Stycket

12.Å ena sidan synes det således sedan en lång tid tillbaka råda en allmän uppfattning att RB:s rättegångskostnadsregler kan ha betydelse i skiljeförfaranden enligt LSF när partsöverenskommelser om något annat inte föreligger. I förarbetena till den nuvarande regleringen och vissa andra källor finns olika deskriptiva påståenden om att RB:s kostnadsregler ofta också faktiskt används av skiljenämnder. I andra källor uttrycks mer normativa argument om att det är naturligt att skiljenämnder använder 18 kap. RB eller att sådan användning bör ske. Å andra sidan innehåller uttalandena olika reservationer och det synes inte finnas någon etablerad uppfattning att 18 kap. RB alltid och undantagslöst ska eller bör tillämpas i skiljeförfaranden även i de fall partsöverenskommelse saknas. Detaljerade beskrivningar av hur och i vilken utsträckning RB:s kostnadsregler tillämpas eller bör tillämpas i skiljeförfaranden eller mer utförlig argumentation om skälen bakom sådan tillämpning är ovanliga. 1.3 Behovet av mer detaljerad argumentation i frågan om tillämpning av 18 kap. RB Som framgår i avsnitt 1.1 ovan kan skiljenämndens frihet i kostnadsfrågan begränsas av klanderinstitutet. Att det kan finnas felaktiga sätt att hantera kostnadsfrågorna, vilka kan angripas genom klanderinstitutet, framgår bl.a. av ovan berörda NJA 1989 s. 247. I målet var frågan om skiljenämnden hade överskridit sitt uppdrag genom att i sitt kostnadsbeslut tillerkänna en part ränta på kostnaderna trots att sådant yrkande inte framställts. Avgörandet ger stöd för slutsatserna (1) att skiljenämndens kostnadsbeslut i sig kan angripas genom klander vad avser skiljenämndens bundenhet till parternas yrkanden, (2) att HD i avsaknad av andra överenskommelser mellan parterna dock utgår från en jura novit arbiter-princip i kostnadsfrågan (dvs. att parterna inte behöver åberopa visst rättsligt stöd eller rättslig argumentation utan att skiljenämnden självmant får tillämpa relevanta regler), samt (3) att det i dessa lägen inte är felaktigt att en skiljenämnd hämtar det rättsliga stödet i motsvarande reglering i RB (i detta fall stadgandet i 18 kap. 14 § RB om att ränta på rättegångskostnader kan beslutas utan särskilt yrkande av part). Till sådana processuella fel som kan angripas genom klander hör förmodligen fel i förfarandet i kostnadsfrågan och beträffande ramarna för skiljenämndens kostnadsbeslut, t.ex. när skiljenämnden tydligt går utöver parternas dispositioner genom överenskommelser eller yrkanden som skiljenämnden är bundna av. Skiljenämnden är också bunden av de kostnadsregler som kan finnas i parternas skiljeavtal och avtalade skiljedomsregler, där ett beslut skulle kunna upphävas efter klander förutsatt att det är fråga om relativt klara överträdelser som dessutom har inverkat på utgången.s. 753