1.EU-domstolens dom den 16 februari 2017 i saken Agro v. Petersime (mål C-507/15) diskuterar den speciella belgiska kollisionsregel enligt vilken belgisk rätt ska vara tillämplig med avseende på all verksamhet som bedrivs av en handelsagent vars huvudsakliga verksamhetsställe är beläget i Belgien. Det aktuella handelsagenturavtalet mellan en turkisk handelsagent och en belgisk huvudman fastställde att avtalet var underkastat belgisk rätt. I en tvist inför belgisk domstol krävde agenten huvudmannen på bl.a. uppsägningsersättning och avgångsvederlag, vilket gav upphov till frågan om huruvida parternas val av belgisk rätt gjorde att agenten hade rätt till det speciellt förmånliga skydd som åtnjuts av agenter verksamma i Belgien eller fick nöja sig med allmänna belgiska rättsregler. EU-domstolen konstaterade att den inte är behörig att tolka medlemsstaternas (in casu belgisk) rätt men att EU:s handelsagentdirektiv 86/653 inte är tillämpligt på en handelsagent verksam i en ickemedlemsstat, oavsett att huvudmannen är hemmahörande inom EU. Detta påverkas inte av associeringsavtalet mellan EU och Turkiet, eftersom detta avtal inte syftar till att åstadkomma en fri rörlighet jämförbar med den inom EU. Varken direktivet eller associationsavtalet hindrar därför att direktivet införlivas med belgisk rätt på ett sådant sätt att en i Turkiet verksam handelsagent inte kan göra gällande de rättigheter som direktivet tillförsäkrar handelsagenter verksamma i Belgien. — Angående den aktuella belgiska regelns ställning som internationellt tvingande när agenten är verksam i Belgien se EU-domstolens dom i saken Unamar v. Navigation Maritime (mål C-184/12, SvJT 2015 s. 591–592).s. 601
2.Arbetsdomstolens dom AD 2018 nr 78 är närmast självklar i fråga om lagval. Ett lettiskt byggbolag, verksamt med sina lettiska anställda i Sverige, har med ett svenskt fackförbund tecknat ett hängavtal till det rådande svenska kollektivavtalet. I hängavtalet angavs bl.a. att därtill hänförliga tvister skulle avgöras med tillämpning av svensk lag. Den aktuella tvisten gällde arbetsgivarens påstådda brott mot hängavtalet och dessutom hans förhandlingsvägran. Arbetsdomstolen prövade hela tvisten enligt svensk lag, vilken facket grundat sin talan på och bolaget med en något oklar formulering förklarade sig inte ifrågasätta. — Av visst intresse kan vara att domstolen i fråga om förhandlingsvägran konstaterade att bolaget varit skyldigt att tvisteförhandla enligt kollektivavtalets förhandlingsordning men att facket i stället gjort gällande brott mot förhandlingsskyldigheten enligt 10 § medbestämmandelagen. Man kan spekulera om hur domstolen skulle ha hanterat lagvalet om parterna varit oeniga därom, eftersom brott mot kollektivavtalet faller inom Rom I-förordningens tillämpningsområde medan förhandlingsskyldigheten enligt 10 § MBL inte utgör en avtalsförpliktelse utan följer direkt av lag och torde omfattas av Rom II-förordningen.s. 601