1.För närvarande finns lika många analysmodeller som författare (eller fler). Bland annat följande förutsättningar för att undgå skadeståndspåföljden vid avtalsbrott finns i litteraturen:s. 595
2.- Avtalsbrottet är inte vårdslösts. 595
3.- Avtalsbrottet omfattas inte av den avtalsbrytande partens kontroll-s. 595
4.ansvars. 595
5.- Avtalsbrottet är orsakat av force majeures. 595
6.- Det är inte brott mot ett strikt avtalsåtagande (eller rent strikt avtals-s. 595
7.åtagande)s. 595
8.- Det är inte brott mot en garanti/särskild utfästelses. 595
9.- Det är ett brott mot en resultatförpliktelse i kombination med undan-s. 595
10.tag för vårdslöshet/kontrollansvar/force majeures. 595
11.- Det är brott mot en biförpliktelse (alltså inte brott mot en huvudför-s. 595
12.pliktelse)s. 595
13.- Den avtalsbrytande parten är privatperson som inte har varit vårdslös Det råder enighet om att en part inte kan undgå skadeståndspåföljden om vårdslöshet är orsak till avtalsbrottet.s. 595
14.Det råder enighet om att en avtalspart som brutit mot ett garantiåtagande — eller som det ibland kallas, en ”särskild utfästelse” (till skillnad från en ”vanlig utfästelse”) — är skadeståndsskyldig även om det inte föreligger vårdslöshet. Det är ofta oklart om författarna anser att den part som brutit mot ett garantiåtagande kan undgå skadeståndspåföljden med hänvisning till att avtalsbrottet beror på en händelse ”utom kontroll”/”force majeure” eller om skadeståndsskyldighet alltid föreligger oberoende av orsaken till garantibristen.s. 595
15.Det råder oenighet i litteraturen om vad som gäller om skadestånd för brott mot resultatförpliktelser, dvs. avtalsåtaganden som inte utgör garantier men ändå är utfästelser att åstadkomma ett visst resultat. Denna mellangrupp av avtalsåtaganden är svårfångad och det råder begreppsförvirring.s. 595
16.För mellangruppen resultatansvar förefaller det råda enighet i litteraturen att en avtalsbrytande part undgår skadeståndspåföljden om avtalsbrottet har sin grund i force majeure så som det beskrivs i 1905 års köplag. Somliga anser att den avtalsbrytande parten också undgår skadeståndspåföljden om hindret mot att prestera legat utanför den avtalsbrytande partens kontroll. Andra anser att den avtalsbrytande parten också undgår skadeståndspåföljden om hen varit aktsam (inte vårdslös).s. 596
17.I det följande presenteras några författares syn på dessa frågor. Det är ibland svårt att följa resonemangen och de korta referaten ger inte en fullständig bild. En svårighet ligger i den rådande begreppsförvirringen, bland annat vad som avses med ”strikt” ansvar. Det är också ofta oklart om det finns någon möjlighet att undgå skadeståndspåföljden vid brott mot garantiförpliktelser/särskilda utfästelser.s. 596
18.Bertil Bengtsson skriver att orsakar ”man en skada genom ren olyckshändelse, slipper man att svara för den”. Han skriver om kontrollansvar: ”Möjligen kan motsvarande regel tillämpas analogt vid vissa andra avtalstyper (t.ex. när uthyraren har dröjt att avlämna uthyrd egendom) men man kan knappast säga att den utgör någon mera allmän princip inom den svenska kontraktsrätten.”s. 596
19.Boel Flodgren anser att kontrollansvaret i köplagen kan förväntas komma att ligga till grund för analogier.s. 596
20.Jan Hellner gick igenom en rad lagrum där förutsättningarna för att undgå skadestånd skiljer sig åt. Han sa bland annat: ”... synes stöd saknas för att ålägga kontrollansvar. De lagregler som finns om sådant ansvar har karaktär av undantagslagstiftning”.s. 596
21.Johnny Herre uttalar: ”Det finns mycket som talar för att det för andra kontraktstyper än köp av lös egendom föreligger ett skadeståndsansvar för den kontraktsbrytande parten vid brott mot kontrollansvaret och att det därför inte längre skall anses krävas att parten har agerat vårdslöst. Det som möjligen talar mot detta är att man för fastighetsköpens del (se i det följande) har valt att behålla försummelse som ansvarsgrund för skadeståndsskyldighet.”s. 596
22.Torgny Håstad anser att det är ovisst om köplagens skadeståndsregler ger uttryck för allmänna principer.s. 597
23.Jori Munukka anser att kontrollansvaret inte gör sig gällande utanför lagregleringen, i vart fall inte beträffande immateriella tjänster, med hänvisning till NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen).s. 597
24.Christina Ramberg anser att kontrollansvaret utgör den allmänna avtalsrättsliga principen (mitt resonemang är mer nyanserat i och med denna text).s. 597
25.Knut Rodhe ansåg att den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden om avtalsbrottet orsakats av en händelse av karaktären vis major, men framhåller att rättsläget är osäkert. Han uttalade kategoriskt att det helt saknas möjlighet för en avtalsbrytande part att undgå skadeståndspåföljden när det är fråga om brott mot en garantiförpliktelse.s. 597
26.Björn Sandvik formulerar följande beskrivning av rättsläget för Finlands del — med reservation för att rättsläget är osäkert: ”…undgår avtalsgäldenären skadestånd enligt de förutsättningar som gäller för kontrollansvar (force majeure).” Sandvik anser (de lege ferenda) att det är olämpligt att utsträcka kontrollansvaret när den avtalsbrytande parten är en enskild person.s. 597
27.För norsk rätts del uttalade Viggo Hagstrøm under rubriken ”Mot et alment kontrollansvar?”: ”Det kan hevdes at prinsippene i kjøpsloven (1907) §§ 24 og 43 tredje ledd fortsatt er gjeldende rett på sedvanerettsgrunnlag, slik at lovendringene bare har hatt betydning for kjøpsretten og de andre lovregulerte områdene [...] Det kan også hevdes at når kontrollansvaret er gjennomført som allment ansvarsgrunnlag i kjøp [...] og dessuten har slått igjennom for specialytelser som håndverkertjenester [...] er det fordi ansvarsgrunnlaget står sterkt rettspolitisk og har betydelig internasjonal gjennomslagskraft [...] Det kan således på denne bakgrunn med en viss styrke hevdes at kontrollansvaret nå etter hvert har hatt slik fremgang at de må anses som det alminnelige ansvarsgrunnlag.” Kåre Lilleholt instämmer i Hagstrøms bedömning.s. 597
28.Restatement of Nordic Contract Law § 8–16 uttalar: ”…the creditor's right to damages depends on whether the debtor was negligent, unless the debtor has given a warranty or unless § 8–17 applies.” I § 8–17 regleras kontrollansvar.s. 598