Stycket

4.Det sagda talar för att avvika från NJA 1994 s. 545 i särskilda fall men det är svårt att anse att nu framförda argument speglar gällande rätt. HD:s avgörande är tydligt och varken samhället eller rättsläget i övrigt har förändrats på något väsentligt sätt. Snarare får argumenten beaktas i frågan om högre rätt bör undanröja den lägre rättens avgörande och återförvisa målet eller inte på grund av att den lägre rätten inte varit domför. Följden av att någon del av rätten inte närvarat på föreskrivet sätt är nämligen att ledamoten varit frånvarande. I den mån sådan frånvaro innebär att rätten inte varit domför kan det innebära att rätten, genom att avgöra målet ändå, begått ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Har ett sådant rättegångsfel begåtts ska den lägre rättens avgörande undanröjas och målet återförvisas (50 kap. 28 § och 51 kap. 28 § RB). Praxis är dock relativt tillåtande när det gäller bristande domförhet i denna typ av fall. I NJA 1994 s. 545 ansåg HD att hovrättens rättegångsfel inte kunde antas ha inverkat på målets utgång varför hovrättens dom inte undanröjdes. Domstolen ansåg i och för sig att bristande domförhet typiskt sett kan antas ha inverkat på målets utgång men att man inte kan anta att det skett någon sådan inverkan när det inte hänt något annat vid förhandlingen än att viss kompletterande personutredning föredragits och parterna slutfört talan en andra gång. I ljuset av HD:s sätt att argumentera är det naturligt att även argument som liknar de jag anfört ovan kan tala mot ett undanröjande.s. 646