Stycket

4.Sett till de yttre omständigheterna är detta en ganska typisk fullmaktstvist, där en mellanmans rättshandlande aktualiserar frågan om behörighetens gränser. Processens ram i tvisten är också typisk, så till vida att ställnings-, tolerans- och kombinationsfullmakterna samtliga var åberopade. I dessa avseenden liknar 2013 års fall exempelvis NJA 1990 s. 591, NJA 1998 s. 304, NJA 2001 s. 191 I och II samt NJA 2002 s. 244, för att göra en jämförelse med några nyare fullmaktsrättsliga avgöranden från högsta instans. Prövningen av dessa tidigare mål har följt ungefär samma mönster: HD har inledningsvis prövat förekomsten av sedvänja som ett led i prövningen av om ställningsfullmakt enligt 10 § st. 2 avtalslagen förelegat. Där sedvänja saknats (i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304 och NJA 2002 s. 244) har HD gått vidare med att pröva förekomsten av ”sådana speciella ställningsfullmakter som i doktrinen brukar benämnas tolerans- och kombinationsfullmakter.”s. 15