Stycket

10.Skiljedomsutredningen hänvisar beträffande sin uppfattning om då rådande praxis till en artikel av Wetter & Priem från 1992 samt till HD:s avgörande i NJA 1989 s. 247. I det sistnämnda avgörandet uttalade HD att om ”parterna inte har träffat någon överenskommelse om fördelning av kostnaderna är det naturligt att skiljenämnden söker ledning av bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnad i tvistemål”. Det som prövades var om skiljenämnden, med tillämpning av den gamla lagen om skiljemän, gått utöver parternas yrkande beträffande ränta på rättegångskostnaderna, vilket HD inte ansåg var fallet. Det gällde alltså en av de undantagssituationer då de allmänna domstolarna efter klander av skiljedom kan behöva ta ställning till kostnadshanteringen i ett skiljeförfarande. Eftersom skiljenämndens avgöranden angående parternas kostnader som nämnts ovan i princip inte kan överklagas blir dessa frågor normalt annars inte föremål för de allmänna domstolarnas praxisbildning. Enligt den artikel av Wetter & Priem som Skiljedomsutredningen hänvisade till visade studier av icke publicerat skiljedomsmaterial och intervjuer med skiljedomare att de delar av 18 kap. RB ”som på grund av sin natur kan användas i skiljeförfaranden” tillämpas analogt i sådana förfaranden. Det är dock inte tydligt vilka av bestämmelserna i 18 kap. RB som ansågs vara av den karaktären. I samma artikel ansågs även etablerade internationella skiljedomsregler vara mer restriktiva än 18 kap. RB vad gäller parts rätt till ersättning för sina kostnader.s. 751