsförsäkringar avböjde i båda fallen att utge försäkringsersättning med hänvisning till att de påstådda skadorna hade inträffat efter försäkringstidens utgång.s. 877

65.Det finns olika modeller för att bestämma om en skada faller inom försäkringens tidsmässiga täckningsfält. Modellerna innebär att det som bestämmer om försäkringen omfattar en skada är när den skadegörande handling för vilken försäkringstagaren ansvarar företas (”orsaksprincipen”), när skadan inträffar hos den skadelidande (”inträffandeprincipen”), när skadan upptäcks hos den skadelidande (”upptäcktsprincipen”) respektive när skadeståndskrav framställs mot försäkringstagaren (”claims made-principen”). När som i fallet inträffandeprincipen ska tillämpas, uppkommer frågan när den skadelidandes skada kan anses ha inträffat.s. 878

66.HD angav först de allmänna tolkningsfaktorerna. Ordalydelsen gav enligt domstolen viss ledning men inte tillräcklig. Vidare angavs att inget tydde på att det fanns någon tydlig branschsedvänja när det gäller den aktuella typen av försäkring. Det avgörande för HD blev då villkorets syfte. Här framhöll HD att ansvarsförsäkringen även innehöll ett moment som innebar att försäkringsbolaget skulle ta hand om skaderegleringsprocessen. Det talade för att försäkringen borde kunna aktiveras så snart det föreligger omständigheter som tyder på att en skadereglering kommer att bli nödvändig. Att någon skada då ännu inte kunnat bekräftas eller värderas borde alltså sakna betydelse. Det framstod, trots vissa ändamålsskäl som talade i annan riktning, som mest ändamålsenligt att en ren förmögenhetsskada skulle anses ha inträffat så snart den skadegörande handlingen drabbat den skadelidandes ekonomiska ställning. Mot denna bakgrund bedömde HD att de i målet aktuella rena förmögenhetsskadorna inträffat i samband med att de skadelidande inrättat sig efter de felaktiga myndighetsbesluten, även om skadorna därefter har förvärrats och följdskador uppkommit. Ansvarsskadorna hade därmed inträffat under försäkringstiden. 1.9.4.3 Avtalets systematisk I ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 gällde det en entreprenad. Enligt avtalet skulle Byggnadsfirman för ett annat bolag benämnt Det Andra Bolaget utföra konstruktions- och byggnadsarbeten, bl.a. avseende en betongplatta. Den överenskomna kontraktssumman för de avtalade arbetena uppgick till drygt 11 miljoner kr. Entreprenaden godkändes vid slutbesiktning. För entreprenaden gällde ABT 94. Med utgångspunkt i hovrättens bedömning att det såvitt avsåg ljudspridning och en för tunn betongplatta förelåg fel i entreprenaden, som i väsentlig grad påverkar entreprenadens bestånd och möjligheten att använda den på ändamålsenligt sätt, samt att ett avhjälpande i princip borde ske meddelade HD prövningstillstånd i frågan om Det Andra Bolaget hade rätt till ersättning för uppskattade avhjälpandekostnader enligt ABT 94 kap. 7 § 25 i eller värdeminskningsavdrag enligt kap. 7 § 26.s. 878

67.HD uttalade beträffande tolkningsfrågan att ledning fick sökas i systematiken och de övriga villkoren i standardavtalet. Det gällde särskilt när bestämmelserna i avtalet är avsedda att utgöra ett sammanhängande system. Efter en utförlig genomgång av hur olika regler i ABT 94 systematiskt förhåller sig till varandra och hur avtalet var avsett att fungera kom HD fram till att bakgrundsrättens regel om skadestånd var avtalsinnehåll. Andra Bolaget hade således rätt till skadestånd på grund av Byggnadsfirmans underlåtenhet att avhjälpa felen. Ersättningen skulle beräknas enligt vad som följde av dispositiv rätt. Det förelåg därmed en presumtion för att avhjälpande skulle komma att ske och för att beställaren har rätt till ersättning svarande mot en beräknad avhjälpandekostnad (se även avsnitt 4.2).s. 879

68.Även i ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 (se föregående avsnitt och 1.9.5.4) fick systematiken i avtalet en avgörande roll. Fallet gällde tolkning av villkor i en ansvarsförsäkring. En entreprenör hade av beställaren fått i uppdrag att bygga en skola. Det avtal som reglerade detta förhållande var ABT 06. I kap. 5 § 3 anges bl.a. att ”för varje påbörjad vecka varmed entreprenören överskrider kontraktstiden […] skall han betala vite enligt kontraktshandlingarna” och att ”om vite avtalats är beställaren därutöver inte berättigad till skadestånd för förseningen”.s. 879

69.Entreprenören anlitade en konstruktör för att utföra konstruktionsritningar. Detta förhållande reglerades av ABK 09. I det avtalets kap. 5 § 1, med rubriken Ansvar för skada m.m., framgår att konsulten ansvarar, med vissa begränsningar, ”för skada som denne orsakat beställaren genom bristande fackmässighet, åsidosättande av sedvanlig omsorg eller annan vårdslöshet vid genomförande av uppdraget”.s. 879

70.De handlingar som konstruktören levererade innehöll fel som ledde till förseningar i entreprenaden. Entreprenören blev därför skyldig att betala drygt 2,7 miljoner kr i förseningsvite. Entreprenören vände sig mot till konstruktören och krävde ersättning för det utbetalade förseningsvitet. Konstruktören hade tecknat en professionsansvarsförsäkring. Försäkringsbolaget hänvisade till en punkt i försäkringsvillkoren, där det angavs att ”försäkringen omfattar inte böter, vite eller straffskadestånd (punitive damages) såvida det inte är fråga om sådan skadeståndsskyldighet som bortsett från benämningen böter, vite eller straffskadestånd omfattas av denna försäkring”. Frågan i målet var om konstruktören var berättigad till ersättning för den ersättning som hade betalats till entreprenören som ersättning för det förseningsvite denne utgett.s. 879

71.HD gjorde här de sedvanliga principuttalanden om tolkning av avtal. Därefter fastställde HD villkorets innebörd med ledning främst av ordalydelsen sedd i ljuset av försäkringsavtalets systematik och innehåll i övrigt. Villkoret som från försäkringen undantog vite ansågs inte hindra en rätt till ersättning för skadestånd, när skadan bestått i att den skadelidande betalat vite till sin avtalspart i bakre led.s. 879

72.Det finns även exempel på att systematiken inte alltid är avgörande. Finns ingen systematik kan någon sådan givetvis inte läggas till grund för bedömningen. I NJA 2015 s. 3 redogjorde HD för det sakliga sambandet mellan olika bestämmelser i AB 04 och uttalade att tillämpningen av andra bestämmelser ”bör utgå från samma principer som bär upp andra bestämmelser”. Därefter konstaterade HD att uttrycket ”fackmässig” förekommer i flera bestämmelser i AB 04 och att uttrycket avser olika situationer. Systematiken var således inte konsekvent mellan olika delar i det avtalet varför HD gav uttrycket olika innebörd.s. 880

73.Det tycks även finnas gränser för hur långt systematiska argument kan bära. I ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2015 s. 862 (se avsnitt 1.9.1.4, 1.9.4.7 och 5.1.1.2) hade slutbesiktning ägt rum rörande underentreprenörernas arbeten. Även entreprenören hade anmält att arbetena i entreprenaden var färdiga och tillgängliga för slutbesiktning. Någon slutbesiktning av totalentreprenaden kom emellertid aldrig att genomföras. Frågan i målet var om preskriptionstiden skulle räknas från den tidpunkt vid vilken slutbesiktning av hela entreprenaden skulle ha genomförts. Här gick HD igenom olika tolkningsfaktorer. Beträffande ordalydelsen kom majoritet fram till att ordalagen i ABT 94 kap. 6 § 13 — att preskriptionstiden börjar löpa när entreprenaden har godkänts — är så till vida klara att de inte kan ges den språkliga innebörden att, när någon slutbesiktning inte har genomförts, entreprenaden ska anses ha godkänts då slutbesiktning rätteligen skulle ha skett. Vid den övergripande rimlighetsbedömningen aktualiserades frågan om regeln kunde tolkas på ett sätt som inte har stöd i ordalydelse. Majoriteten ansåg att en preskriptionsregel på grund av sin drastiska rättighetsavskärande verkan inte får tillämpas analogt och ska tolkas restriktivt. Det gäller såväl lag- som avtalsbestämmelser. Restriktiviteten gäller inte bara bestämmelsens träffyta utan också dess tillämpningsförutsättningar, bland dem startpunkten för preskriptionstiden. Preskription hade således inte inträtt. Två skiljaktiga justitieråd ansåg att det — bl.a. mot bakgrund av hur systematiken i äldre och yngre avtal utformats — framstod som klart att regleringen i ABT 94 skulle ges en sådan innebörd, att startpunkten för preskriptionstiden för entreprenörens rätt till ersättning för tilläggsarbeten — för det fall slutbesiktning inte äger rum — är den tidpunkt när entreprenaden rätteligen skulle ha besiktigats. 1.9.4.4 Bakgrundrätten som supplerande faktor 1.9.4.4.1 Inledning Vid tillämpning av den objektivt inriktade metoden för avtalstolkning kan det finnas anledning att inte bara fästa avseende vid själva ordalydelsen utan också vid de normer som på annat sätt reglerar avtalet. Bland de normer som kan ha betydelse för avtalstolkningen ingår inte bara lagstiftning och allmänna rättsprinciper utan även exempelvis standardavtalspraxis, handelsbruk och etablerad branschpraxis. Vidare kan förarbeten till standardavtal ha betydelse, särskilt om dessa kan sägas ge uttryck för att de som tagit fram standardavtalet avsett att avtalet ska ha viss innebörd. Så kan vara fallet när branschorganisationer arbetat fram agreed documents. 1.9.4.4.2 Dispositiv rätt Det finns flera rättsfall som visar att dispositiv rätt har betydelse vid en objektivt inriktad tolkning. Det finns anledning att redogöra för hur HD har formulerat detta.s. 880

74.Ett exempel är ”Malmbergsbagarn” NJA 2009 s. 672 (se avsnitt 1.3.5). Där hade parterna ingått ett muntligt avtal om försäljning av bröd. Det var inte visat att parterna hade avtalat om uppsägningstid. Inte heller var det visat att man kunde säga upp avtalet med omedelbar verkan. Frågan blev då vad den utfyllande rätten innehöll ”om uppsägning för den nu aktuella avtalstypen”. Vid den genomgång som följde konstaterades att det inte var fråga om vare sig kommission eller handelsagentur utan om återförsäljning. Härvid gjorde man jämförelser med såväl lagbestämmelser som standardkontrakt, vilket ledde till en uppsägningstid (i ett senare avgörande, ”Traktoråterförsäljaren” NJA 2018 s. 19, se vidare avsnitt 2.12, angav HD att det fanns ett behov av en mer konkret riktlinje för typfallen). HD konstaterade att för långvariga avtalsförhållanden på närliggande områden som reglerats i lag gäller en uppsägningstid om sex månader. På motsvarande sätt gäller en sex månaders uppsägningstid enligt vissa standardavtal. HD kom mot denna bakgrund fram till att det fanns ”goda skäl för att utgångspunkten vid långvariga återförsäljaravtal utan villkor om uppsägningstid bör vara att återförsäljaren vid en uppsägning från leverantören har rätt till en uppsägningstid om sex månader”.s. 881

75.En sidoentreprenörs arbeten hade i NJA 2012 s. 597 försenats ett antal veckor. Det hindrade objektet för entreprenaden att tas i drift vid den avtalade tidpunkten. Samtidigt hade en annan sidoentreprenörs arbeten försenats på ett sådant sätt att också detta hindrade att anläggningen sattes i drift. Fråga uppkom om entreprenören var skyldigt att betala vite till beställaren för att entreprenören blev försenad med sina arbeten. Mot en sådan skyldighet invände entreprenören att, till följd av förseningen med generatorleveransen, fördröjningen av idrifttagningen av kraftverket skulle ha inträffat även om entreprenören hade utfört sina arbeten med vattenvägarna på avtalad tid. Det var alltså två ansvarsgrundande händelser som medförde samma skada, dvs. det förelåg s.k. faktisk orsakskonkurrens. I dessa fall ansvarar skadevållarna normalt solidariskt för hela den uppkomna skadan. Detta gällde även beträffande de standardkontrakt som bildade grunden för parternas avtal. Emellertid hade man omformulerat just vitesklausulen och fråga uppstod då hur denna skulle tolkas.s. 881

76.Enligt HD fanns inga omständigheter som kunde ligga till grund för någon gemensam partsavsikt. Varken ordalydelsen eller avtalets systematik gav någon ledning. HD uttalade att det då är naturligt att ”vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt”. Även om principerna om konkurrerande skadeorsaker utvecklats inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten var det enligt HD motiverat att man för kontraktsförhållanden hämtar ledning från dessa principer. Entreprenören fick (som framgår av avsnitt 4.5.1.9 och 4.5.2.5) därför betala hela vitet.s. 882

77.HD kom tillbaka till frågan om dispositivs rätts betydelse i ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 271. Där var huvudfrågan om bestämmelse i AB 92 kap. 5 § 4 (numera AB 04 kap. 5 § 1) innebar att en entreprenör skulle anses skadeståndsskyldig oberoende av vållande, culpa. Beträffande tolkningsfrågan uttalade HD att standardvillkoren i AB 92 förhandlats fram mot bakgrund av allmänna obligationsrättsliga principer och köplagens regler. Det var därför enligt HD ”naturligt att tolka villkoren i ljuset av den dispositiva rätt som annars skulle ha tilllämpats, dvs. obligationsrättsliga principer för avtal av detta slag, varav en del har kommit till uttryck i köplagen”. HD konkluderade med att regleringen fick anses avsedd att enbart reglera just risken för att entreprenadarbetena skadas.s. 882

78.Av ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 (se avsnitt 1.9.4.3) framgår att det finns begränsningar i hur mycket av den bakomliggande dispositiva rätten som kan tolkas in i ett avtal. HD framhöll att den dispositiva rättens genomslagskraft i vissa fall kan behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet. Rättsfallet rörde frågan om en reglering i ett standardkontrakt uteslöt andra påföljder enligt dispositiv rätt. Här uttalade HD som en allmän regel att om parterna i ett kontrakt har angett en viss påföljd för ett kontraktsbrott, så utesluter det i regel inte att den förfördelade parten har rätt till sådana andra påföljder som kan följa av på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler. För att en i kontraktet föreskriven påföljd ska vara exklusiv krävs det i allmänhet att detta framgår av kontraktsvillkoret eller att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande. Som tidigare framgått (se avsnitt 1.9.4.3) var regleringen i det avtalet inte heltäckande utan beställaren hade rätt till skadestånd för entreprenörens underlåtenhet att avhjälpa fel i entreprenaden och ersättningen skulle beräknas enligt dispositiv rätt.s. 882

79.Dispositiv rätt kunde inte supplera i ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653. Här hade en beställare ingått avtal med en entreprenör, som en av flera underentreprenörer i en delad entreprenad, om VVS-installationer (rörentreprenören). De allmänna bestämmelserna ABT 94 var tillämpliga på avtalsförhållandet. Målet gäller kostnadsansvaret för avhjälpande av fel i rörentreprenaden. Rörentreprenören bestred att det förelåg fel men medgav åtgärdande under förutsättning dels att beställaren beredde åtkomst till rörledningarna som var ingjutna i byggnadernas golv, dels med reservation för rätt att senare begära ersättning för arbetet. Beställaren lät utföra åtkomstarbeten liksom även nödvändiga återställningsarbeten efter utförda arbeten med rörledningarna. Därefter krävde denne ersättning från rörentreprenören för dessa arbeten. Bakgrunden till frågan i det målet var främst att det i ABT 94 saknades uttryckliga föreskrifter om begränsningar avseende de kostnader som beställaren efter eget avhjälpande har rätt att få ersatta. Frågan var om det ändå kunde finnas vissa gränser för entreprenörens kostnadsansvar. Den frågan är beroende av bl.a. omfattningen av entreprenörens avhjälpandeskyldighet.s. 882

80.HD konstaterar till en början att ordalydelsen i ABT 94 inte gav någon ledning för frågan om omfattningen av avhjälpandeskyldigheten. Däremot gav systematiken och de övriga villkoren viss ledning, men inte heller avtalets systematik och övriga villkor utgjorde enligt HD tillräckligt underlag för tolkningen. Enligt bakgrundsrätten gäller en sådan avhjälpandeskyldighet. I 34 § första stycket KöpL anges att köparen har rätt att kräva att säljaren ”avhjälper felet”. Samma uttryck används i 26 § KKöpL. Vilka åtgärder som inbegrips i denna skyldighet framgår dock inte närmare. Någon generell regel i bakomliggande rätt kunde således inte läggas till grund för bedömningen. HD fick alltså avgöra tolkningsfrågan utan ledning från bakomliggande rätt. Emellertid menade HD att det av dispositiv rätt för entreprenadtjänster följer att en entreprenörs avhjälpandeskyldighet omfattar inte bara åtgärdandet av felet som sådant, utan också vid avtalstillfället påräkneliga arbeten för åtkomst av detta samt återställande efter åtgärdande. 1.9.4.4.3 Branschpraxis Försäkringsavtal på allriskvillkor innehåller i allmänhet en klausul som anger att ersättning lämnas endast för ”plötsligt och oförutsedd” skada på försäkrad egendom. Detta kom under HD:s prövning i NJA 2007 s. 17 angående en maskinförsäkring. Ett företag gjorde gällande att det hade rätt till ersättning ur sin maskinförsäkring hos försäkringsbolaget för en skada på en maskin av det välrenommerade märket Schiess som uppkom när en motvikt föll ned på maskinen till följd av att de linor brast i vilka motvikten var upphängd. Det var ostridigt att skadan skett plötsligt och tvisten gällde om skadan dessutom var oförutsedd.s. 883

81.Villkorets innebörd skulle enligt HD bestämmas med beaktande av att det var fråga om en allriskförsäkring. Försäkringsgivaren hade således inte preciserat vilka risker som omfattades av försäkringen. Det gick enligt HD inte heller att ange närmare vilka ersättningsgilla skador som kan inträffa under försäkringstiden. Uttrycket ”oförutsedd skada” kunde då inte ges den innebörden att ingen faktiskt hade förutsett skadan. I stället måste villkoret uppfattas så att skadan i någon rimlig mening inte varit möjlig att förutse under försäkringens löptid.s. 883

82.Försäkringsförbundet hade yttrat sig. De hävdade att det — med utgångspunkt i det för branschen vanliga betraktelsesättet — för att en skada inte ska anses som oförutsedd måste för arbetsledning, driftsingenjör eller särskilt erfaren person ha framstått som beräkneligt att skada kunde komma att inträffa. Denna formulering återfanns i försäkringsbranschens kommentar till maskinvillkoren för företagsförsäkring, där det också sägs att det, för att ett skadefall ska föreligga, förutsätts att skadan innehåller ett visst överraskningsmoment. HD värderade mot denna bakgrund bevisningen och fann att utmattning av linorna under längre tid måste ha visat sig genom mindre trådbrott. Under denna tid var det möjligt för arbetsledningen att förutse skadan. Skadan på Schiessmaskinen var därmed inte oförutsedd i försäkringsvillkorets mening.s. 884

83.I ”Firefly” NJA 2012 s. 3 (se avsnitt 1.9.4.1.2, 1.9.6 och nästa avsnitt) noterade HD att ett undantag för arbetsskada fanns i många företagsförsäkringar, utan att domstolen slog fast att det var fråga om en branschpraxis. Att klausulen var vanligt förekommande ledde dock inte till att slutsatser kunde dras beträffande tolkningen av avtalet. 1.9.4.5 Det affärsmässiga sammanhanget Det affärsmässiga sammanhang som ett villkor förekommer i kan vara en faktor att beakta vid tolkningen. I det i det förra avsnitt nämnda ”Firefly” NJA 2012 s. 3, hade det gjorts undantag för arbetsskada i en arbetsskadeförsäkring.s. 884

84.Efter att ha konstaterat att undantaget förekommer i åtskilliga standardavtal om företagsförsäkring övergick HD till att undersöka varför det tagits in i försäkringen. Det hade samband med tillkomsten av den s.k. trygghetsförsäkringen på 1970-talet som innebar ett ersättningsansvar oberoende av arbetsgivarens skuld, vilket medförde att arbetsgivare i allt väsentligt kom att sakna behov av att försäkra sig mot ersättningsskyldighet för arbetsskador. Det fanns då inte heller någon anledning att försäkringsavtalen skulle innehålla ett sådant skydd. Detta ger ett klart uttryck för att HD beaktade det affärsmässiga sammanhanget vid tolkningen av villkoret. Även om det anförda enligt HD fick anses tala för att undantagsklausulen var avsedd för sådana arbetsskador som försäkringstagarens anställda drabbas av kunde tolkning av begreppet arbetsskada möta svårigheter, bl.a. därför att innebörden är beroende av sammanhanget. Det kunde avse såväl en ren arbetsskada, utan koppling till viss försäkringstagare, som en arbetsskada som drabbade försäkringstagarens anställda. En rimlighetsbedömning blev därför nödvändig i det fallet. 1.9.4.6 Förarbeten till standardavtal Det tidigare redovisade NJA 2007 s. 17 (se avsnitt 1.9.4.4.3) rörde tolkning av uttrycket ”oförutsedd skada” i en maskinförsäkring. Försäkringsförbundet hänvisade i ett yttrande till branschpraxis om att skadan skulle vara beräknelig. Denna formulering återfanns även i försäkringsbranschens kommentar till maskinvillkoren för företagsförsäkring. HD gjorde ingen egen bedömning av detta utan tycks ha accepterat uttalandena i kommentaren och bedömt tolkningsfrågan bl.a. mot bakgrund av uttalandet.s. 884

85.Frågan om betydelsen av förarbeten till standardavtal återkom i NJA 2009 s. 388 (se även avsnitt 1.9.4.1.4). Här hade en entreprenör uppfört bostäder för ett kommunalt fastighetsbolag enligt AB 72. Vid slutbesiktningar av fastigheterna upptäcktes fuktgenomslag i anslutning till ett stort antal av de takkupor som husen är försedda med. En fråga var om entreprenören hade ett funktionsansvar eller ett utförandeansvar. HD anförde, med hänvisning till ett antal utlåtanden i målet, att termen generalentreprenad enligt Motiv AB 72 innebär att entreprenören svarade för hela åtagandet. Därefter anfördes att det i motiven anges att totalentreprenad innebär att en entreprenör, totalentreprenören, ansvarar inför beställaren för såväl projektering som produktion. Enligt HD måste det emellertid vara möjligt att avtala om delad totalentreprenad, där olika entreprenörer har ett funktionsansvar för var sin del. HD konstaterade också att det i Motiv AB 72 inte heller anges mer än att generalentreprenad innebär samlat ansvar. Förarbetena hindrade således inte heller att termen generalentreprenad tolkades så att entreprenörens ansvar skulle vara begränsat till ett utförandeansvar.s. 885

86.Även i NJA 2015 s. 3, som rörde fackmässigheten av muddringsarbeten i Slite hamn som utfördes enligt standardavtalet AB 04, kom frågan om förarbetena till standardavtal upp. HD gick här tillbaks till ABfamiljens ursprungliga version och vad som då anfördes i Motiven AB 65 om att avsikten är att den fackmässiga bedömningen ska vara objektiv och grundad på de kunskaper som en fackman har. Vid bedömningen skulle man enligt motiven beakta samtliga relevanta omständigheter som objektivt kunde konstateras. Utifrån detta gjorde HD sin bedömning av fackmässigheten. Entreprenören hade att göra en fackmässig bedömning avseende förhållandena inom arbetsområdet — i det aktuella fallet förekomsten av kalkberg och bergets beskaffenhet — och utifrån denna bedömning avgöra huruvida det var en lämplig arbetsmetod att använda det aktuella mudderverket. Vid den bedömningen hade det ankommit på entreprenören att beakta de förhållanden inom arbetsområdet som var troliga.s. 885

87.Ett klart uttalande om betydelsen av förarbeten till standardavtal finns i ”NSAB-försäkringen” NJA 2018 s. 301. För ett lagringsuppdrag av pappersrullar gällde NSAB 2000 som är ett s.k. agreed document. Green Cargo ordnade lagringen i en lokal som bolaget hyrde av Jernhusen enligt ett hyresavtal som träffats mellan dem. På grund av ett vattenläckage i lokalens sprinklersystem skadades pappersrullarna. Lastägarsidan fick härigenom en skadeståndsfordran mot Green Cargo som på grund härav väckte talan mot Jernhusen och yrkade att Jernhusen skulle förpliktas att betala ersättning för de skadade pappersrullarna.s. 885

88.Efter några inledande ord om tolkning i allmänhet kommer ett uttalande om förarbetenas betydelse. HD angav att parterna som hade förhandlat fram NSAB låtit utarbeta en gemensam kommentar till avtalet. Kommentaren lämnar en bakgrund till de enskilda bestämmelserna och ger anvisningar om hur de är tänkta att tillämpas. Parterna har enats om att kommentaren uttrycker deras samstämmiga uppfattning. En på sådant sätt utgiven kommentar till ett allmänt använt standardavtal kan enligt HD få betydelse vid tolkning av oklarheter i avtalet innan det finns anledning att gå vidare till en tolkning i ljuset av dispositiv rätt. Detta ger klart uttryck för det som sedan länge ändå ansetts gälla; uttalanden i förarbeten till standardavtal kan beaktas vid en tolkning som är objektivt inriktad. Det är då inte avtalsparternas avsikter utan de organisationers och parters avsikter som varit med och tagit fram standardavtalet som får betydelse, om dessa kommit till uttryck i en kommentar. Det ska också läggas märke till att HD framhäver att det är upphovsmännens gemensamma vilja som kommer till uttryck i kommentaren. 1.9.4.7 Tolkningsresultatets rimlighet Vid den mer övergripande rimlighetsbedömning som ytterst och sist ska göras aktualiseras bl.a. frågan om det aktuella avtalsvillkorets ändamål kan föranleda att den ska tolkas på ett sätt som inte har stöd i dess ordalydelse. Vad som gäller i det hänseendet hänger samman med vad för slags villkor det rör sig om.s. 886

89.I ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2015 s. 862 (se avsnitt 1.9.1.4, 1.9.4.3 och 5.1.1.2) hade slutbesiktning ägt rum rörande underentreprenörernas arbeten. Även entreprenören hade anmält att arbetena i entreprenaden var färdiga och tillgängliga för slutbesiktning. Fråga var om preskription hade inträtt trots att slutbesiktning inte hade genomförts. HD:s majoritet förde ett ändamålsresonemang kring preskriptionsregeln verkningar och konkluderade därefter med följande. ”Om någon slutbesiktning inte har skett är det en lämplig ordning att preskriptionstiden enligt ABT 94 kap. 6 § 13 börjar löpa när entreprenören har avslutat sina arbeten. Men det finns inte några klara hållpunkter för en ordning av det slaget i de allmänna bestämmelserna, och inte heller synes en sådan tidpunkt utan närmare kontraktsreglering kunna bestämmas på ett entydigt sätt. I det läget blir slutsatsen att den aktuella preskriptionsregeln inte kan tillämpas när någon slutbesiktning inte har skett.” Här synes rimligheten ha fått vika för en restriktiv tolkning av preskriptionsbestämmelsen. 1.9.5 Hjälpregler 1.9.5.1 Inledning Eftersom det knappast kan sägas föreligga några begränsningar av de omständigheter som kan beaktas vid tolkningsproceduren kan det finnas skäl att ställa upp vissa regler med karaktär av att prioritera mellan olika omständigheter. Det är möjligt att urskilja ett antal sådana hjälpregler som är mer eller mindre uttalade.s. 886

90.En sådan regel är den s.k. ejusdem generis-regeln. Den innebär att när en uppräkning av vissa konkreta företeelser avslutas med en generell formulering, kan det finnas skäl att fastställa avtalets innebörd så att den generella formuleringen omfattar situationer av samma slag som de särskilt uppräknade. En annan sådan regel är att preciserade avtalsbestämmelser går före mer generella bestämmelser. Detta gäller särskilt beträffande allmänt hållna friskrivningar som ofta underkänns i förhållande till preciserade uppgifter. Liknande är de regler som anger att det som kommer senare i ett avtalsförhållande tar över det tidigare avtalade (se t.ex. AB 04 kap. 1 § 3) och att de villkor som förhandlats individuellt går före villkor av standardkarakär (ibland uttryckt med frasen ”skrivet går före tryckt”). Slutligen kan också den s.k. betydelseregeln hänföras till prioriteringsreglerna. Den innebär att domstolen vid tolkningen ska utgå från att parterna menat det de sagt eller skrivit. Det medför att villkor i ett avtal inte bör tolkas så att annan avtalstext blir överflödig. 1.9.5.2 Preciserade uppgifter går före generella uppgifter Ett exempel på en hjälpregel är att preciserade avtalsbestämmelser går före mer generella bestämmelser. I en sådan situation föreligger motstridiga uppgifter i det att det dels lämnas precisa uppgifter angående vissa fakta, dels görs en generell ansvarsbegränsning avseende dessa uppgifter.s. 887

91.I ”Lokalarean” NJA 2016 s. 237 (se även avsnitt 2.3.5.1, 2.3.5.4, 2.3.5.6 och 3.1) hade en lokalbostadsrätt sålts. Säljaren hade under våren 2007 anlitat en fastighetsmäklare för att sälja en bostadsrätt. I en annons framgick bl.a. att bostadsrätten hade en area om 1 297 m. Vid visning fick köparen en objektsbeskrivning som fastighetsmäklaren upprättat. I beskrivningen angavs: ”Boarea ca 1 297 m2. Areauppgifter enligt bostadsrättsföreningen.” Köpekontraktet ingicks några månader senare och innehöll en friskrivning enligt vilken köparen avstod med bindande verkan från att göra gällande påföljder på grund av alla sorters fel och brister med undantag för tre uttryckliga garantier i avtalet som inte avsåg bostadsrättens area. I köpekontraktet stod ingenting om bostadsrättens area. Under rubriken ”Övriga handlingar” angavs att köparen tagit del av objektsbeskrivningen. Objektsbeskrivningen, men inte bostadsrättens area, berördes enligt HD i samband med avtalsslutet. Köparen gjorde gällande att bostadsrätten var felaktig då dess area hade visat sig vara ungefär 102 m (motsvarande cirka 8,5 procent) mindre än arean som nämnts i annons och objektsbeskrivning. Köparen väckte sedermera talan och begärde prisavdrag och skadestånd.s. 887

92.HD kom fram till att areauppgiften i annonsen och objektsbeskrivningen, tillsammans med omnämnandet i köpekontraktet att köparen tagit del av objektsbeskrivningen, innebar att arean utgjorde en avtalad egenskap. Eftersom arean avvek från avtalet förelåg fel enligt 17 § KöpL. När det gäller friskrivningen angav HD att en allmän friskrivning från allt ansvar inte kan anses ha någon verkan mot positiva uppgifter (se även bl.a. Axel Callissendorff, Några reflektioner om friskrivningsklausuler, Festskrift till Stefan Lindskog, 2018, s. 101 ff. och Johnny Herre, Något om ansvarsbegränsningar och positiva uppgifter, Festskrift till Stefan Lindskog, 2018, s. 243 ff.). 1.9.5.3 Individuellt förhandlade villkor går före villkor av standardkaraktär I NJA 2009 s. 388 (se även avsnitt 1.9.4.1.4) hade en entreprenör uppfört bostäder som övertagits av ett kommunalt fastighetsbolag. Vid slutbesiktningar av fastigheterna upptäcktes fuktgenomslag i anslutning till ett stort antal av de takkupor som husen är försedda med. I målet var frågan huruvida entreprenören hade åtagit sig ett ansvar för konstruktion och funktion hos de i målet aktuella takkuporna. Parterna hade ingått ett entreprenadkontrakt. I detta hade i anslutning till garantitiden (som var ett år) lagts till att ”under garantitiden har entreprenören fullt ansvar för fel och brist, som har samband med projektets funktion, oavsett om bristen eller felet påtalats vid slutbesiktningen eller inte”. Under ”Särskilda bestämmelser” var antecknat att ”kontraktssumman omfattar en fullt färdig funktionell produkt”. Parterna hade inte gjort ABT 74, som lägger ansvaret för projektering och funktion på entreprenören, till avtalsinnehåll utan i stället AB 72. Enligt AB 72 kap. 2 § 1 ska kontraktsarbetena utföras i överensstämmelse med kontraktshandlingarna. Är kontraktshandlingarna upprättade av beställaren, vilket AB 72 utgår från, kan entreprenören i princip nöja sig med att följa dessa. Eftersom det råder avtalsfrihet, kan parterna emellertid helt eller delvis fördela ansvaret på annat sätt än som följer av det valda standardavtalet.s. 888

93.HD kom fram till att överlåtelsen av projekteringen av takkuporna och entreprenörens åtagande av detta projekteringsansvar samt framför allt det i sig tydliga villkoret i entreprenadkontraktet om att entreprenören under garantitiden har fullt ansvar, talade för att entreprenören hade ett funktionsansvar för takkuporna. Dessa villkor var, i motsats till utformningen av AB 72, individuellt avtalade och hade företräde framför standardvillkoren också enligt föreskrifter i villkoren. Entreprenören hade således ett strikt ansvar för takkupornas funktion. 1.9.5.4 Betydelseregeln Vid avtalstolkning är det tillrådligt att utgå från att parterna faktiskt menat det de sagt eller skrivit. Det innebär att man inte bör tolka avtalet på sådant sätt att någon del eller något villkor blir överflödigt i den mening att det inte skulle fylla någon självständig funktion (se NJA 1992 s. 403, se Herre, SvJT 2005 s. 636). Detta tillvägagångssätt brukar benämnas betydelseregeln.s. 888

94.Det kan vara svårt att avgöra när en regel inte fyller någon självständig funktion. I vissa sammanhang kan nämligen vissa villkor vara överlappande. En sådan överlappning behöver inte betyda att de olika reglerna eller någon av reglerna saknar all funktion. I ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 p. 19 (se avsnitt 1.9.4.2 och 1.9.4.3) kan man ana att hänsyn tagits till att avtal kan innehålla överlappande avtalsvillkor i syfte att förenkla pedagogiken i avtalet. 1.9.6 Oklarhetsregeln Ibland hävdas att otydligheter i utformning av ett avtal ska tolkas till nackdel för den part som har formulerat eller åberopat den otydliga texten. Principen brukar kallas för oklarhetsregeln (in dubio contra proferentem). Oklarhetsregeln har emellertid inte tillämpats i något av de fall som omfattas av denna översikt.s. 889

95.I NJA 2006 s. 53 (se avsnitt 1.9.4.1.1) kan man ana en skeptisk inställning till oklarhetsregeln. HD framhöll här att det aktuella villkoret borde tolkas med hänsyn tagen till ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till uttryckssätt i relevant lagstiftning, gängse rättspraxis osv. Härefter anförde HD att om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln.s. 889

96.Det begränsade utrymmet för en tillämpning av oklarhetsregeln kommer till klart uttryck i NJA 2010 s. 416. Här uppkom fråga om prövningstillstånd skulle lämnas i hovrätten. En häst hade vidaresålts och tvist uppkom i frågan om tilläggsköpeskillingen för den ursprunglige säljaren skulle beräknas även på intäkter i tiden efter vidareförsäljningen. Tingsrätten anförde i sina domskäl att avtalet var oklart i det aktuella avseendet och att enligt rättspraxis innebörden av en avtalsbestämmelse i sådana fall ska tolkas till nackdel för den part som formulerat den. Eftersom den ursprunglige säljaren hade formulerat avtalet skulle oklarheten drabba honom, och käromålet ogillades därför. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd.s. 889

97.HD meddelade tillstånd till prövning i hovrätten. Domstolen anförde att tillämpningsområdet för den av tingsrätten använda oklarhetsregeln generellt var begränsat. Det fanns i det aktuella fallet — där den avtalade skyldigheten i sig varit klar men den uppkomna situationen åtminstone inte uttryckligen reglerats — anledning att sätta i fråga om förutsättningar för en tillämpning av oklarhetsregeln förelegat. Tingsrättens avgörande framstod mot denna bakgrund som svårbedömt; det gick sålunda inte att med tillräcklig tillförlitlighet bedöma riktigheten av det slut tingsrätten hade kommit till utan en fullständig rättegång i hovrätten.s. 889

98.Att oklarhetsregeln är en tolkningsregel som ska användas först när andra sådana inte gett resultat framgår av NJA 2016 s. 689, där köpeobjektet hade betecknats på skilda sätt i två olika köpehandlingar (se avsnitt 1.9.4.1.3). Här angav HD att när resultatet av tolkningen varken utmynnar i ett klargörande av en gemensam partsavsikt eller att ett objektivt avtalsinnehåll kan fastställas, har man att först i sista hand falla tillbaka på andra mer generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln.s. 890

99.I det tidigare diskuterade ”Firefly” NJA 2012 s. 3 om tolkning av begreppet arbetsskada (se avsnitt 1.9.4.1.2 och 1.9.4.5) kom HD in på ett resonemang om vilken part som hade utformat villkoret. Detta kan dock inte tas till intäkt för att det var oklarhetsregeln som åsyftades. HD anförde nämligen också att försäkringsgivaren, för det fall denne velat utesluta arbetsskador som inträffat hos arbetstagare än sådana som var anställda hos försäkringstagaren, lätt kunde ha skrivit in det i undantaget. HD redovisar också att så skett i andra försäkringsbolags villkor. HD kom även i NJA 2009 s. 877 (se avsnitt 1.9.4.1.2) in på vem som hade utformat ett villkor utan att detta ska tas till intäkt för att oklarhetsregeln blev aktuell.s. 890

100.Även i ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 (se avsnitt 1.9.3), som rörde omsättningshyra för en leksaksaffär, påpekade HD att den ena parten utformat en omtvistad klausul. Domstolen lade dock inte denna omständighet till grund för tolkningen och oklarhetsregel aktualiserades inte heller i övrigt.s. 890