Stycket

9.NJA 2017 s. 9 har en intetsägande referatrubrik, som bara talar om beräkning av ersättning för utebliven vinst, men är ett mycket innehållsrikt rättsfall; det har omnämnts flera gånger i det föregående. Avgörandet gällde skadeståndets bestämmande i en immaterialrättslig tvist, där bolaget P fick till stånd ett interimistiskt förbud för bolaget C att använda visst varumärke för kosttillskott. Förbudet kom efter fyra år att upphävas, sedan P:s förbudstalan ogillats. Tvisten rörde C:s skadeståndstalan mot P för utebliven vinst till följd av förbudet. Frågan var till en början vad en sådan talan kunde grunda sig på. HD tillämpade här analogt bestämmelsen i 3 kap. 22 § UB om strikt skadeståndsansvar mot svaranden bl.a. för ren förmögenhetsskada när en exekutionstitel upphävs och påbörjad verkställighet inställs — alltså inte varumärkeslagens regel om skadestånd vid varumärkesintrång (8 kap. 4 §) med dess hänvisning till en skälighetsbedömning. I stället skulle allmänna skadeståndsrättsliga principer gälla för skadeståndets storlek, bl.a. om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada. Denna princip, som är lagfäst för vissa avtalstyper (t.ex. 70 § 1 st. köplagen) men gäller även utom kontraktsförhållanden, ägnas en utförlig analys i domen. Principen sägs skilja sig från den närliggande regeln om jämkning på grund av skadelidandes medvållande (6 kap. 1 § SkL) bl.a. genom att nedsättning av skadeståndet inte sker med beaktande av skulden på ömse sidor utan genom en beräkning av hur stor skada som kunnat undvikas om den skadelidande vidtagit skäliga åtgärder för begränsning av skadan. Sålunda skulle, efter vad HD framhåller, det inte spela någon roll om uppsåt eller bara ringa oaktsamhet förelegat på skadevållarens sida. Det skulle alltså saknas utrymme för den skälighetsbedömning med hänsyn till skuldgraden och omständigheterna i övrigt som ska ske enligt SkL:s regel. Efter en längre diskussion om den skadelidandes begränsningsmöjligheter, om beviskravet rörande skadeståndets storlek — bl.a. om tillämpning av bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB — samt om tillämpning av kravet på adekvat kausalitet och normskyddsläran i det aktuella fallet kom HD, genom invecklade kalkyler som inte här ska återges, fram till en viss nedsättning av det yrkade skadeståndet. — Domen rekommenderas för närmare studium. Det är förstås värdefullt att begränsningsregelns innehåll på detta sätt kommit att klargöras. Samtidigt är det något bekymmersamt när HD framhåller att t.o.m. vid uppsåtlig skadegörelse en alltför passiv skadelidande skulle få sin ersättning jämkad. 2.7 Avtal om ansvarsbegränsning En omdiskuterad tvistefråga prövades i NJA 2017 s. 113, som gällde en ansvarsbegränsning till 15 prisbasbelopp i ett avtal om överlåtelsebesiktning i en bostadsfastighet där besiktningsmannen hade försummat att i besiktningsutlåtandet notera vissa fel i fastigheten; underlåtenheten hade orsakat köparen skada om ca 1 800 000 kr. Frågan i målet var om denna ansvarsbegränsning, som gällde i förhållande till en konsument, var hållbar. HD tog härvid avstånd från en ibland framförd uppfattning i litteraturen, att en part inte med rättslig verkan kan friskriva sig från ansvar för skada som vållats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. I stället skulle klausuler av detta slag prövas enligt 36 § avtalslagen, vilket innebar en helhetsbedömning där hänsyn skulle tas till olika omständigheter i det enskilda fallet — förutom arten och graden av överträdelsen bl.a. effekten av villkoret, om det innebar en rimlig omfördelning av risken för skada, och vilka skyddsbehov som gjorde sig gällande. Resultatet av den utförliga diskussion som HD förde efter dessa linjer blev att det inte fanns tillräckliga skäl att jämka klausulen. — En tillämpning av 36 § är naturligtvis mera ägnad att leda till tillfredsställande resultat i det enskilda fallet än om enbart skuldgraden skulle bli avgörande, men hänvisningen till en helhetsbedömning gör det nog, här som annars, svårare att förutse rättsläget: vad kan en friskrivnings- eller begränsningsklausul i ett avtal egentligen få för verkningar?s. 649