- Heuman, a.a. s. 583. 17Heuman, a.a. s. 306 f. 18 Heuman, a.a. s. 582 f. Se också a.a. fotnot 93, där Heuman beträffande användning av den s.k. proportionalitetsprincipen hänvisar till Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet. Solerud kritiserar Heuman för att i strid med sina egna utgångspunkter göra alltför långtgående analogier, bl.a. beträffande tillämpningen av proportionalitetsprincipen, se Soleruds anmälan av Heuman, Skiljemannarätt, i JT 2000–01 s. 463. Se vidare avsnitt 2.1 nedan. 19 Lundblad, a.a. s. 260. 20 Se Lundblad, a.a. s. 253 f. Det är sådana frågor som också problematiseras av Nordenson, a.a., och Bolding, a.a. Se vidare vid fotnot 27 nedan. 21 Frågan berördes inte närmare inom ramen för den senaste översynen av LSF, se prop. 2017/18:257 och SOU 2015:37. 22 SOU 1994:81 s. 200 och prop. 1998/99:35 s. 166. 23 1989 års avgörande behandlas bl.a. av Heuman, Current Issues in Swedish Arbitration, 1990, s. 197 ff. och Nordenson, a.a. s. 174. De menar båda att HD:s avgörande står i strid med grundläggande skiljedomsrättsliga principer om att skiljenämnden är bunden av parternas beloppsmässiga yrkanden. Liknande kritik kan spåras hos Skiljedomsutredningen i SOU 1994:81 s. 200, vilket troligen utgör förklaringen till den detaljbestämmelse om krav på yrkande för att ränta på rättegångskostnader som sedan infördes i LSF. 24 När de allmänna domstolarna i klandermål kommer i kontakt med frågor om parternas kostnader i ett skiljeförfarande görs bedömningen normalt inte utifrån perspektivet hur kostnadsfrågan rätteligen bör avgöras, utan snarare om skiljenämnden har begått ett så allvarligt fel att skiljedomen ska upphävas på grund av klander. 25 Det kan finnas anledning att iakttaga viss försiktighet med att dra några långtgående slutsatser om det svenska rättsläget i dessa frågor baserat på utgången i enskilda skiljedomar. Förutom att skiljedomar normalt inte offentliggörs är de inte heller skrivna för att vara prejudicerande, det föreligger inga krav på att skiljenämnden har svensk juristutbildning och det är ovanligt att skiljenämndens avgörande i kostnadsdelen innehåller några mer ingående skäl, se t.ex. Born, International Commercial Arbitration, 2014, s. 3095 f. 26 Wetter & Priem, a.a. s. 9 och 12. 27 Se utöver exemplen från Bolding och Nordenson i det följande t.ex. Stockholms Handelskammare, Rättsskipning utan rättegång, 1950, Ahrborg, Rättegång och skiljedom som medel att lösa affärstvister, SvJT 1950 s. 488 och Ekdahl, Skiljedomskostnad, TSA 1955 s. 92 ff. 28 Se Bolding, Skiljedomskostnaderna och deras fördelning, SvJT 1958 s. 66 fotnot 2. Se också Lundblad, a.a. s. 251–254 angående för- och nackdelar med detta synsätt samt s. 243 fotnot 1 där han noterar att 49 § i den finska lagen om skiljeförfarande, till skillnad från LSF, uttryckligen stadgar att skiljenämnden ska fördela partskostnaderna i enlighet med RB om parterna inte har kommer överens om annat. 29 Nordenson, a.a. s. 168 (om äldre skiljemannalagen). Det blir med Nordensons synsätt en avtalsrättslig fråga, där stödet för tillämpningen av 18 kap. RB hämtas i parternas skiljeavtal. Se kritik mot sådant synsätt i Lundblad, a.a. s. 253 fotnot 16. 30 Se t.ex. Heuman, a.a. s. 582 f., Wetter & Priem, a.a. s. 9, prop. 1998/99:35 s. 166 och SOU 1994:81 s. 200. 31 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.1.1 och NJA 1989 s. 247. 32 Se t.ex. HD i NJA 1989 s. 247 som kortfattat anför att det ”är naturligt att söka vägledning” i RB, medan Wetter & Priem anför att tillämpning sker av de bestämmelser i RB som ”på grund av sin natur kan användas”. 33 Se vidare avsnitt 2.2 nedan angående hur denna princip utvecklats avseende andra frågor. 34 Det sistnämnda uttalandet har karaktären av ett principuttalande angående RB:s tillämplighet som kan gälla även utanför kostnadsfrågor i de fall särskilda regler saknas i tillämplig lag eller skiljedomsregler. 35 Jfr NJA 2019 s. 382 ”CicloMulsion”. 36 SOU 1994:81 s. 200 och prop. 1998/99:35 s. 166. 37 Den typen av ställningstaganden kan betraktas som materiella. Se t.ex. Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.1.1–4.2.2, som tycks betrakta parternas rätt till kostnadsersättning som en del av tvistelösningens materiella resultat snarare än som en processuell del av tvistlösningen. Stöd för en sådan uppdelning kan också finnas i den uppdelning som brukar göras av RB:s kostnadsregler, där reglerna om hur kostnaderna ska fördelas och vilka kostnader som ska fördelas (t.ex. i 18 kap. 1–8 a §§ RB) betecknas som materiella, medan reglerna om förfarandet och av rättens prövning av kostnadsfrågan (främst i 18 kap. 14–15 §§ RB) betecknas som formella, se Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, 1964, s. 47. Att de materiella kostnadsreglerna i sin tur kan delas upp i vissa bestämmelser som knyter an närmare till målets materiella delar (kostnadsfördelning baserad på utgången i målet, bedömning av kostnadernas skälighet i förhållande till tvisteföremålet etc.) och andra regler där kostnadsansvaret knyts mer till processen i sig (kostnadsansvar för vårdslös processföring, bedömning av vilka kostnadsposter som föranletts av processen etc.) bör inte påverka den gränsdragningen. På ett övergripande plan betraktas normalt kostnadernas uppkomst och rätten till ersättning för dessa som kopplad till parternas materiella rättsläge. Se vidare Bellander, Rättegångskostnader — Om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål, 2017, s. 399 ff. 38Se t.ex. Bolding, a.a. s. 66, Heuman, a.a. s. 306 f., Solerud, Har skiljemannalagen och rättegångsbalken ett förhållande?, i Festskrift till Nordenson, 1999, s. 412 ff. och Lundblad, a.a. s. 253. 39 NJA 1989 s. 247. 40 Se Bolding, a.a. s. 77 och 66. 41 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.2.2. 42 Stadgarna för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, 1950. 43 Se SOU 1994:81 s. 200 och Heuman, a.a. s. 582. 44 Rätten till ersättning för rättegångskostnader i allmän domstol har t.ex. under äldre RB:s tid betraktats som en form av skadeståndssanktion kopplad till de materiella rättigheterna, vid tiden för RB:s förarbeten som en processuell och offentligrättslig sanktion med syfte att tillgodose den berättigade partens materiella rättsskydd och under decennierna efter RB:s tillkomst åter som en reglering direkt kopplad till förutsättningarna för den materiella rättens genomslag. Tillämpningen av vissa kostnadsregler i RB präglas därför t.ex. av principhänsyn som är direkt kopplade till införandet av RB:s grundtanke om en muntlig, omedelbar och koncentrerad huvudförhandling medan andra kostnadsreglerna kommit att få en funktion i ett vidare samhällsperspektiv, där tillämpningen inte enbart sker med hänsyn till parterna eller till processens omfattning. Se om kostnadsreglernas ändamål m.m. Bellander, a.a. s. 378 ff. och s. 399 ff. Jfr HD:s mycket förenklade uttalande i NJA 2014 s. 877 (punkt 10–11). 45 Jfr Ekelöf m.fl. om analogislut i Rättegång — Första häftet, 2016, s. 105 ff. 46 Se t.ex. Lundblad, a.a. s. 254, Hobér, a.a. s. 274, Heuman, a.a. s. 582, Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.2.2, Madsen, a.a. s. 414 och Cars, Lagen om skiljeförfarande — En kommentar, 2001, s. 200. Även internationellt synes utgångspunkten vara att den tappande parten ska ersätta den vinnande partens kostnader, men undantag finns i bl.a. USA. Se t.ex. Born, a.a. s. 3090 ff. och Savola, Awarding Costs in International Commercial Arbitration, Scandinavian Studies in Law, Vol. 63, 2017, s. 275–318. 47 Ett ytterligare undantag från huvudregeln är 18 kap. 3 a § RB som innebär att käranden inte har rätt till full kostnadsersättning om käranden lika gärna hade kunnat ansöka om betalningsföreläggande istället för att inge stämningsansökan till domstol. Det är oklart om de ovannämnda källor som förespråkar en generell tillämpning av 18 kap. RB menar att även denna bestämmelse ska tillämpas i skiljeförfaranden där svaranden medger käromålet. 48Om huvudprincipen istället skulle vara att vardera parten ska bära sina egna kostnader skulle ett beslut att skifta alla eller en del av den ena partens kostnader på motparten förutsätta tillämpning av någon undantagsregel. 49 Heuman, a.a. s. 582 fotnot 93. 50 Solerud, Anmälan av Heuman, Skiljemannarätt, JT 2000–01 s. 463. Se också beträffande äldre bestämmelser Nordenson, Festskrift till Calissendorff, s. 172 f., som, efter HD:s uttalanden i NJA 1989 s. 247, framfört inställningen att en skiljenämnd till skillnad från allmän domstol inte ska tillämpa RB:s olika kostnadsregler ex officio, utan att parterna behöver yrka på tillämpning av olika principer för kostnadsfördelningen, däribland 18 kap. 4 § RB, eller i vart fall måste åberopa grunderna för att skiljenämnden ska få tillämpa kostnadsfördelningsreglerna. 51 Om A har yrkat 100 och tilldöms 60 har A med Lindskogs synsätt varit framgångsrik till 60 procent. Jfr dock proportionalitetsprincipen enligt RB nedan vid fotnot 58 och 64 enligt vilken en kärande som tillerkänts 60 procent av yrkat belopp sett i relation till svarandens talan skulle betraktas som framgångsrik enbart till 20 procent. 52 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.2.3. 53 Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.2.4. Som faktor nämner han bl.a. hur effektivt parten fört sin process, vilket vi återkommer till i nästa avsnitt. Enligt Lindskog är huvudregeln emellertid att utgången i processuella frågor inte styr fördelningen, vilket är en ordning som han dock ifrågasätter. 54 Lundblad, a.a. s. 255 f. 55 Beträffande Welamsons uppfattning, se nedan. 56 Se bl.a. SOU 1938:44 s. 233 f. 57 Rättsläget motsvarade då den syn på befogade processer som Lundblad uttryckt och den syn på proportionalitet som Lindskog uttryckt beträffande skiljeförfaranden, se ovan. 58 Istället för att käranden vid bifall till hälften av yrkat belopp i kostnadshänseende betraktades som 50 procent framgångsrik och skulle få i vart fall hälften av sina rättegångskostnader ersatta av motparten skulle parternas rättegångskostnader kvittas. Först om käranden tilldöms ¾-delar av yrkat belopp betraktas denne i kostnadshänseende som 50 procent framgångsrik och får då hälften av sina kostnader ersatta. Om å andra sidan enbart ¼-del av yrkat belopp döms ut tillerkänns istället svaranden 50 procent av sina rättegångskostnader. Se Ekelöf, Fördelning av rättegångskostnaderna enligt RB 18:4, i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, 1960, s. 110 ff., och Welamson, Varför gynna käranden?, i Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, 1964, s. 684 ff. 59 Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 258. 60 Se NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 334, NJA 1976 s. 409, NJA 1978 s. 38, NJA 1978 s. 307, NJA 1979 s. 567 och NJA 1982 s. 804. 61 Se vidare t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 256 ff. 62 Se principuttalanden i NJA 1978 s. 383. Detta kan i viss mån sägas följa redan av ordalydelsen i 18 kap. 4 § RB. Ett undantag är dock om det som käranden tappat endast är av ”ringa betydelse”. Käranden ska då, liksom enligt huvudregeln, ha full kostnadsersättning enligt 18 kap. 4 § första stycket andra meningen RB. 63 NJA 1978 s. 383. 64 NJA 1973 s. 623. 65 NJA 1982 s. 804. Jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken, JUNO, april 2019, kommentaren till 18 kap. 4 § RB, som liksom Lundblad menar att domstolar många gånger tenderar att använda den matematiska modellen. Detta stämmer dock inte med hur Welamson själv menade att den matematiska modellen skulle användas eller hur HD har använt den i de nämnda avgörandena. 66 Se principuttalandet i NJA 1979 s. 567. 67 Kostnadsfördelningen följer då de grundtankar som tillämpades före NJA 1973 s. 623, om att processen har varit nödvändig för käranden för att över huvud taget få något belopp. Det är alltså vad Lundblad, a.a. s. 255 f., tycks efterfråga. 68 Som framhållits i doktrin är emellertid processuella frågor typiskt sett mer vanligt förekommande och resurskrävande i skiljeförfaranden än i allmän domstol, se bl.a. Lundblad, a.a. s. 256. Kostnader som inte varit skäligen påkallade eller kostnader till följd av försumlig processföring återkommer vi till i nästa avsnitt. Även i andra fall kan dock en part ha orsakat inte obetydliga kostnader i en processuell fråga som parten inte vunnit framgång med. Detta bör kunna beaktas på liknande sätt som om en part förlorat materiella delfrågor enligt ovan. 69 Det ska dock noteras att vissa skiljedomsregler explicit stadgar att huvudregeln är att tappande part ska bära kostnaderna, se t.ex. artikel 42 i UNCITRALreglerna. 70 Ett exempel på detta är hur man i RB genom 18 kap. 8 a § RB, som är utformad som en regel om vilka kostnader som är ersättningsgilla, för förenklade tvistemål de facto infört en omvänd huvudregel om att vardera parten skall stå sina egna kostnader. Se om kostnaderna i sådana mål Almkvist & Elofsson (Berntorp), Rättegångskostnader i förenklade tvistemål, SvJT 2013 s. 150. 71 Liksom för 18 kap. 4 § RB har synen på 18 kap. 8 § RB över tid förändrats i rättstillämpningen. Detta gäller inte minst den viktiga posten ombudskostnad, där man i allmän domstol rört sig bort från krav på detaljerade kostnadsräkningar för att kunna avgöra om kostnaderna varit nödvändiga (se SOU 1938:44 s. 237 f., NJA 1949 s. 774 och SvJT 1952 rf. s. 843) via betonande av bedömningen av kostnadernas skälighet (se NJA 1971 C 242, NJA 1983 s. 542, NJA 1987 s. 621 II och RH 1992:86) till laborerande med olika presumtioner (se NJA 1997 s. 854). 72 NJA II 1943 s. 235, Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 266 och Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 8 §. I nämnda förarbeten anförs det bl.a. att avgörande för om kostnaden ska anses ha varit skäligen påkallad är huruvida parten vid tiden för vidtagande av den åtgärd som föranlett kostnaden haft skäl att anse åtgärden erforderlig. Om en part anskaffar bevisning för vederläggande av ett från motsidan gjort påstående, är han berättigad till ersättning för härigenom uppkommen kostnad, även om motparten senare återtar sitt påstående och bevisningen därför blir onödig. 73 NJA II 1943 s. 232, Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 266 ff. och Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 6 §. 74 Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 6 och 8 §§. 75 Ersättningsskyldighet enligt 18 kap. 6 § RB förutsätter att den försumliga processföringen kan tillräknas parten, men parten bär i detta avseende även ansvar för sitt ombuds handlingar, se NJA II 1943 s. 233. Att ersättningsskyldighet kan uppkomma även för ombudet följer av 7 §. 76 Fitger m.fl., a.a. kommentaren till 18 kap. 6 § och Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 267. Det är dock möjligt att göra en skälighetsuppskattning av hur stor andel av kostnaderna som ska omfattas av det solidariska ansvaret för en försumlig eller vårdslös processåtgärd, se RH 1983:125. 77 Heuman, a.a. s. 582 f., pekar t.ex. bara på att 18 kap. 1–6 §§ RB tillämpas i skiljeförfaranden. Skälet till detta är dock oklart. 78 NJA II 1943 s. 232 och SOU 1938:44 s. 235 f. 79 Ekelöf m.fl., Rättegång — Tredje häftet, 2018, s. 266 f. 80 SOU 1982:26 s. 215. 81 Prop. 1998/99:35 s. 41. 82 Prop. 1998/99:35 s. 41. 83 Heuman, a.a. s. 409 f. 84 Queen Mary University of London, 2015 International Arbitration Survey: Improvements and Innovations in International Arbitration, s. 2 samt Berger & Jensen, Due process paranoia and the procedural judgment rule: a safe harbour for procedural management decisions by international arbitrators, Arbitration International, Vol. 32, 2016, s. 415. 85 Bolding, a.a. s. 77, har framhållit att denna typ av processuell sanktion är ännu viktigare i skiljeförfaranden än i allmän domstol med hänsyn till att domare har fler andra hjälpmedel att tillgå mot illojal processföring. 86 Det är inte ovanligt att parterna avtalar om att IBA-reglerna ska vara tillämpliga på ett visst skiljeförfarande. Men även när så inte är fallet har IBA-reglerna ansetts ge ett auktoritativt uttryck för vad som gäller i svenska internationella skiljeförfaranden. Se t.ex. Lindskog, a.a. avsnitt III:25-2.4.2 och NJA 2012 s. 289. 87 18 kap. 14 § andra stycket RB förtydligades under 1980-talet, inte minst för att öka domstolarnas möjligheter att ex officio tillämpa bestämmelserna om kostnadsansvar vid försumlig processföring i 18 kap. 3 och 6 §§ RB. Se t.ex. prop. 1986/87:89 s. 121 och SOU 1982:26 s. 212 ff. Se också NJA 1987 s. 621 I och II samt om detta Welamson, Civil- och straffprocessrätt 1980–1987, SvJT 1989 s. 497 på s. 533 f. I prop. 1986/87:89 s. 121 anförs att rättegångskostnaderna är underkastade parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part och inte får döma ut högre belopp än vad parten yrkat, vidare att rätten anses bunden av ett uttryckligt medgivande från en part att utge viss kostnadsersättning till motparten. I allmän domstol består i så fall parternas rätt att disponera över rättegångskostnaderna i att de genom yrkanden och medgivanden kan ange den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. Rätten har sedan frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB. 88 Se t.ex. Svea hovrätts avgöranden om uppdragsöverskridanden i mål T 4487-12 (två svenska bolag), där hovrätten uttalar att RB:s principer ska vara normerande när det är frågan om svenska parter, samt i mål T 2289-14 (två utländska parter och två utländska ledamöter i nämnden): ”Mot bakgrund av den starka anknytningen till Sverige måste såväl parterna som skiljenämnden ha varit väl förtrogna med och inrättat sig efter det regelsystem som gäller i svensk processrätt i fråga bl.a. om vikten av att rättsfakta åberopas på ett tydligt sätt.” 89 Nordenson, a.a. s. 173 framhåller att en tillämpning ex officio inte bör komma ifråga med hänsyn till att skiljeförfaranden är i princip helt partdirigerade. Se dock nedan beträffande att 18 kap. 7 § RB inte bör vara tillämplig i skiljeförfarande. Beträffande ränta på kostnader kan noteras att det vid LSF tillkomst infördes ett förtydligande i 42 § om att, till skillnad från vad som gäller enligt 18 kap. 14 § första stycket fjärde meningen RB, yrkande krävs även i fråga om ränta. 90 Se SOU 1982:26 s. 213 f. Den tidigare restriktiva tillämpningen i allmän domstol har kritiserats av bl.a. Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 132. 91 Se t.ex. ICC Commission Report, Techniques for Controlling Time and Costs in Arbitration, 2012, § 82 och Brocker & Löf, The Proceedings, i Franke m.fl., International Arbitration in Sweden, 2013, s. 213. Något sådant krav uppställs dock inte enligt LSF, SCC-reglerna eller ICC-reglerna. 92 En fråga som dock ligger utanför syftet med denna artikel.
- Skiljedomsutredningen hänvisar beträffande sin uppfattning om då rådande praxis till en artikel av Wetter & Priem från 1992 samt till HD:s avgörande i NJA 1989 s. 247. I det sistnämnda avgörandet uttalade HD att om ”parterna inte har träffat någon överenskommelse om fördelning av kostnaderna är det naturligt att skiljenämnden söker ledning av bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnad i tvistemål”. Det som prövades var om skiljenämnden, med tillämpning av den gamla lagen om skiljemän, gått utöver parternas yrkande beträffande ränta på rättegångskostnaderna, vilket HD inte ansåg var fallet. Det gällde alltså en av de undantagssituationer då de allmänna domstolarna efter klander av skiljedom kan behöva ta ställning till kostnadshanteringen i ett skiljeförfarande. Eftersom skiljenämndens avgöranden angående parternas kostnader som nämnts ovan i princip inte kan överklagas blir dessa frågor normalt annars inte föremål för de allmänna domstolarnas praxisbildning. Enligt den artikel av Wetter & Priem som Skiljedomsutredningen hänvisade till visade studier av icke publicerat skiljedomsmaterial och intervjuer med skiljedomare att de delar av 18 kap. RB ”som på grund av sin natur kan användas i skiljeförfaranden” tillämpas analogt i sådana förfaranden. Det är dock inte tydligt vilka av bestämmelserna i 18 kap. RB som ansågs vara av den karaktären. I samma artikel ansågs även etablerade internationella skiljedomsregler vara mer restriktiva än 18 kap. RB vad gäller parts rätt till ersättning för sina kostnader.
- Å ena sidan synes det således sedan en lång tid tillbaka råda en allmän uppfattning att RB:s rättegångskostnadsregler kan ha betydelse i skiljeförfaranden enligt LSF när partsöverenskommelser om något annat inte föreligger. I förarbetena till den nuvarande regleringen och vissa andra källor finns olika deskriptiva påståenden om att RB:s kostnadsregler ofta också faktiskt används av skiljenämnder. I andra källor uttrycks mer normativa argument om att det är naturligt att skiljenämnder använder 18 kap. RB eller att sådan användning bör ske. Å andra sidan innehåller uttalandena olika reservationer och det synes inte finnas någon etablerad uppfattning att 18 kap. RB alltid och undantagslöst ska eller bör tillämpas i skiljeförfaranden även i de fall partsöverenskommelse saknas. Detaljerade beskrivningar av hur och i vilken utsträckning RB:s kostnadsregler tillämpas eller bör tillämpas i skiljeförfaranden eller mer utförlig argumentation om skälen bakom sådan tillämpning är ovanliga. 1.3 Behovet av mer detaljerad argumentation i frågan om tillämpning av 18 kap. RB Som framgår i avsnitt 1.1 ovan kan skiljenämndens frihet i kostnadsfrågan begränsas av klanderinstitutet. Att det kan finnas felaktiga sätt att hantera kostnadsfrågorna, vilka kan angripas genom klanderinstitutet, framgår bl.a. av ovan berörda NJA 1989 s. 247. I målet var frågan om skiljenämnden hade överskridit sitt uppdrag genom att i sitt kostnadsbeslut tillerkänna en part ränta på kostnaderna trots att sådant yrkande inte framställts. Avgörandet ger stöd för slutsatserna (1) att skiljenämndens kostnadsbeslut i sig kan angripas genom klander vad avser skiljenämndens bundenhet till parternas yrkanden, (2) att HD i avsaknad av andra överenskommelser mellan parterna dock utgår från en jura novit arbiter-princip i kostnadsfrågan (dvs. att parterna inte behöver åberopa visst rättsligt stöd eller rättslig argumentation utan att skiljenämnden självmant får tillämpa relevanta regler), samt (3) att det i dessa lägen inte är felaktigt att en skiljenämnd hämtar det rättsliga stödet i motsvarande reglering i RB (i detta fall stadgandet i 18 kap. 14 § RB om att ränta på rättegångskostnader kan beslutas utan särskilt yrkande av part). Till sådana processuella fel som kan angripas genom klander hör förmodligen fel i förfarandet i kostnadsfrågan och beträffande ramarna för skiljenämndens kostnadsbeslut, t.ex. när skiljenämnden tydligt går utöver parternas dispositioner genom överenskommelser eller yrkanden som skiljenämnden är bundna av. Skiljenämnden är också bunden av de kostnadsregler som kan finnas i parternas skiljeavtal och avtalade skiljedomsregler, där ett beslut skulle kunna upphävas efter klander förutsatt att det är fråga om relativt klara överträdelser som dessutom har inverkat på utgången.
Rättsfall
NJA 1989 s. 247
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 247
BibTeX
@misc{nja-1989-s-247,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 247}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 2 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Lagen om skiljeförfarande - en kommentar1 hänvisning