Stycket

1.1.1 Produktskada I NJA 2018 s. 475 har HD för första gången sedan produktansvarslagens tillkomst för snart 30 år sedan tagit ställning till en fråga inom dess område. Domstolen har ansett vatten vara en produkt i lagens mening, vilket innebar att ett kommunalt bolag som enligt lagen om allmänna vattentjänster levererade vatten kunde bli ansvarigt om detta var förorenat; den lagen var alltså inte, som bolaget menade, exklusivt tillämplig i skadeståndsfrågan. Bedömningen är inte överraskande, även om man under förarbetena till produktansvarslagen inte synes ha övervägt hur ett ansvar för defekter hos vatten i övrigt passar in i systemet. Om vattnet haft en säkerhetsbrist (1 §) går det väl i allmänhet att konstatera, liksom vem som ”tillhandahåller” vattnet (7 § 1 st.), men däremot kan det vara svårt att utpeka någon som i detta fall har ”tillverkat, frambringat eller insamlat” produkten (6 § 1 st. 1 p.). och avgöra om vattnet satts i omlopp i näringsverksamhet (8 § 1 p.) Det ligger väl närmast till hands att anse vattnet i detta fall ha ”insamlats” av det kommunala bolaget, medan det är tveksamt om detta också gäller vatten från egen brunn; eller kan det möjligen anses ”frambringat”? Också förhållandet till ansvaret för miljöskador i 32 kap. miljöbalken kan vara problematiskt. 1.2 Miljöskada. I en dom 2017-05-11 (M 6128-16) av MÖD har skadestånd utdömts enligt 32 kap. MB för sakskador genom vibrationer i samband med gatuarbeten. Dessa sakskador ansågs alltså inte skäligen böra tålas enligt 32 kap. 1 § 3 st. MB. (Jfr även NJA 1975 s. 155.)s. 638