Stycket

9.RH 2016:14 gällde kränkningsersättning på grund av intrång i förvar. Föreståndaren för ett ungdomshem öppnade en försändelse från en tingsrätt till en intagen, närmast på grund av farhågor för den intagnes reaktion på brevets innehåll. Hon dömdes, förutom till bötesstraff, att utge 5 000 kr till den intagne. Inte heller detta är så överraskande; det var en situation där brevhemligheten hade särskild betydelse för adressaten. 1.6 Bristande myndighetsinformation Bestämmelsen i 3 kap. 3 § SkL om stats och kommuns skadeståndsansvar vid oaktsam myndighetsinformation utanför myndighetsutövningens område har gällt i närmare 20 år utan att något prejudikat belyst dess innehåll; ändå är regeln ganska oklar, bl.a. genom att den förutsätter särskilda skäl för skadestånd. I NJA 2017 s. 824 tog äntligen HD ställning till en sådan fråga. Bygglovschefen i en kommun hade i telefon lämnat en felaktig uppgift till ett bolag att strandskyddet upphävts på en fastighet som bolaget avsåg att köpa något som vållade bolaget ekonomisk förlust. Oriktiga telefonuppgifter av detta slag skulle enligt ett motivuttalande i regel inte utgöra särskilda skäl för ansvar; tydligen borde sådana uppgifter kontrolleras. HD fann dock skadeståndsskyldighet föreligga. Uppgiften byggde på felaktigt material från länsstyrelsen, men kommunen ansvarade enligt praxis också för fel av annan myndighet (jfr NJA 1987 s. 954). I sådana fall kunde enligt HD normalt presumeras att fel eller försummelse förelåg på myndighetens sida. Uppgiften hade nära samband med kommunens verksamhetsområde, den innebar ett entydigt, konkret och reservationslöst besked, och bolaget hade skäl att räkna med att bygglovschefen var väl insatt i frågorna, varför det hade påtaglig anledning att lita på upplysningen, som kom att få allvarliga konsekvenser för bolaget. Vid en samlad bedömning befanns särskilda skäl föreligga för skadestånd. — Domen innebär en i mitt tycke välmotiverad skärpning av ansvarsregeln i förhållande till motivuttalandena, som påverkats av en överdriven fruktan för en störtflod av skadeståndskrav mot det allmänna. Det är tydligt att även bestämda telefonuppgifter kan medföra ansvar enligt paragrafen. Alltjämt är det emellertid till stor del osäkert hur kravet på särskilda skäl ska uppfattas i olika situationer, liksom också hur man ska se på uppgifter som inte är felaktiga men ofullständiga och därför vilseledande. Här behövs nya prejudikat. 1.7 Överträdelse av regeringsformen NJA 2018 s. 103 gällde den nya typ av skadeståndsansvar som för första gången ålades staten i NJA 2014 s. 323: ansvar för överträdelse av regeringsformen, liksom i 2014 års fall regeln i 2 kap. 7 § 2 st. att svensk medborgare som är eller varit bosatt i riket inte får fråntas sitt medborgarskap. I det nya målet hade en son till en svensk man från början varit registrerad som svensk medborgare men år 1989 avregistrerats sedan faderskapet upphävts och i stället blivit felaktigt registrerad som polsk medborgare. Att staten svarade strikt för den felaktiga avregistreringen var numera klart; målet gällde i HD bara frågorna i vad mån skadeståndskravet var preskriberat och storleken av det ideella skadestånd han var berättigad till. Rörande preskriptionstidens början fann HD, efter att ha diskuterat flera tänkbara alternativ, att den skulle räknas från tiden då den felaktiga uppgiften om medborgarskapet korrigerades, vilket skedde genom att mannen år 2013 åter registrerades som svensk medborgare. Skadeståndskravet var därför inte preskriberat enligt preskriptionslagen. Som skäl för detta undantag från huvudregeln att preskription ska inträda successivt under den tid det skadeståndsgrundande förhållandet består (se 3.2 nedan) angavs bl.a. att rätten till ersättning annars skulle kunna bli illusorisk i situationer där staten över tid genom utövning av myndighet upprätthåller ett visst synsätt; vidare skulle de skäl som ligger bakom preskriptionsinstitutet inte göra sig gällande med någon egentlig styrka i fråga om anspråk grundade på en så central och grundläggande rättighet som rätten till medborgarskap. Angående skadeståndets storlek framhöll HD att kränkningen av rättigheten fortgått mycket längre tid än i 2014 års fall, där överträdelsen pågått i ca 4 ½ år och medfört ett skadestånd om 100 000 kr. Skadeståndet bestämdes i det nya fallet till 150 000 kr. — Det är alltjämt oklart om HD är beredd att tillämpa samma skadeståndsregel vid andra överträdelser av regeringsformen; 2018 års fall ger ingen ledning om detta. Numera har emellertid en utredning tillsatts som ska överväga den allmänna frågan om skadestånd på grund av överträdelser av RF:s rättighetsregler, något som kan tänkas minska HD:s benägenhet för fortsatt rättsskapande verksamhet på området. 1.8 Offentlig upphandling Offentlig upphandling har blivit ett rättsområde där speciella skadeståndsproblem uppkommit; det är ofta tveksamt i vad mån allmänna skadeståndsrättsliga principer kan tillämpas. I NJA 2016 s. 358, som gällde ett regionförbunds upphandling för transport av hjälpmedel för funktionshindrade, uttalade HD allmänt att skadestånd enligt lagen förutsätter en tillräckligt klar överträdelse av lagen; det ska vara fråga om en tydlig och inte bagatellartad avvikelse från gällande principer för upphandlingskrav eller från en sakligt gjord bedömning av anbud i förhållande till underlaget. En sådan överträdelse ansågs inte föreligga, och talan mot regionförbundet ogillades.s. 640