Stycket

13.Den formella rättsbildningen genom statsorganen kan alltså inte hålla jämna steg med samhällsutvecklingen, och det ju mindre desto snabbare man anser att samhället utvecklas. Ett exempel är den pågående digitaliseringen: elektroniska dokuments fordringsrättsliga betydelse har varit en fråga sedan åtminstone slutet av 1990-talet. Det veterligen första mål i vilket Högsta domstolen fann anledning att befatta sig med frågan var NJA 2017 s. 769. Även med god vilja har alltså åtminstone 15 år gått mellan det att frågan började uppmärksammas och det att frågan fick ett åtminstone partiellt svar i högsta instans. Under den tiden har den digitala tekniken gjort stora framsteg. Det inte bara bör, det måste enligt min mening antas, att rättspraxis släpar efter rättsutvecklingen. Det är inte rättspraxis fel utan det är en ofrånkomlig konsekvens av att processer tar tid och att alla tvister inte lämpar sig för behandling i Högsta domstolen. Detsamma gäller för lagstiftningen. Lagstiftningsärenden tar tid, och ska ta tid, så att alla som vill kan försöka påverka lagstiftningen i en för dem önskvärd riktning. Men det innebär att rätten inte kan finnas endast i lagstiftning och domstolspraxis: samhället kan under tiden det tar för ett mål att komma till högsta instans eller ett lagstiftningsärende att komma till omröstning i riksdagen inte rimligen frysas och stå stilla. 4.4 Befogade förväntningar Resonemang av riskallokeringskaraktär stöds i förmögenhetsrätten ofta på figuren befogad tillit eller (vilket är detsamma) befogade förväntningar. Den som hyser befogade förväntningar anses i allmänhet vara skyddsvärd och vederbörandes motpart anses i allmänhet skyldig att inom möjligas ramar acceptera, och agera utifrån, dessa befogade förväntningar.s. 779