1.Huruvida en mellanman i ett visst fall har haft fullmakt att företa en viss rättshandling för sin huvudmans räkning är förstås en tolkningsfråga. Tolkningen syftar som utgångspunkt till att fastställa vad tredje man med fog kunnat sluta sig till i fråga om fullmaktens gränser utifrån fullmaktsförklaringen samt övriga omständigheter som varit synbara för huvudmannen och tredje man vid tidpunkten för rättshandlandet mellan mellanmannen och tredje man. Huvudmannens verkliga vilja med fullmakten saknar emellertid som huvudregel betydelse; avgörande är i stället den vilja som kommit till uttryck och hur mottagaren med fog kunnat tolka denna. Detta kan sägas vara ett uttryck för en objektiv tolkningsprincip som för svensk rätts vidkommande varit dominerande åtminstone sedan striden mellan vilje-, förklarings- och tillitsprinciperna avgjordes genom att tillitsprincipen lagfästes i 32 § st. 1 avtalslagen (motsatsvis).s. 8
2.Frågan om förhållandet mellan vilja och tillit har emellertid fått förnyad aktualitet i och med rättsfallet NJA 2014 s. 684, i vilket Högsta domstolen (HD) fick anledning att behandla ett av de grundläggande koncept som avtalslagens fullmaktslära bygger på, nämligen att en fullmakt utgör en viljeförklaring från huvudmannen till tredje man. Efter åberopande av ett antal fullmaktsfall i rättspraxis (särskilt NJA 2013 s. 659 som jag återkommer till i avsnitt 4.1 nedan), kunde HD konstatera att ”utöver att en fullmakt kan vila på huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit.” I dag har vi således att göra med två huvudkategorier av fullmakter inom svensk rätt, sådana som grundas på huvudmannens viljeförklaring och sådana som grundas på tredje mans befogade tillit. Denna artikel behandlar huvudsakligen denna distinktion. Frågan ställs hur den syn på fullmaktsläran som kommer till uttryck i NJA 2014 s. 684 förhåller sig till avtalslagens fullmaktslära respektive den rättsvetenskapliga tolkning av fullmaktsinstitutet som förmodligen varit den mest inflytelserika under 1900-talet, nämligen Kurt Grönfors. Slutligen görs ett försök att spåra orsakerna bakom den förändring av fullmaktsläran som NJA 2014 s. 684 medfört.s. 8