Beträffande restriktiv tolkning inställer sig frågan hur långt prejudikatverkningarna av ett HD-avgörande sträcker sig. Inte sällan sägs att det avgörande är ratio decidendi (jfr not 34 nedan). När det rör sig om ett rättssatsprejudikat skulle då regeln härledas ur de rättsfakta som har bestämt utgången oavsett HD:s metodologiska och principiella ställningstaganden. Men enligt min mening handlar det inte om någon teoretisk klassificering utan om hur det går till i verkligheten. Det innebär att prejudikatverkningarna ytterst bestäms vid en ny prövning i HD. Så långt som HD kan antas följa vad domstolen tidigare har uttalat verkar avgörandet som prejudikat. I det hänseendet märks att när HD i ett avgörande har gjort ett övervägt ställningstagande i en viss rättsfråga, så krävs det enligt min erfarenhet mycket för att HD skall frångå detta. Att avfärda ett ställningstagande av HD utan annan motivering än att det rör sig om ett obiter dictum gagnar därför föga. Den distinktion mellan ratio decidenda och obiter dicta som kan ha praktisk betydelse rör plenumtröskeln. Med en god argumentering i obiter-frågan kan man kanske övertyga HD om att plenum inte behövs för en omprövning. Domstolen kan då bli mer benägen att pröva frågan på nytt (plenum kostar). Men för en omprövning och ändrad ståndpunkt krävs det goda sakargument, även om plenum inte erfordras. — Det skall parentetiskt tilläggas att det finns ett slags obiter dicta som domstolen bör undvika och som förtjänar att påpekas och kritiseras när så inte sker, och det är den oförklarade eller i allt fall inte tillräckligt underbyggda premissen. Domstolen utgår från att rättsläget är beskaffat på ett visst sätt utan att det behöver vara så. ”Får fattiga konkursbon processa?” NJA 2006 s. 420 kan tjäna som exempel. Där antar HD att när en ställföreträdare orsakar sin huvudman skada i form av ett rättegångskostnadsansvar, så blir han ersättningsskyldig först när huvudmannen har betalat sin skuld (vilket förutsätter att huvudmannen har medel att göra så). Den premissen kan sättas i fråga. Se Lindskog Betalning 4.6.2.3 med hänvisningar.
Hänvisas från p. 2 (s. 787)
Beträffande restriktiv tolkning inställer sig frågan hur långt prejudikatverkningarna av ett HD-avgörande sträcker sig. Inte sällan sägs att det avgörande är ratio decidendi (jfr not 34 nedan). När det rör sig om ett rättssatsprejudikat skulle då regeln härledas ur de rättsfakta som har bestämt utgången oavsett HD:s metodologiska och principiella ställningstaganden. Men enligt min mening handlar det inte om någon teoretisk klassificering utan om hur det går till i verkligheten. Det innebär att prejudikatverkningarna ytterst bestäms vid en ny prövning i HD. Så långt som HD kan antas följa vad domstolen tidigare har uttalat verkar avgörandet som prejudikat. I det hänseendet märks att när HD i ett avgörande har gjort ett övervägt ställningstagande i en viss rättsfråga, så krävs det enligt min erfarenhet mycket för att HD skall frångå detta. Att avfärda ett ställningstagande av HD utan annan motivering än att det rör sig om ett obiter dictum gagnar därför föga. Den distinktion mellan ratio decidenda och obiter dicta som kan ha praktisk betydelse rör plenumtröskeln. Med en god argumentering i obiter-frågan kan man kanske övertyga HD om att plenum inte behövs för en omprövning. Domstolen kan då bli mer benägen att pröva frågan på nytt (plenum kostar). Men för en omprövning och ändrad ståndpunkt krävs det goda sakargument, även om plenum inte erfordras. — Det skall parentetiskt tilläggas att det finns ett slags obiter dicta som domstolen bör undvika och som förtjänar att påpekas och kritiseras när så inte sker, och det är den oförklarade eller i allt fall inte tillräckligt underbyggda premissen. Domstolen utgår från att rättsläget är beskaffat på ett visst sätt utan att det behöver vara så. ”Får fattiga konkursbon processa?” NJA 2006 s. 420 kan tjäna som exempel. Där antar HD att när en ställföreträdare orsakar sin huvudman skada i form av ett rättegångskostnadsansvar, så blir han ersättningsskyldig först när huvudmannen har betalat sin skuld (vilket förutsätter att huvudmannen har medel att göra så). Den premissen kan sättas i fråga. Se Lindskog Betalning 4.6.2.3 med hänvisningar.s. 787