Felaktig bevisvärdering är ett exempel på en fråga som inte utgör ett klanderbart fel, se t.ex. Lindskog, a.a. avsnitt VI:42-4.1.1–5.1.2, Cars, Lag om skiljeförfarande 34 §, Lexino, 2019, avsnitt 2.1 och NJA 2012 s. 790.
Hänvisas från p. 4 (s. 749)
1.skiljeförfaranden 1.1 Allmänt om kostnadsregleringen i skiljeförfaranden Parternas kostnader för ombud, eget arbete och bevisning i ett skiljeförfarande uppgår inte sällan till betydande belopp. Trots detta innehåller lagen om skiljeförfarande (LSF) endast en, kortfattad, bestämmelse som reglerar parternas förfarandekostnader samt hur dessa och ersättningen till skiljenämnden slutligt ska fördelas mellan parterna. I 42 § LSF stadgas: Om inte parterna har överenskommit något annat, får skiljemännen på begäran av en part förplikta motparten att betala ersättning för partens kostnader och bestämma hur ersättningen till skiljemännen slutligt skall fördelas mellan parterna. Skiljemännens förordnande får även omfatta ränta, om parten har yrkat det. Bestämmelsen ger skiljenämnden ett bemyndigande att, efter yrkande av part, avgöra frågor rörande parternas inbördes kostnadsansvar. Några principer för hur kostnadsfördelningen ska ske eller vilka kostnader som är ersättningsgilla anges dock inte i LSF.s. 747
2.Bestämmelsen är dispositiv i sin helhet, så det står parterna fritt att avtala att andra regler eller principer ska komplettera eller ersätta vad som annars följer av LSF. Emellanåt förekommer det att det i skiljeavtal anges särskilda kostnadsfördelningsbestämmelser, t.ex. att parterna oberoende av utgången i målet ska bära sina egna förfarandekostnader eller att en viss part ska bära båda parternas förfarandekostnader. Vanligare än partsöverenskommelser som direkt tar sikte på kostnadsfrågor är att parterna indirekt kan komma att påverka kostnadsfrågor genom att avtala att vissa skiljedomsregler ska tillämpas, vilka i sin tur innehåller bestämmelser om parternas kostnader. Flera av de i svenska skiljeförfaranden vanligt förekommande skiljedomsreglerna är emellertid allmänt hållna när det gäller frågor om parternas inbördes kostnadsansvar. 2017 års Skiljedomsregler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC-reglerna) stadgar i § 50 följande om parts kostnader: Om parterna inte har kommit överens om annat får skiljenämnden på begäran av en part i den slutliga skiljedomen förplikta en part att betala skäliga kostnader som en annan part har haft, inklusive ombudskostnader, med beaktande av målets utgång, den utsträckning i vilken parterna har bidragit till ett effektivt och skyndsamt förfarande och övriga relevanta omständigheter. Att skiljenämnden på motsvarande sätt även får fördela kostnaderna för själva skiljeförfarandet mellan parterna framgår av § 49(6) SCCreglerna. Jämfört med 42 § LSF innehåller SCC-reglerna således vissa normer för kostnadsfördelningen, men det är inte fråga om några detaljerade regler eller väsentliga avvikelser.s. 748
3.2017 års version av Internationella Handelskammarens Skiljedomsregler (ICC-reglerna) skiljer sig i vissa avseenden från SCC-reglerna när det gäller kostnadsfrågor, bl.a. genom att ett beslut om slutlig kostnadsfördelning mellan parterna inte förutsätter ett formellt yrkande. Även ICC-reglerna är dock allmänt hållna och ger skiljenämnden ett relativt brett mandat när det gäller beslut i kostnadsfrågor. I artikel 38 stadgas: 1. The costs of the arbitration shall include […] the reasonable legal and other costs incurred by the parties for the arbitration. […] 4. The final award shall fix the costs of the arbitration and decide which of the parties shall bear them or in what proportion they shall be borne by the parties. 5. In making decisions as to costs, the arbitral tribunal may take into account such circumstances as it considers relevant, including the extent to which each party has conducted the arbitration in an expeditious and costeffective manner. Även 2013 års version av UNCITRAL:s Skiljedomsregler (UNCITRALreglerna) är relativt allmänt hållen när det gäller parternas kostnader och kostnadsfördelningen.s. 748
4.Parterna förfogar således över om och hur deras kostnader för skiljeförfarandet ska fördelas parterna emellan. I många fall träffas emellertid inte några partsöverenskommelser i kostnadsfrågorna, i vart fall inte några mer detaljerade sådana. Till skillnad från vad som gäller beslut om ersättning till skiljenämnden kan skiljenämndens avgörande om fördelningen av kostnaderna parterna emellan inte överklagas enligt 41 § LSF, utan endast angripas om det föreligger grund för ogiltighet eller klander enligt 33–34 §§ LSF. Något förenklat kan sägas att utgångspunkten enligt LSF är att endast processuella (formella) fel kan angripas genom klander och att materiella fel inte kan överprövas eller angripas. Denna uppdelning ger dock inte ett generellt tillämpligt svar på frågan om möjligheterna att angripa ett kostnadsbeslut. Det går t.ex. inte att definiera materiella fel som enbart sådana fel hänförliga till bedömningen av tvisteföremålet (saken) med tillämpning av t.ex. civilrättsliga regler eller att dra slutsatsen att all tillämpning av processuella regelverk som t.ex. LSF eller RB eller av bestämmelser i parternas skiljeavtal skulle kunna angripas genom klander.s. 749
5.Frågan är emellertid vilka regler och principer som får och bör tilllämpas vid kostnadsfrågor i skiljeförfaranden som handläggs enligt LSF i de fall det inte finns någon partsöverenskommelse och mer specifikt den relativt ofta återkommande frågeställningen om, och i vilken utsträckning, 18 kap. RB ska ha betydelse för kostnadsfrågor i skiljeförfaranden där LSF är tillämplig. 1.2 Olika uppfattningar om användning av 18 kap. RB i skiljeförfaranden Skiljedomskostnadernas förhållande till 18 kap. RB har i viss utsträckning behandlats i de skiljedomsrättsliga standardverken och i artiklar. Frågor som har mer direkt koppling till de etablerade skiljedomsinstitutens regler tas även upp i de kommentarer som finns i anslutning till dessa regelverk, men dessa regelverk är som ovan nämnts inte heltäckande. Som framgår av avsnitt 1.1 ovan verkar dock skiljenämnden ha en relativt långtgående frihet att inom ramen för 42 § LSF, och eventuella tillämpliga skiljedomsregler, besluta om hur kostnaderna slutligt ska fördelas. I doktrinen finns ett antal återkommande men ofta kortfattade uttalanden om att ledning, i vart fall i vissa fall, faktiskt hämtas eller bör hämtas från RB:s rättegångskostnadsregler även i skiljeförfaranden.s. 749
6.Lindskog skriver t.ex. att i ”brist på avtal rörande förfarandekostnaderna bör tillämpas samma principer som gäller för rättegång”. Han anför att RB har en ”god och balanserad ordning som främjar den dispositiva tvistlösningens ändamål”, att skiljeförfarandet beträffande ersättningsgilla kostnader inte aktualiserar andra hänsynstaganden än i allmän rättegång (även om parterna i ett svenskt skiljeförfarande är internationella) och att endast formen för förfarandet skiljer skiljeförfarandet från rättegång i allmän domstol.s. 750
7.Heuman konstaterar att LSF ”saknar uttryckliga regler om hur kostnadsfrågorna skall bedömas men i regel tillämpas bestämmelserna i RB 18:1–6, i vart fall i tvister mellan svenska rättssubjekt”. Heuman anför som utgångspunkt att det bör prövas om och på vilket sätt skiljeförfarandet har särdrag som avviker från domstolsprocessen och som bör föranleda andra lösningar än som följer av RB, och att det särskilt i internationella tvister finns anledning att ställa sig skeptisk till en analog tillämpning av RB. Vad gäller just rättegångskostnader gör Heuman ingen sådan bedömning, men han menar att det ”torde vara klart” att skiljenämnden tillämpar principen om den tappande partens ansvar och att reglerna i 18 kap. 1–6 §§ RB ”i regel tillämpas”, i vart fall i tvister mellan svenska rättssubjekt.s. 750
8.Även Lundblad, som beskriver RB:s kostnadsregler som ”en del av den processuella bakgrundsrätten”, utgår från lämplighetsargument i bedömningen av om nationella kostnadsregelverk kan tillämpas i skiljeförfaranden, där han också menar att RB:s kostnadsregler med vissa modifikationer bör kunna vara en lämplig grund att tillämpa inte bara i svenska förfaranden utan också för en internationell praxisutveckling. Skillnader mellan processformerna avseende parternas inflytande över förfarandet, att andra kostnadsposter förekommer och att skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande är faktorer som enligt Lundblad föranleder modifikationer.s. 751
9.Många doktrinuttalanden hänvisar i fråga om tillämpning av 18 kap. RB i skiljeförfaranden till ett uttalande i propositionen till LSF, som i sin tur hänvisar till Skiljedomsutredningens delbetänkande från 1994. Huvudsakligen anförs där att ”[l]agen utgår […] från att parterna genom skiljeavtalet avsett att lämna även denna fråga till avgörande av skiljenämnden, om kostnadsfördelningen inte särskilt undantagits” samt att ”[n]är det gäller att bestämma vilka kostnader som är ersättningsgilla och hur de skall fördelas mellan parterna torde praxis i vårt land i dag överensstämma med hur domstolarna tillämpar reglerna i 18 kap. rättegångsbalken”. Skiljedomsutredningen anför dock också att ”[i] internationella tvister kan det dessutom vara befogat att i vissa fall tillämpa andra regler.”s. 751
10.Skiljedomsutredningen hänvisar beträffande sin uppfattning om då rådande praxis till en artikel av Wetter & Priem från 1992 samt till HD:s avgörande i NJA 1989 s. 247. I det sistnämnda avgörandet uttalade HD att om ”parterna inte har träffat någon överenskommelse om fördelning av kostnaderna är det naturligt att skiljenämnden söker ledning av bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnad i tvistemål”. Det som prövades var om skiljenämnden, med tillämpning av den gamla lagen om skiljemän, gått utöver parternas yrkande beträffande ränta på rättegångskostnaderna, vilket HD inte ansåg var fallet. Det gällde alltså en av de undantagssituationer då de allmänna domstolarna efter klander av skiljedom kan behöva ta ställning till kostnadshanteringen i ett skiljeförfarande. Eftersom skiljenämndens avgöranden angående parternas kostnader som nämnts ovan i princip inte kan överklagas blir dessa frågor normalt annars inte föremål för de allmänna domstolarnas praxisbildning. Enligt den artikel av Wetter & Priem som Skiljedomsutredningen hänvisade till visade studier av icke publicerat skiljedomsmaterial och intervjuer med skiljedomare att de delar av 18 kap. RB ”som på grund av sin natur kan användas i skiljeförfaranden” tillämpas analogt i sådana förfaranden. Det är dock inte tydligt vilka av bestämmelserna i 18 kap. RB som ansågs vara av den karaktären. I samma artikel ansågs även etablerade internationella skiljedomsregler vara mer restriktiva än 18 kap. RB vad gäller parts rätt till ersättning för sina kostnader.s. 751
11.Även i flera andra källor som rör tiden före LSF finns olika påpekanden om att kostnadsfördelningen i skiljeförfarande av olika skäl bör följa vad som gäller i allmän domstol. Bolding menar t.ex. att det är naturligt att vägledning söks i RB:s kostnadsregler eftersom avsaknaden av detaljerade kostnadsbestämmelser i äldre skiljemannalagen beror på att ”lagen har anknytning till det regelsystem som gäller för den ordinarie processen”. Nordenson har istället synsättet att parterna kan anses ”underförstått ha avtalat” om att RB:s regler ska tilllämpas.s. 752
12.Å ena sidan synes det således sedan en lång tid tillbaka råda en allmän uppfattning att RB:s rättegångskostnadsregler kan ha betydelse i skiljeförfaranden enligt LSF när partsöverenskommelser om något annat inte föreligger. I förarbetena till den nuvarande regleringen och vissa andra källor finns olika deskriptiva påståenden om att RB:s kostnadsregler ofta också faktiskt används av skiljenämnder. I andra källor uttrycks mer normativa argument om att det är naturligt att skiljenämnder använder 18 kap. RB eller att sådan användning bör ske. Å andra sidan innehåller uttalandena olika reservationer och det synes inte finnas någon etablerad uppfattning att 18 kap. RB alltid och undantagslöst ska eller bör tillämpas i skiljeförfaranden även i de fall partsöverenskommelse saknas. Detaljerade beskrivningar av hur och i vilken utsträckning RB:s kostnadsregler tillämpas eller bör tillämpas i skiljeförfaranden eller mer utförlig argumentation om skälen bakom sådan tillämpning är ovanliga. 1.3 Behovet av mer detaljerad argumentation i frågan om tillämpning av 18 kap. RB Som framgår i avsnitt 1.1 ovan kan skiljenämndens frihet i kostnadsfrågan begränsas av klanderinstitutet. Att det kan finnas felaktiga sätt att hantera kostnadsfrågorna, vilka kan angripas genom klanderinstitutet, framgår bl.a. av ovan berörda NJA 1989 s. 247. I målet var frågan om skiljenämnden hade överskridit sitt uppdrag genom att i sitt kostnadsbeslut tillerkänna en part ränta på kostnaderna trots att sådant yrkande inte framställts. Avgörandet ger stöd för slutsatserna (1) att skiljenämndens kostnadsbeslut i sig kan angripas genom klander vad avser skiljenämndens bundenhet till parternas yrkanden, (2) att HD i avsaknad av andra överenskommelser mellan parterna dock utgår från en jura novit arbiter-princip i kostnadsfrågan (dvs. att parterna inte behöver åberopa visst rättsligt stöd eller rättslig argumentation utan att skiljenämnden självmant får tillämpa relevanta regler), samt (3) att det i dessa lägen inte är felaktigt att en skiljenämnd hämtar det rättsliga stödet i motsvarande reglering i RB (i detta fall stadgandet i 18 kap. 14 § RB om att ränta på rättegångskostnader kan beslutas utan särskilt yrkande av part). Till sådana processuella fel som kan angripas genom klander hör förmodligen fel i förfarandet i kostnadsfrågan och beträffande ramarna för skiljenämndens kostnadsbeslut, t.ex. när skiljenämnden tydligt går utöver parternas dispositioner genom överenskommelser eller yrkanden som skiljenämnden är bundna av. Skiljenämnden är också bunden av de kostnadsregler som kan finnas i parternas skiljeavtal och avtalade skiljedomsregler, där ett beslut skulle kunna upphävas efter klander förutsatt att det är fråga om relativt klara överträdelser som dessutom har inverkat på utgången.s. 753
13.Att alla kostnadsfrågor inte är avsedda att kunna angripas genom klander framgår bl.a. indirekt av LSF och dess förarbeten. Med anledning av utgången i NJA 1989 s. 247 infördes i 42 § LSF en uttrycklig bestämmelse om att beslut om ränta på rättegångskostnader förutsätter yrkande, vilket alltså begränsar den frihet som skiljenämnden annars skulle ha enligt HD:s avgörande. Samtidigt valde lagstiftaren att avstå ifrån att i LSF införa andra detaljerade kostnadsregler, vilket Skiljedomsutredningen motiverat med att detaljerade kostnadsbestämmelser inte skulle få genomslag om inte felaktig tillämpning av dessa också skulle utgöra grund för klander. Några sådana klandermöjligheter har man inte velat införa och inte heller infördes några detaljerade kostnadsbestämmelser. Om parterna inte har avtalat om hur kostnaderna ska beräknas eller fördelas kan således RB:s tillämplighet i sådana frågor (dvs. ställningstagandet till vilka kostnader som är ersättningsgilla och hur dessa ska fördelas mellan parterna) snarare bli en lämplighetsfråga, som faller inom skiljenämndens diskretionära beslutsfattande.s. 754
14.Att skiljenämnders beslut i kostnadsfrågor många gånger inte framgångsrikt kan angripas genom klander innebär emellertid inte att alla beslut är lika välgrundade och lämpliga. I skiljedomslitteraturen har, som framgår i avsnitt 1.2 ovan, frågan om just lämpligheten att tillämpa RB:s kostnadsregler i skiljeförfaranden ofta behandlats utifrån de mer generella skillnaderna mellan skiljeförfaranden och process i allmän domstol. Hur långtgående tillämpningen av 18 kap. RB är eller bör vara råder det också skilda meningar om i källorna — från mer försiktiga uttalanden om att skiljenämnden ”söker ledning av bestämmelserna i 18 kap. RB”, att reglerna i RB bör ”anses vägledande” eller vara ”supplerande”, via uttalanden om att ”principerna” från 18 kap. RB eller de där ”stadgade grunderna” tillämpas, till mer definitiva uttalanden om att ”reglerna” eller ”bestämmelserna” i 18 kap. RB tillämpas.s. 755
15.Enligt vår mening bör dock lämplighetsbedömningen inte göras utifrån generella samband eller skillnader mellan processen i allmän domstol och skiljeförfaranden och inte heller göras som generella uttalanden om vilka av RB:s kostnadsregler som är tillämpliga. För det första går det inte att slå fast hur ett typiskt skiljeförfarande ser ut. Skiljeförfarandet präglas av just anpassningsmöjligheterna och av centreringen till parterna, och parterna står även för samtliga kostnader för förfarandet. För det andra går det inte att ge en generell beskrivning av vad kostnadsreglerna i 18 kap. RB innebär. Trots att dessa erbjuder en mer detaljerad reglering än LSF och de vanligaste skiljedomsreglerna, finns det även i allmän domstol många oklarheter kring hur bestämmelserna tillämpas. Även om kostnadsreglerna i RB sedan de trädde i kraft inte förändrats i någon större utsträckning, har tillämpningen av bestämmelserna och synen på deras ändamål förändrats i praxis och i doktrin, liksom tillämpningen varierar mellan olika måltyper. Argumenten för tillämpning av RB:s kostnadsbestämmelser i skiljeförfarande bör därför istället sökas i om de ändamål och funktioner som bär upp en viss kostnadsregel i RB också gör sig gällande i skiljeförfarandet i det enskilda fallet.s. 755
16.I efterföljande avsnitt kommer vi således att närmare behandla två relativt vanligt förekommande typfall, för vilka frågan är om de i allmän domstol aktuella reglerna i RB, eller den praxis som har utvecklats i anslutning till RB, också bör tillämpas i skiljeförfaranden. Den första situationen är när käromålet endast bifalls till viss del och den andra situationen är när en parts processföring har varit vårdslös eller orsakat kostnader som inte varit skäligen påkallade.s. 756