1.1.1 Produktskada I NJA 2018 s. 475 har HD för första gången sedan produktansvarslagens tillkomst för snart 30 år sedan tagit ställning till en fråga inom dess område. Domstolen har ansett vatten vara en produkt i lagens mening, vilket innebar att ett kommunalt bolag som enligt lagen om allmänna vattentjänster levererade vatten kunde bli ansvarigt om detta var förorenat; den lagen var alltså inte, som bolaget menade, exklusivt tillämplig i skadeståndsfrågan. Bedömningen är inte överraskande, även om man under förarbetena till produktansvarslagen inte synes ha övervägt hur ett ansvar för defekter hos vatten i övrigt passar in i systemet. Om vattnet haft en säkerhetsbrist (1 §) går det väl i allmänhet att konstatera, liksom vem som ”tillhandahåller” vattnet (7 § 1 st.), men däremot kan det vara svårt att utpeka någon som i detta fall har ”tillverkat, frambringat eller insamlat” produkten (6 § 1 st. 1 p.). och avgöra om vattnet satts i omlopp i näringsverksamhet (8 § 1 p.) Det ligger väl närmast till hands att anse vattnet i detta fall ha ”insamlats” av det kommunala bolaget, medan det är tveksamt om detta också gäller vatten från egen brunn; eller kan det möjligen anses ”frambringat”? Också förhållandet till ansvaret för miljöskador i 32 kap. miljöbalken kan vara problematiskt. 1.2 Miljöskada. I en dom 2017-05-11 (M 6128-16) av MÖD har skadestånd utdömts enligt 32 kap. MB för sakskador genom vibrationer i samband med gatuarbeten. Dessa sakskador ansågs alltså inte skäligen böra tålas enligt 32 kap. 1 § 3 st. MB. (Jfr även NJA 1975 s. 155.)s. 638
2.Enligt MÖD:s dom 2017-05-04 (M 3737-16) fick en kommun ersättning för skadeförebyggande kostnader orsakade av oljeutsläpp från ett företag.s. 638
3.MÖD:s dom 2018-03-21 (M 5465-17) gällde ett mindre grävningsarbete — en undersökning med jordprover med skruvborr och provgropsgrävning — som orsakat skada på en vattenledning till en fiskodling, med omfattande fiskdöd som följd. Något strikt ansvar enligt 32 kap. 5 § 2 st. ansågs inte föreligga — grävningen var inte tillräckligt riskfylld — men däremot ålades skadeståndsansvar på grund av bristande omsorg vid grävningen, enligt paragrafens första stycke. Bedömningen av frågan om strikt ansvar är inte överraskande; det strikta ansvaret enligt paragrafen är inte avsett för grävningar med så begränsad omfattning. 1.3 Strikt ansvar i andra fall Hovrättsdomen RH 2016:37 rörde ansvar i en nödsituation. En man som kände sig hotad tillgrep en taxi och flydde från platsen, varvid han vid körningen skadade bilen och annan egendom. S.k. putativ nöd ansågs föreligga. Svea hovrätt fann mannen oberoende av vållande skadeståndsansvarig för dessa skador.s. 638
4.Se även NJA 2017 s. 9 (2.6 nedan) angående skadestånd på grund av ett upphävt intermistiskt beslut om varumärke. 1.4 Ren förmögenhetsskada Enligt en välkänd huvudregel i svensk rätt ersätts inte ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden, såvida den inte orsakats av brott (se 2 kap. 1 och 2 §§ SkL). Undantagen blir emellertid fler och fler. I associationsrättsliga sammanhang brukar det vara lättare att få skadestånd i sådana fall. I NJA 2017 s.1011 lyckades dock inte detta. Målet gällde skadeståndskrav med stöd av 29 kap. 2 § aktiebolagslagen som styrelseledamöter i ett aktiebolag framställde mot en revisor; denne påstods genom oaktsam revision ha orsakat att ledamöterna ådragit sig medansvar enligt reglerna om kapitalbrist i lagens 25 kap. HD:s alla ledamöter ogillade talan; en majoritet av tre justitieråd ansåg i princip en revisor inte kunna bli skadeståndsansvarig mot en styrelseledamot med eget ansvar för redovisningen; skyddssyftet bakom revisionsreglerna åberopades. Tänkbara undantag från ansvarsfriheten förelåg inte i målet. Två ledamöter ansåg en revisor över huvud taget inte kunna göras ansvarig mot en styrelseledamot med stöd av 29 kap. 2 §.s. 639
5.I NJA 2016 s. 962 ansågs däremot en ekonomisk förening kunna hållas skadeståndsansvarig för en enligt hovrätten obefogad uteslutning av medlem. HD framhöll att praxis rörande skadestånd vid uteslutning ur en ekonomisk förening saknades; däremot fanns sådan praxis rörande ideella föreningar vilkas verksamhet hade ekonomisk betydelse för medlemmarna. Det fanns starka skäl för ett liknande ansvar för ekonomiska föreningar. Eftersom en medlem som utan skäl blir utesluten ur en ekonomisk förening kan få uteslutningen ogiltigförklarad av domstol, borde han i konsekvens härmed få ersättning för den ekonomiska skada som uteslutningen orsakade. — Det hade varit överraskande om HD kommit till något annat resultat.s. 639
6.NJA 2017 s.1053 rörde skadeståndsskyldighet vid penningtvättbrott, där alltså huvudregeln om ren förmögenhetsskada gällde. Frågan var emellertid om det brottsliga handlandet kunde anses ha orsakat den aktuella skadan. En kvinna hade tillhandahållit sitt bankkonto för insättning av medel härrörande från ett bedrägeribrott riktat mot en bank och därefter hjälpt till att ta ut influtna medel. Efter en närmare analys av reglerna om penningtvättbrott kom HD fram till att den som påtagligt minskar möjligheterna för den brottsutsatte att få uppkommen skada reparerad har att svara skadeståndsrättsligt för de ekonomiska verkningarna av förbrottet. I enlighet härmed ansågs kvinnan skadeståndsskyldig mot banken genom sin medverkan till överföringen, vilken försvårade ett återförande.s. 639
7.Se även NJA 2017 s. 9, om skada genom interimistiskt förbud (2.6 nedan). 1.5 Kränkning Frågan om en kränkning kunde medföra skadeståndsansvar enligt skollagen bedömdes i NJA 2016 s. 596. En lärare gav en bråkig sjuårig elev, som spottat saliv på hennes ansikte, spontant en örfil med öppen hand men bad i nära anslutning till detta om ursäkt. Frågan i målet var om den kränkning som ostridigt förelåg var ringa och därför enligt 6 kap. 12 § skollagen inte skulle grunda skadestånd. HD:s majoritet ansåg dock kommunen ansvarig för lärarens handlande; utdelande av slaget var en inte obetydlig kränkning av elevens integritet och ett klart överskridande av vad lärarens tillsynsplikt tillät. Skadeståndet bestämdes till 5 000 kr. Två skiljaktiga ledamöter ansåg kränkningen ringa, bl.a. under hänvisning till att läraren genast handlade på ett ångerfullt och adekvat sätt som var ägnat att ge eleven betydande upprättelse. — Majoritetens inställning synes sträng; har det väl förekommit en örfil är det tydligen inte mycket som kan fria från skadestånd.s. 640
8.I RH 2016:46 ansåg Hovrätten för Västra Sverige skadestånd enligt 2 kap. 3 § SkL på grund av egenmäktighet med barn kunna utgå till en elvaåring, som varit omhändertagen för vård enligt LVU men bortfördes innan vården kunnat börja. Det är naturligt att anse barnet berättigat till kränkningsersättning i sådana fall, såvida inte bortförandet tydligen skett enligt barnets önskans. 640
9.RH 2016:14 gällde kränkningsersättning på grund av intrång i förvar. Föreståndaren för ett ungdomshem öppnade en försändelse från en tingsrätt till en intagen, närmast på grund av farhågor för den intagnes reaktion på brevets innehåll. Hon dömdes, förutom till bötesstraff, att utge 5 000 kr till den intagne. Inte heller detta är så överraskande; det var en situation där brevhemligheten hade särskild betydelse för adressaten. 1.6 Bristande myndighetsinformation Bestämmelsen i 3 kap. 3 § SkL om stats och kommuns skadeståndsansvar vid oaktsam myndighetsinformation utanför myndighetsutövningens område har gällt i närmare 20 år utan att något prejudikat belyst dess innehåll; ändå är regeln ganska oklar, bl.a. genom att den förutsätter särskilda skäl för skadestånd. I NJA 2017 s. 824 tog äntligen HD ställning till en sådan fråga. Bygglovschefen i en kommun hade i telefon lämnat en felaktig uppgift till ett bolag att strandskyddet upphävts på en fastighet som bolaget avsåg att köpa något som vållade bolaget ekonomisk förlust. Oriktiga telefonuppgifter av detta slag skulle enligt ett motivuttalande i regel inte utgöra särskilda skäl för ansvar; tydligen borde sådana uppgifter kontrolleras. HD fann dock skadeståndsskyldighet föreligga. Uppgiften byggde på felaktigt material från länsstyrelsen, men kommunen ansvarade enligt praxis också för fel av annan myndighet (jfr NJA 1987 s. 954). I sådana fall kunde enligt HD normalt presumeras att fel eller försummelse förelåg på myndighetens sida. Uppgiften hade nära samband med kommunens verksamhetsområde, den innebar ett entydigt, konkret och reservationslöst besked, och bolaget hade skäl att räkna med att bygglovschefen var väl insatt i frågorna, varför det hade påtaglig anledning att lita på upplysningen, som kom att få allvarliga konsekvenser för bolaget. Vid en samlad bedömning befanns särskilda skäl föreligga för skadestånd. — Domen innebär en i mitt tycke välmotiverad skärpning av ansvarsregeln i förhållande till motivuttalandena, som påverkats av en överdriven fruktan för en störtflod av skadeståndskrav mot det allmänna. Det är tydligt att även bestämda telefonuppgifter kan medföra ansvar enligt paragrafen. Alltjämt är det emellertid till stor del osäkert hur kravet på särskilda skäl ska uppfattas i olika situationer, liksom också hur man ska se på uppgifter som inte är felaktiga men ofullständiga och därför vilseledande. Här behövs nya prejudikat. 1.7 Överträdelse av regeringsformen NJA 2018 s. 103 gällde den nya typ av skadeståndsansvar som för första gången ålades staten i NJA 2014 s. 323: ansvar för överträdelse av regeringsformen, liksom i 2014 års fall regeln i 2 kap. 7 § 2 st. att svensk medborgare som är eller varit bosatt i riket inte får fråntas sitt medborgarskap. I det nya målet hade en son till en svensk man från början varit registrerad som svensk medborgare men år 1989 avregistrerats sedan faderskapet upphävts och i stället blivit felaktigt registrerad som polsk medborgare. Att staten svarade strikt för den felaktiga avregistreringen var numera klart; målet gällde i HD bara frågorna i vad mån skadeståndskravet var preskriberat och storleken av det ideella skadestånd han var berättigad till. Rörande preskriptionstidens början fann HD, efter att ha diskuterat flera tänkbara alternativ, att den skulle räknas från tiden då den felaktiga uppgiften om medborgarskapet korrigerades, vilket skedde genom att mannen år 2013 åter registrerades som svensk medborgare. Skadeståndskravet var därför inte preskriberat enligt preskriptionslagen. Som skäl för detta undantag från huvudregeln att preskription ska inträda successivt under den tid det skadeståndsgrundande förhållandet består (se 3.2 nedan) angavs bl.a. att rätten till ersättning annars skulle kunna bli illusorisk i situationer där staten över tid genom utövning av myndighet upprätthåller ett visst synsätt; vidare skulle de skäl som ligger bakom preskriptionsinstitutet inte göra sig gällande med någon egentlig styrka i fråga om anspråk grundade på en så central och grundläggande rättighet som rätten till medborgarskap. Angående skadeståndets storlek framhöll HD att kränkningen av rättigheten fortgått mycket längre tid än i 2014 års fall, där överträdelsen pågått i ca 4 ½ år och medfört ett skadestånd om 100 000 kr. Skadeståndet bestämdes i det nya fallet till 150 000 kr. — Det är alltjämt oklart om HD är beredd att tillämpa samma skadeståndsregel vid andra överträdelser av regeringsformen; 2018 års fall ger ingen ledning om detta. Numera har emellertid en utredning tillsatts som ska överväga den allmänna frågan om skadestånd på grund av överträdelser av RF:s rättighetsregler, något som kan tänkas minska HD:s benägenhet för fortsatt rättsskapande verksamhet på området. 1.8 Offentlig upphandling Offentlig upphandling har blivit ett rättsområde där speciella skadeståndsproblem uppkommit; det är ofta tveksamt i vad mån allmänna skadeståndsrättsliga principer kan tillämpas. I NJA 2016 s. 358, som gällde ett regionförbunds upphandling för transport av hjälpmedel för funktionshindrade, uttalade HD allmänt att skadestånd enligt lagen förutsätter en tillräckligt klar överträdelse av lagen; det ska vara fråga om en tydlig och inte bagatellartad avvikelse från gällande principer för upphandlingskrav eller från en sakligt gjord bedömning av anbud i förhållande till underlaget. En sådan överträdelse ansågs inte föreligga, och talan mot regionförbundet ogillades.s. 640
10.I NJA 2016 s. 369, angående Statens Fastighetsverks upphandling av generalentreprenad för ombyggnad av ett luftbehandlingssystem, hade ett anbud felaktigt förkastats. En leverantör som annars sannolikt skulle ha fått teckna avtal om entreprenad krävde skadestånd. Trots att förvaltningsdomstol hade överprövat en av de åberopade grunderna för att inte ta upp den skadelidandes anbud ansågs grunden i fråga böra prövas fullt ut i skadeståndsmålet. Leverantören befanns berättigad till ersättning för utebliven vinst, alltså det positiva kontraktsintresset. Någon jämkning av skadeståndet enligt 6 kap. 1 § SkL eller principen om den skadelidandes skyldighet att begränsa skadan ansågs inte böra ske, vare sig på grund av att bolaget underlåtit att begära överprövning av beslutet att avbryta upphandlingen eller av andra skäl.s. 642
11.NJA 2018 s.1127 rörde också upphandlingsfrågor. Sedan en förvaltningsdomstol beslutat att en felaktigt gjord upphandling skulle göras om, krävde en leverantör som deltagit i upphandlingen skadestånd enligt 16 kap. 20 § lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet, motsvarande 20 kap. 20 § lagen om offentlig upphandling. Kravet avsåg dels vissa kostnader att förbereda anbud och delta i upphandlingen, dels processkostnader i förvaltningsdomstolen vid överprövning av upphandlingen. Leverantören hade emellertid inte deltagit i det nya upphandlingsförfarandet, där i stället ett dotterbolag till leverantören erhöll kontraktet. HD ogillade skadeståndstalan; såvitt angick anbuds- och deltagandekostnader eftersom de kunde nyttiggöras också i det senare förfarandet och beträffande överprövningskostnad därför att leverantören hade haft möjlighet att få kontraktet om denne valt att delta i det senare förfarandet. I ingetdera fallet ansågs alltså felet ha orsakat leverantören någon skada — såtillvida stämmer utgången med allmänna grundsatser. — Två ledamöter kom till samma resultat med avvikande motiveringar. 1.9 Kontraktsförhållanden Ett par HD-domar från perioden rör skadestånd i kontraktsförhållanden men har ändå sådant allmänt intresse att de bör nämnas här.s. 642
12.NJA 2016 s. 900 är ett exempel på att HD i en till synes speciell tvist belyser ett viktigt allmänt problem — visserligen närmast utanför den aktuella tvistefrågan, men ändå av stort intresse som vägledning för rättstillämpningen. Ett flyg från Bangkok till Stockholm försenades sju timmar, och två passagerare krävde ersättning för ideell skada bestående av förlorad fritid. HD fann den s.k. Montrealkonventionen tillämplig och prövade om skadestånd kunde utgå enligt konventionens regler eller svensk kontraktsrätt. Domstolen ansåg försening ha förekommit i konventionens mening, varvid skadan skulle ersättas med tillämpning av svensk rätt om rätt till ersättning för ideell skada i kontraktuella förhållanden. Enligt domstolen kunde ideell skada åtminstone i vissa fall ersättas i sådana förhållanden, varvid särskilt åberopades NJA 1979 s. 670, om förlust av rekreationsmöjligheter. En ändamålsenlig avgränsning kunde ske genom att undersöka hur skadan förhöll sig till den skadelidande kontrahentens avtalsintresse, bestämt av den prestation som denne hade rätt till på grund av avtalet och syftet med detta. Om syftet inte hade realiserats på grund av utebliven eller felaktig prestation talade det för att skadan skulle ersättas även om den var svår att mäta i pengar. En sådan rätt kunde föreligga också vid försenad persontransport. I det aktuella fallet, som rörde reguljär transport utan något särskilt överenskommet eller underförstått syfte utöver själva transporten, måste dock något mer än tidspillan i sig tillkomma för att ideellt skadestånd skulle utgå. Skadeståndstalan ogillades alltså av HD:s majoritet. En skiljaktig ledamot såg förlust av fritid som en skada av ekonomisk natur och ville döma ut en standardiserad ersättning om 1 000 kr till vardera maken. I målet förekommer ett utförligt särskilt yttrande av referenten för egen del, framför allt rörande ersättningsgilla förseningsskador. — Även om närmare slutsatser om ersättningsmöjligheter nog bara kan dras rörande fritidsskador, är de mera allmänna uttalandena om ideellt skadestånd i kontraktsförhållanden av stort intresse; man kan se dem som en öppning för domstolarna att utdöma sådant skadestånd också i andra kontraktsfall.s. 643
13.NJA 2018 s. 301 handlade om ganska komplicerade ansvarsproblem vid lokalhyra och spedition. I stora drag gällde målet följande. Green Cargo åtog sig att för egen räkning lagra pappersrullar för SCA Transforest AB, varvid enligt avtalet Nordiskt speditionsförbunds allmänna bestämmelser (NSAB) skulle gälla för lagringsuppdraget. Lagringen skedde i en lokal som Green Cargo hyrde av Jernhusen. På grund av vattenläckage i lokalens sprinklersystem skadades pappersrullarna. SCA:s försäkringsbolag betalade ersättning för de förstörda rullarna och övertog sedan SCA:s skadeståndsfordran mot Green Cargo. Detta företag väckte i sin tur skadeståndstalan mot Jernhusen. Enligt reglerna 12 kap. 11 och 16 §§ JB ansågs Jernhusen, som inte exculperat sig, skadeståndsansvarig mot Green Cargo — alltså ett presumtionsansvar — varvid Jernhusen enligt allmänna rättsgrundsatser svarade också för självständig medhjälpare som anlitats för lokalens underhåll. Det framhölls att ett sådant ansvar hade ”i vart fall som utgångspunkt att den skadegörande handlingen utgjort ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse som principalen avtalsvis åtagit sig”. I förvaringsavtalet mellan Green Cargo och SCA fick Jernhuset anses som medhjälpare till Green Cargo, varför detta företag var ansvarigt för Jernhusets vållande gentemot SCA. Detta innebar en skada för Green Cargo som Jernhusen var skyldigt ersätta. — Domen kan på detta vis ses som en tillämpning av allmänna kontraktsrättsliga principer i ett trepartsförhållande. Att hyresvärden skulle vara hyresgästens medhjälpare när denne åtar sig ett förvarigsavtal har veterligen inte konstaterats tidigare i rättspraxis men förefaller som ett naturligt synsätt. Att märka är emellertid den begränsning av medhjälparansvaret som de citerade orden innebär; tydligen får man vara försiktig att ålägga ansvar i varje fall vid mera oväntade handlingar av medhjälparen.s. 644
14.I NJA 2018 s. 414 har HD bedömt en advokats skadeståndsansvar mot sin klient. Efter en utläggning av ansvarets närmare innebörd kom domstolen fram till att i det aktuella målet, som gällde en mindre lyckad uppläggning av en ganska komplicerad process, någon skadeståndsgrundande oaktsamhet inte förekommit från advokatbyråns sida. I domskälen framhålls bl.a. att vid rådgivning skadeståndsansvar föreligger för uppenbara fel. Såtillvida synes bedömningen vara mildare än när det gäller domstolar, där HD ju numera frångått en liknande regel beträffande felaktig rättstillämpning och i stället ansett det avgörande vara om domstolen resonerat på ett rimligt försvarbart sätt (se NJA 2013 s. 842). Den traditionella uppfattningen, att culpabedömningen för advokater skulle väsentligen motsvara vad som gäller för domstolar, tycks därför till en del vara föråldrad. Att märka är dock att vad som är skadeståndsgrundande misstag av en domstol knappast är alldeles klart; de fel domstolen gjorde i 2013 års fall är inte helt jämförliga med advokaters misstag beträffande rättsläget.s. 644
15.NJA 2018 s. 653 rörde ersättande av avhjälpandekostnad vid entreprenad — alltså en utpräglat kontraktsrättslig fråga. Här ska endast nämnas att domskälen innehåller vissa allmänna uttalanden om övergripande hänsyn vid tolkning av entreprenadavtal.s. 645
16.Se även NJA 2017 s. 113 (2.7 nedan), om avtalad ansvarsbegränsning.s. 645