Stycket

8.I denna stora grupp av mål tycks den huvudsakliga gemensamma nämnaren vara att många av rättsfallen behandlar bevisfrågor. Så är exempelvis fallet med det tredje mest använda målet, NJA 1976 s. 667. I målet invände en part mot betalning av ett lån, med hänvisning till att han inte undertecknat kvittot. Tingsrätterna hänvisar till målet för att belägga att den som, vid en invändning om en förfalskad namnteckning, hävdar att namnteckningen är äkta har bevisbördan för detta, vilket innebär att det måste vara ”övervägande sannolikt” att så är fallet. Flera andra av de mest frekvent åberopade målen har kopplingar till NJA 1976 s. 667. Det gäller bland annat NJA 2008 s. 890 och NJA 2009 s. 244, vilka kan betecknas som undantag från den placering av bevisbördan som utvecklades i 1976 års mål. I båda målen placerades bevisbördan istället på den som påstått att namnteckningen var förfalskad. I NJA 2008 s. 890 gällde det namnteckning på ett delgivningskvitto och i NJA 2009 s. 244 på en anmälan om ägarbyte av motorfordon. Kopplingen mellan de tre målen framgår inte direkt, då HD själv inte hänvisar till 1976 års mål i de två senare, men tingsrätterna har i ett antal fall diskuterat dem tillsammans och behandlat dem som relaterade. Än tydligare är sambandet mellan NJA 1976 s. 667 och NJA 1992 s. 263. I det senare målet bekräftar HD bevisbördans placering enligt 1976 års mål, och hänvisar också direkt till detta mål, men väljer, inte minst av praktiska skäl, att tillämpa en annan lösning för påstådda förfalskningar av inköpsnoter vid bruk av kontokort. Även tingsrätterna kopplar samman dessa mål, och behandlar ibland explicit 1992 års mål som ytterligare ett undantag från huvudregeln i NJA 1976 s. 667.s. 767