NJA 2018 s. 743, MIG 2018:18. För analys, se Joakim Nergelius, Är bristande beredning grund för åsidosättande av en lag enligt 11 kap. 14 § Regeringsformen? I Festskrift till Wiweka Warnling Conradson, 2019.
Hänvisas från p. 9 (s. 24)
9.Jag tror, tack och lov, att vi i Sverige inte är där än. Erfarna domare från våra högsta domstolar har särskilt goda kunskaper om tekniska aspekter av lagstiftning. Lagrådets viktiga funktioner är inskrivna i grundlagen. Lagrådets ledamöter, anser jag, är inte i samma situation som andra experter i samhällsvetenskap. Vilken vikt ska tillmätas ett yttrande från Lagrådet om att ett lagförslag troligen inte kommer att uppnå det påstådda syftet med lagstiftningen? Det rör sig här om en prognos. Ur ett perspektiv är det därför helt rimligt att regeringen kan göra en annan bedömning. Regeringen kan mycket väl ha tillgång till ett annat empirisk underlag än Lagrådet. Jag anser dock inte att det räcker med att regeringen försvarar ett sådant agerande enbart med hänsyn till att det föreligger ett tillkännagivande i frågan från Riksdagen. I stället tycker jag att det måste finnas någon slags empirisk material. Högsta domstolen och Migrationsöverdomstolen anser att det måste bli mycket allvarliga brister i beredning, som påverkar rättssäkerheten, innan domstolarna ska lagpröva. Detta är förståeligt, i linje med svensk ”politisk konstitutionalism” och även i linje med maktdelningsläran. Även i ett land som Tyskland, med en mäktig författningsdomstol, är bristande beredning en ovanlig grund för lagprövning. Men om regeringen går vidare med ett lagförslag, trots tung kritik från Lagrådet på att förslaget inte kommer att lösa problemet, anser jag att någon slags uppföljning bör ske, exempelvis en utvärdering av lagens utfall efter några år. Det är dock svårt att se att Riksdagen (oavsett vad det står i RF 4:8), eller en myndighet under regeringen, är intresserad av att göra en sådan uppföljning. Det verkar hamna hos akademien att göra något åt saken.s. 24