1.Saken Vinyls v. Mediterranea (mål C-54/16), avgjord av EU-domstolen den 8 juni 2017, rörde tolkning av artikel 13 i 2000 års insolvensförordning nr 1346/2000 (motsvarande artikel 16 i den omarbetade insolvensförordningen nr 2015/848), av vilken framgår att återvinning, trots att den har stöd i konkurslandets lag, inte får ske om den som haft vinning av den angripna handlingen visar att handlingen omfattas av lagen i en annan medlemsstat och denna lag inte gör det möjligt att angripa handlingen på något sätt. I det aktuella målet rörde det sig om återvinning av betalningar som konkursgäldenären, ett italienskt bolag, före konkursen gjort till ett annat italienskt bolag med anledning av ett avtal mellan de två bolagen. Trots att avtalet inte hade någon anknytning till annat land än Italien hade parterna bestämt att avtalet var underkastat engelsk rätt. I samband därmed ställdes EU-domstolen inför flera frågor. En fråga var vilket lands lag som skulle tillämpas på formen och fristen för återvinningssvarandens invändning mot återvinningstalan liksom på frågan huruvida den nationella domstolen kunde tillämpa artikel 13 på eget initiativ. Enligt EU-domstolen omfattas dessa spörsmål, vilka inte regleras i artikeln, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi av domstolslandet processregler, som dock inte får vara mindre förmånliga än reglerna avseende liknande situationer underkastade domstolslandets rätt (likvärdighetsprincipen) och inte heller får göra det orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av EU-rätten (effektivitetsprincipen). Den andra frågan gällde vem som ska styrka att den tillämpliga lagens villkor för återvinning inte är uppfyllda. EU-domstolen bekräftade på denna punkt den fördelning av bevisbördan som framgick av dess dom i saken Nike v. Sportland (mål C-310/14, se SvJT 2017 s. 567–568). Mest intressant är dock EU-domstolens svar på frågor avseende betydelsen av att engelsk rätt i detta fall valts av parterna själva trots att avtalet i alla övriga avseenden var rent italienskt. Domstolen noterade att artikel 13, i egenskap av lex specialis, äger förtur framför Romreglerna om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och att svaret därför ska sökas endast i insolvensförordningen och de syften som den eftersträvar. Eftersom artikel 13 inte innehåller någon undantagsbestämmelse jämförlig med Rom Iförordningens artikel 3(3) kan parternas val av annan medlemsstats lag göras gällande trots att avtalet helt saknar internationell karaktär. Domstolen tillade dock att detta inte gäller om lagvalet skett på ett bedrägligt sätt eller genom missbruk, såsom när huvudsyftet varit att uppnå en otillbörlig fördel, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera. — Det sistnämnda förbehållet åsyftar tydligen bl.a. en situation där parterna valt en viss rättsordning enkom för att komma undan konkurslandets återvinningsregler. Det är anmärkningsvärt att parternas subjektiva avsikt med lagvalet kan negativt påverka borgenärerna, för vilka denna avsikt normalt inte är synlig.s. 627
2.EU-domstolens dom den 9 november 2017 i saken Tünkers France v. Expert France (mål C-641/16) rörde artikel 3(1) i 2000 års insolvensförordning, vilken enligt domstolens praxis avsåg icke blott behörighet att inleda ett insolvensförfarande utan även behörighet att pröva varje talan som är omedelbart hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta (i den nya insolvensförordningen nr 2015/848 framgår detta uttryckligen av dess artikel 6). Ett företag, som av ett tyskt bolags konkursförvaltare förvärvade en del av konkursgäldenärens verksamhet, kontaktade konkursgäldenärens kunder och uppmanade dem att i fortsättningen vända sig till förvärvaren för att göra sina beställningar. En fransk exklusiv distributör ansåg detta utgöra illojal konkurrens och väckte inför fransk domstol skadeståndstalan mot förvärvaren. Denne gjorde dock jurisdiktionsinvändning och menade att talan skulle prövas av den tyska domstol vid vilken insolvensförfarandet hade inletts, vilket gav upphov till frågan huruvida en sådan skadeståndstalan kunde anses vara omedelbart hänförlig till insolvensförfarandet och hade ett nära samband med detta. EU-domstolen erinrade om att det första av dessa två kriterier åsyftade talans rättsliga grund, dvs. om talan grundade sig på allmänna privat- och handelsrättsliga regler eller på undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden. Vad gäller det andra kriteriet var det styrkan i sambandet mellan talan och insolvensförfarandet som enligt EU-domstolen var avgörande. Inget av de två kriterierna ansågs uppfyllt i målet, eftersom talan inte grundade sig på bestämmelser som är specifika för insolvensförfaranden och dess omedelbara samband med gäldenärens insolvens upphört efter att rättigheten övergått till förvärvarens förmögenhetsmassa. — Även om domen handlade om tolkningen av artikel 3(1) i 2000 års insolvensförordning utgick domstolen från den etablerade tolkningen av insolvensundantaget i Bryssel I-förordningen nr 44/2001, eftersom luckor och överlappningar mellan de två förordningarnas tillämpningsområden ska undvikas. Omfattas talan av Brysselreglerna undantas den således automatiskt från insolvensförordningen.s. 628
3.En liknande fråga om gränsdragning mellan Bryssel Ia-förordningens och insolvensförordningens tillämpningsområden prövades i EUdomstolens dom den 20 december 2017 i saken Valach v. Waldviertler Sparkasse (mål C-649/16). Målet rörde skadeståndstalan riktad mot ledamöter i en borgenärskommitté utsedd för ett slovakiskt bolag som var föremål för slovakiskt rekonstruktionsförfarande. Ledamöterna påstods ha vållat aktieägarna och med bolaget samarbetande företag skada genom att utan tydlig motivering ha avvisat rekonstruktionsplanen, vilket medförde att rekonstruktionsförfarandet misslyckats och bolaget försatts i konkurs. I motsats till Tünkers-målet (se ovan) kom EU-domstolen i detta fall fram till att talan grundade sig på nationella bestämmelser om insolvensförfaranden och hade ett direkt och nära samband med sådant förfarande. På grund av det insolvensrättsliga undantaget i Bryssel Ia-förordningens artikel 1(2)(b) omfattades talan således inte av Bryssel Ia-förordningens domsrättsregler. — Utan att det uttryckligen sägs i domslutet betyder domen att talan föll inom insolvensförordningens tillämpningsområde.s. 628
4.EU-domstolens dom den 6 juni 2018 i saken Tarragó da Silveira v. Massa Insolvente da Espírito Santo (mål C-250/17) avser tolkning av artikel 15 i 2000 års insolvensförordning, som stadgar att verkningar av ett insolvensförfarande på en pågående rättegång beträffande egendom eller rättighet över vilka gäldenären inte längre äger rådighet regleras uteslutande av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår. Detta utgör ett undantag från huvudregeln i förordningens artikel 4, enligt vilken insolvensförfarandets verkningar i princip bestäms av lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inletts. Medan det i en portugisisk domstol pågick en process mot ett luxemburgiskt bolag avseende betalning av bolagets skuld till en i London bosatt borgenär försattes bolaget i konkurs i Luxemburg (det rörde sig således om ett s.k. huvudkonkurs som i princip omfattade tillgångar i hela EU). Detta gav upphov till frågan om huruvida artikel 15 endast avser rättegångar om bestämd egendom eller rättighet eller även omfattar processer avseende betalningsförpliktelser. EU-domstolen noterade att insolvensförordningens olika språkversioner inte är likalydande, men att bestämmelsens sammanhang och syften inte medger annan tolkning än att dess tillämpningsområde inte är begränsat till enbart processer rörande bestämd egendom eller rättighet. Den omfattar således även en fastställelsetalan avseende gäldenärens betalningsförpliktelse. Insolvensförfarandets verkningar på pågående verkställighetsförfaranden omfattas däremot inte av artikel 15. — I artikel 18 i den nya insolvensförordningen nr 2015/848 har formuleringen ”egendom eller rättighet över vilka gäldenären inte längre äger rådighet” ersatts med ”egendom eller rättighet som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser”.s. 629
5.I saken Feniks v. Azteca (mål C-337/17) fick EU-domstolen den 4 oktober 2018 avgöra om en s.k. actio pauliana, i vissa avseenden liknande återvinning, omfattas av insolvensförordningens domsrättsregler eller av domsrättsreglerna i Bryssel Ia-förordningen. Se närmare därom i avsnitt 9 ovan.s. 629
6.EU-domstolens dom den 14 november 2018 i saken Wiemer & Trachte v. Tadzher (mål C-296/17) behandlade frågan om huruvida artikel 3(1) i 2000 års insolvensförordning, vilken anses ge huvudkonkurslandets domstolar behörighet att pröva bl.a. återvinningstalan mot svarande hemmahörande i ett annat medlemsland (se t.ex. EU-domstolens dom i saken Seagon, C-339/07), ska tolkas så att denna behörighet är exklusiv, dvs. att den hindrar återvinningstalans väckande i svarandens hemvistland. EU-domstolen besvarade denna fråga jakande, med den huvudsakliga motiveringen att man bör hindra parternas forum shopping. Ett tyskt bolags tyska konkursförvaltare fick således inte väcka återvinningstalan i en bulgarisk domstol mot en svarande med hemvist i Bulgarien. — Frågan om exklusiviteten av konkurslandets behörighet att pröva talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med denna har lämnats obesvarad i artikel 6 i den omarbetade insolvensförordningen nr 2015/848, men detta nya avgörande avseende 2000 års insolvensförordning torde betyda att sådan behörighet även enligt den nya förordningen är exklusiv. På grund av domslutets formulering är det dock inte säkert huruvida detta gäller även när återvinningssvaranden är hemmahörande utanför EU och/eller när det rör sig om ett insolvensförfarande med territoriellt begränsad verkan (se båda insolvensförordningarnas artikel 3(2)).s. 629
7.Hovrättsavgörandet RH 2017:1 handlade, såvitt är av intresse här, om svensk domsrätt att pröva en för svenskt konkursbos räkning förd återvinningstalan riktad mot ett norskt bolag. Hovrätten utgick ifrån att sådan talan enligt 4 kap. 19 § konkurslagen (1987:672) får prövas av allmän domstol som enligt allmänna regler, dvs. forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken, är behörig att pröva tvisten. Hovrätten menade att dessa forumregler, vilka i första hand reglerar den lokala behörigheten, när inte annat stadgas analogt tillämpas också för att avgöra om det föreligger svensk domsrätt. Trots att de forumregler som käranden åberopat (10 kap. 4 och 8 §§ rättegångsbalken) enligt hovrätten inte var tillämpliga ansåg hovrätten likväl svensk domsrätt föreligga med hänvisning till HD:s resonemang i NJA 2013 s. 22 (se SvJT 2015 s. 618– 619). För att ett mål ska kunna prövas i Sverige krävs det dock enligt hovrätten därutöver att någon svensk domstol är lokalt behörig, vilket i det aktuella fallet inte hade stöd i 10 kap. rättegångsbalken. Denna fråga om lokal behörighet prövades inte i 2013 års rättsfall. Hovrätten ansåg sig med hänvisning till litteraturen och NJA 1980 s. 188 vara skyldig att när svensk domsrätt föreligger tillhandahålla en behörig tingsrätt och resonerade kring tre alternativa lösningar. Alternativ ett vore att medelst analogisk tillämpning av 2 § kompletteringslagen (2014:912) anse Stockholms tingsrätt fungera som allmänt reservforum. Alternativ två vore att anse konkursdomstolen vara behörig att pröva återvinningstalan. Alternativ tre vore att anse den domstol som har den närmaste anknytningen till tvisten eller parterna vara behörig. Hovrätten valde, bl.a. av effektivitetsskäl, alternativ två och ansåg konkursdomstolen (Alingsås tingsrätt) vara behörig att pröva återvinningstalan. — Trots att domslutet blev korrekt är hovrättens motivering felaktig. Hovrätten förbisåg EU-domstolens avgörande i saken Schmid v. Hertel (mål C-328/12, se SvJT 2015 s. 618–619), av vilket framgår att svensk domsrätt, trots att Norge inte är med i EU, borde ha grundats på artikel 3(1) i EU:s insolvensförordning nr 1346/2000 (motsvarande framgår numera av artikel 6(1) i den omarbetade insolvensförordningen nr 2015/848, eftersom återvinningstalan är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband därmed). Frågan om lokalt behörig tingsrätt besvaras idag av 12 § lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning.s. 630