Det finns anledning att notera att HD inte uttalade sig om när käranden måste påstå ett försträckningsavtal för att få framgång med sitt återkrav. Om käranden nöjer sig med att påstå att inget särskilt blev sagt — svaranden behövde pengar och därvid blev det — så kan inte rimligen rättsfallet stå i vägen för att talan skall bifallas ifall svaranden inte påstår något slags fång. Och påstår svaranden ett fång — exempelvis skuldbetalning (då påståendet egentligen går ut på att svaranden har en fordring hos käranden, se not 10 ovan) — så kan inte rimligen svarandens bevisskyldighet för den påstådda fordringen påverkas av det rör sig om en svarandeinvändning. Partsställningen har ju ingen betydelse för bevisskyldigheten (se beträffande fordringspåstående ”Independent III” NJA 2016 s. 933 p. 19). Att betalningen kan utgöra ett bevis för att svaranden har den påstådda fordringen (jfr vid not 15 ovan) är en annan sak.
Hänvisas från p. 3 (s. 303)
3.När det gäller återkrav grundat på ett försträckningspåstående har ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577 fått ett enligt min mening alltför stort genomslag. HD uttalade i det fallet ”att det i en rättegång om betalning på grund av försträckning otvivelaktigt i princip åligger borgenären att styrka att en försträckning ägt rum.” Uttalandet återkommer i olika sammanhang, närmast som ett mantra. Det är i sak inte oriktigt, men utan närmare förklarat besvärande oklart. Man kan tolka det så, att det bara bekräftar den givna utgångspunkten att den som påstår ett avtal har att styrka vad som påstås. Man kan också förstå uttalandet på det sättet, att den som påstår en medelsöverföring har bevisbördan för det. Men dessvärre har avgörandet också ansetts ge stöd för att den som hävdar ett återkrav inte bara har bevisbördan för att en överföring har skett utan också har att påstå och visa att ett försträckningsavtal har ingåtts. Detta är enligt min mening en otillåtet extensiv tolkning. Med den tolkningen undandrar sig uttolkaren att, på det sätt som god juridisk metod kräver, ta ställning till vilken prövningsordning som följer av den materiella rätten (under antagande av adekvata partspåståenden) vid situationer av det diskuterade slaget.s. 303