1.EU-domstolens dom den 9 februari 2017 i saken M.S. v. P.S. (mål C-283/16) handlar om verkställighet i Storbritannien av tysk dom om underhållsskyldighet mot barn. Artikel 41(1) i EU:s underhållsförordning nr 4/2009 stadgar att verkställighetsförfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten och att domen skall verkställas ”på samma villkor” som en dom som meddelats i den verkställande medlemsstaten. Förordningens artikel 49(1) föreskriver vidare att varje medlemsstat skall utse en centralmyndighet, vilken enligt artiklarna 51(1) och 56(1) skall vara behjälplig bl.a. i samband med ansökningar om erkännande och verkställighet av domar. Den fråga som EU-domstolen ställdes inför var huruvida dylik omväg genom verkställighetsmedlemsstatens centralmyndighet kunde av denna medlemsstat göras obligatorisk eller om den sökande kunde vända sig direkt till den sistnämnda medlemsstatens verkställighetsmyndighet (i det aktuella fallet en specialdomstol). EU-domstolen kom fram till att en ansökan om bistånd hos centralmyndigheterna utgör en rättighet och inte en skyldighet, så att den sökande kan välja att vända sig direkt till den behöriga verkställande myndigheten.s. 590
2.EU-domstolens avgörande den 31 maj 2018 i saken Valcheva v. Babanarakis (mål C-335/17) slår fast att Bryssel II-förordningens artiklar 1(2)(a), 2(7) och 2(10), avseende umgängesrätt, även omfattar far- och morföräldrarnas rätt till umgänge med sina barnbarn. — Av motiveringen framgår att detsamma gäller ”andra personer till vilka barn bör ges möjlighet att upprätthålla ett personligt förhållande”. Kretsen av dessa ”andra personer” bestäms dock inte av Bryssel II-förordningens domsrättsregler utan av den tillämpliga lagen, normalt utpekad av 1996 års Haagkonvention (se lagen (2012:318)).s. 590
3.EU-domstolens dom den 15 februari 2017 i saken W, V v. X (mål C-499/15) handlade om litauisk domsrätt att pröva ansökan om ändring i en litauisk dom om föräldraansvar och underhållsskyldighet, när barnet vid tiden för ändringsansökan hade förvärvat hemvist i Nederländerna. EU-domstolen hänvisade till artikel 8 i Bryssel II-förordningen och artikel 3 i EU:s underhållsförordning, vilka i frågor rörande föräldraansvar resp. underhåll ger behörighet till den medlemsstat där barnet resp. den underhållsberättigade har hemvist vid den tidpunkt då talan väcks. Barnets hemvist ska bestämmas särskilt med hänsyn till kriteriet om närhet mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet, varvid barnet åtminstone måste fysiskt befinna sig i den aktuella medlemsstaten. Domstolarna i den medlemsstat som har meddelat den ursprungliga domen är inte längre behöriga att pröva ändringsyrkandet om barnet har förvärvat hemvist i en annan medlemsstat. — Den sistnämnda slutsatsen förutsätter självfallet att man i domens ursprungsland, förutom att det inte längre är barnets hemvistland, saknar någon annan av respektive förordning godtagen domsrättsgrund.s. 591
4.Också EU-domstolens dom den 17 oktober 2018 i saken UD v. XB (mål C-393/18) diskuterar frågan om barnets hemvist vid tillämpning av Bryssel II-förordningens artikel 8(1). Den brittiske fadern i målet hade enligt uppgift tvingat sin gravida bangladeshiska hustru att från parets brittiska bostadsort resa till Bangladesh, föda barnet där samt tillsammans med barnet kvarstanna i landet. Modern vände sig till brittisk domstol med bl.a. yrkanden om att barnet skulle placeras under den domstolens ansvar (som s.k. ward of court) och motiverade domstolens domsrätt med att barnet hade hemvist i Storbritannien, vilket bestreds av fadern. EU-domstolen konstaterade att tillämpning av artikel 8(1) inte förutsätter att det föreligger ett rättsförhållande som inbegriper flera medlemsstater, men också att förordningen inte innehåller någon definition av hemvist. Med hänvisning till sitt ovannämnda avgörande i saken W, V v. X (mål C-488/15) slog domstolen fast att det för hemvist åtminstone krävs att barnet ”någon gång” har befunnit sig fysiskt i medlemsstaten. Enligt domstolen påverkas inte denna tolkning av den i målet påstådda omständigheten, även om det antas att den styrks, att fadern utövat tvång mot modern som ledde till att barnet föddes i Bangladesh och sedan födelsen har varit bosatt där. Respekten för barnets grundläggande rättigheter stadgade i EU:s stadga därom kräver enligt domstolen inte en annorlunda tolkning, bl.a. eftersom brittisk domstol kan vara behörig på någon annan grund än artikel 8(1). EU-domstolen nämner således att ingen medlemsstat har domsrätt enligt artiklarna 8–13, vilket gör att brittisk domsrätt i enlighet med artikel 14 kan stödja sin behörighet på autonoma brittiska regler om s.k. parens patriae. — Det är inte klart om domslutet hade blivit detsamma även om sistnämnda möjlighet att vända sig till brittisk domstol inte förelegat.s. 591
5.Ett barns hemvist vid tillämpning av Bryssel II-förordningens artikel 8(1) prövades av EU-domstolen också den 28 juni 2018 i saken HR (mål C-512/17). Efter att den aktuella familjen bott i Belgien separerade föräldrarna men stannade kvar i Belgien och hade delad vårdnad om barnet som i fortsättningen bodde hos modern. Modern, som var polsk medborgare och önskade att med det 18 månader gamla barnet bosätta sig i Polen, väckte vid polsk domstol talan om föräldraansvar. EU-domstolen konstaterade att förordningen inte innehåller någon hemvistdefinition, men att hemvist motsvarar den plats som enligt omständigheterna utgör centrum för barnets liv. Härvid var det sammantaget avgörande att barnet sedan födelsen fram till föräldrarnas separation bott med dem på en viss plats, att den förälder som därefter utövade den dagliga vårdnaden bodde kvar med barnet på samma plats och innehade fast anställning där, och att barnet på samma plats hade regelbunden kontakt med den andre föräldern som fortfarande var bosatt där. Å andra sidan förklarade EU-domstolen att det inte kunde anses avgörande att barnet vistats i moderns ursprungsland i samband med semestrar och helger, att det fanns kulturella band med det landet och relationer med släkten där, och att modern hade för avsikt att tillsammans med barnet i framtiden bosätta sig där. — EU-domstolens relativt utförliga argumentering torde kunna sammanfattas så att man i samband med fastställelse av barns hemvist måste beakta omständigheterna i det enskilda fallet och att objektiva geografiska överväganden väger tyngre än de kulturella banden, barnets medborgarskap eller den ena förälderns vilja. På grund av barnets låga ålder förelåg vissa likheter med saken Mercredi (C-497/10), där EU-domstolen slagit fast att det geografiska ursprunget och familjeursprunget hos den förälder som utövade den faktiska vårdnaden om ett spädbarn kunde beaktas, men de övriga omständigheterna i de två målen var alltför olika (se SvJT 2011 s. 877–878).s. 592
6.I saken OL v. PQ (mål C-111/17), avgjord av EU-domstolen den 8 juni 2017, hade ett i Italien bosatt äkta par kommit överens om att den gravida hustrun skulle föda och under några månader vårda barnet hos sina släktingar i Grekland och därefter med barnet återvända till Italien. Trots föräldrarnas gemensamma vårdnad bestämde sig modern ensidigt för att med barnet stanna i Grekland. Fadern vände sig till grekisk domstol med en begäran om återlämnande av barnet i enlighet med artikel 11(1) i Bryssel II-förordningen nr 2201/2003. Denna bestämmelses tillämpning förutsätter dock enligt artikel 2(11) att kvarhållandet skett i strid med lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före kvarhållandet. EU-domstolen ställdes därför inför frågan huruvida föräldrarnas ursprungliga gemensamma avsikt att modern med barnet skulle återvända till Italien kunde medföra att barnet i förordningens mening hade hemvist i Italien, trots att det aldrig varit fysiskt närvarande där. EU-domstolen besvarade denna fråga nekande. Hemvistet återspeglar enligt domstolen i allt väsentligt ett faktiskt förhållande. Vid fastställande av hemvist ska man visserligen ta hänsyn även till andra omständigheter inklusive föräldrarnas avsikt, men denna kan inte anses vara avgörande ”i sig”. I det aktuella fallet föddes barnet i Grekland i enlighet med föräldrarnas gemensamma vilja och det hade före det påstådda olovliga kvarhållandet alltsedan födelsen i fem månader utan avbrott bott i Grekland tillsammans med sin mor. Att moderns handlande stred mot italiensk rätt var inte relevant for fastställandet av hemvist, eftersom det först efter att hemvistet fastställts kunde bedömas om hennes handlande stred mot hemvistlandets lag. Att låta föräldrarnas ursprungliga avsikt vara avgörande för barnets hemvist i det aktuella fallet skulle dessutom strida mot rättssäkerheten och effektiviteten och krävdes inte heller av barnets bästa. Reglernas syfte är att återställa den situation som rådde före det olovliga kvarhållandet och inte att förflytta ett barn från dess födelseland, där det stadigvarande och utan avbrott bott alltsedan födseln, till en för barnet obekant stat. — EU-domstolens resonemang är tilltalande, men det bekräftar att befintliga avtal mellan föräldrar inte är mycket värda i gränsöverskridande tvister rörande olovliga bortföranden eller kvarhållanden av barn.s. 592
7.I de förenade målen Hampshire Country Council v. C.E. (mål C-325/18 och C-375/18), avgjorda av EU-domstolen den 19 september 2018, rörde det sig om återlämnande till Storbritannien av barn som var omhändertagna av brittiska myndigheter men av föräldrarna olovligen förts till Irland. En annan fråga gällde föräldrarnas ansökan i Irland om interimistiska åtgärder för att skjuta upp barnens adoption i Storbritannien. Efter att brittisk domstol förordnat om barnens omhändertagande och deras återlämnande till Storbritannien och irländsk domstol därefter i enlighet med Bryssel II-förordningens kapitel III på de brittiska sociala myndigheternas ansökan beslutat om det brittiska förordnandets erkännande och verkställbarhet överlämnades barnen till dessa myndigheter och återfördes till Storbritannien. Detta aktualiserade frågan om de brittiska sociala myndigheterna i stället för att använda sig av förordningens allmänna erkännande- och verkställighetsregler i kapitel III inte borde ha använt sig av 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn som införlivats i förordningens artikel 11. EU-domstolens svar blev att kapitel III får användas även om sökanden inte framställt någon begäran om återförande med stöd av Haagkonventionen. Förordningens artikel 33(1), som ger parterna rätt att ansöka om ändring av verkställbarhetsförklaring, utgör å andra sidan hinder för verkställighet innan föräldrarna delgetts förklaringen, men den i artikel 33(5) stadgade fristen för att söka ändring kan inte förlängas. EU-domstolen uttalade slutligen att förordningen inte hindrar en medlemsstat att utfärda ett interimistiskt föreläggande varigenom ett offentligt organ i en annan medlemsstat förbjuds att inleda eller fullfölja ett adoptionsförfarande avseende i denna andra medlemsstat bosatta barn. Ett sådant förbud påminner visserligen om en otillåten anti-suit injunction (jfr EU-domstolens domar i Turner v. Gravit, mål C-159/02, och Allianz v. West Tankers, mål C-185/07), men adoptionsförfaranden omfattas inte av Bryssel II-förordningens tillämpningsområde (och inte heller av några andra EU-rättsliga domsrättsregler). — Att administrativa barnomhändertaganden omfattas av Bryssel II-förordningen framgår redan av bl.a. EU-domstolens dom i saken C (mål C-435/06).s. 593
8.Att EU-domstolen den 10 april 2018 avgjorde saken CV v. DU (mål C-85/18) genom beslut och inte genom dom beror på att svaret på frågeställningarna inte lämnade utrymme för rimligt tvivel. Föräldrarna och barnet hade hemvist i Portugal när fadern i strid med portugisisk rätt bortförde barnet till Rumänien, där han väckte talan med yrkanden om att barnet skulle förklaras ha hemvist i Rumänien och modern skulle förpliktas att betala underhåll. Den rumänska domstolen, som dess frågor uppfattades och omformulerades av EU-domstolen, undrade om den hade domsrätt enligt artikel 10 i Bryssel II-förordningen (såvitt gällde föräldraansvaret) respektive artikel 3 i underhållsförordningen nr 4/2009 (såvitt gällde underhåll). EU-domstolen fann att de i artikel 10 stadgade förutsättningarna för rumänsk domsrätt i vårdnadsfrågan inte var uppfyllda, vilket även betydde att domsrätten i underhållsfrågan inte kunde stödas på underhållsförordningens artikel 3(d), enligt vilken talan om underhåll under vissa förutsättningar kan prövas av den domstol som prövar vårdnadsfrågan.s. 594
9.EU-domstolens dom den 4 oktober 2018 i saken IQ v. JP (mål C-478/17) rör Bryssel II-förordningens artikel 15, enligt vilken en domstol, som enligt förordningen är behörig att pröva en tvist om föräldraansvar, under vissa förutsättningar får överföra målet till en domstol i en annan medlemsstat som barnet har ”en särskild anknytning till” om denna är bättre lämpad att pröva målet och om det är till barnets bästa. Godtagbara ”särskilda anknytningar” räknas upp i artikel 15(3), som nämner bl.a. den medlemsstat där barnet efter talans väckande har fått hemvist eller där barnet dessförinnan har haft hemvist. I det aktuella målet bodde barnen i Storbritannien tillsammans med sin mor, som i rumänsk domstol väckte talan om äktenskapsskillnad och föräldraansvar mot sin i Rumänien bosatte man. Efter att denne inkom med genkäromål vände sig modern till engelsk domstol, som anmodade den rumänska domstolen (som var behörig enligt förordningens artikel 12) att i enlighet med artikel 15 överföra målet till England (som i egenskap av barnens hemvistland hade behörighet enligt artikel 8), eftersom barnen under hela det rumänska förfarandet haft hemvist i England, vilket gjorde engelsk domstol bättre lämpad att pröva målet. EU-domstolen ställdes i detta sammanhang inför frågan huruvida artikel 15 är tillämplig i en situation där domstolarna i båda berörda medlemsstaterna är behöriga att döma i sak med stöd av förordningens vanliga domsrättsregler. Problemet var att ingen av de ”särskilda anknytningar” i artikel 15(3) passade i detta fall, där barnen redan vid talans väckande haft och alltjämt hade hemvist i England. EU-domstolen bekräftade att uppräkningen av ”särskilda anknytningar” i artikel 15(3) är uttömmande och konstaterade att artikel 15 inte är tillämplig när båda medlemsstaterna har domsrätt att pröva målet i sak med stöd av artikel 12 respektive 8. — Domen överensstämmer med ordalydelsen av artikel 15, men det är mindre rimligt att barnöverföring kan beviljas till en medlemsstat vars domstolar saknar behörighet men inte till en medlemsstat vars domstolar om man bortser från litispendens vore behöriga att pröva tvisten i sak.s. 594
10.Den 16 januari 2018 avgjorde EU-domstolen saken PM v. AH (mål C-604/17) genom ett beslut i stället för genom en dom, vilket betyder att själva domstolen betraktade avgörandet som självklart. Trots att såväl de aktuella bulgariska makarna som deras barn hade hemvist i Frankrike inleddes skilsmässoprocessen i Bulgarien, vars domstolar var behöriga enligt Bryssel II-förordningens artikel 3(1)(b). Bulgarisk rätt kräver att skilsmässodomstolen ex officio även avgör vårdnads-, umgängesrätts- och underhållsfrågor avseende eventuella barn. EU-domstolen konstaterade dock att en medlemsstats behörighet att meddela äktenskapsskillnad enligt Bryssel II-förordningens artikel 3(1)(b) inte medförde behörighet att också avgöra vårdnaden och umgängesrätten avseende ett barn med hemvist i en annan medlemsstat, med mindre villkoren enligt artikel 12 var uppfyllda. Detta innebar också att skilsmässodomstolen inte heller kunde grunda sin behörighet avseende underhåll till barnet på underhållsförordningens artikel 3(d), enligt vilken underhållsfrågor under vissa förutsättningar kan prövas av den domstol som prövar föräldraansvaret. — Utgången följer av EU-rättens företräde framför nationell rätt.s. 595
11.Artikel 12(3) i Bryssel II-förordningen stadgar under rubriken ”Avtal om domstols behörighet” bl.a. att domstolarna i ett EU-medlemsland har domsrätt rörande föräldraansvar om ett barn, trots att det inte har hemvist där, förutsatt att barnet har en nära anknytning till landet, domstolens behörighet uttryckligen eller på något annat entydigt sätt har godtagits av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väckts, och detta val är till barnets bästa. EU-domstolens dom den 19 april 2018 i saken Saponaro och Xylina (mål C-565/16) tolkade detta stadgande på flera punkter. Såväl föräldrarna som barnet (som var grekisk medborgare) hade hemvist i Italien men föräldrarna vände sig till grekisk domstol med ansökan om tillstånd att för deras underåriga barns räkning avstå från arvet efter barnets i Grekland bosatte morfar (det synes ha förelegat en risk att accepterandet av arvet skulle medföra barnets ansvar för morfars skulder). EU-domstolen fick först ta ställning till huruvida ansökan överhuvudtaget omfattades av Bryssel II-förordningen, som i sin artikel 1(3)(f) utesluter bl.a. arv från sitt tillämpningsområde. Med hänvisning till sitt avgörande i saken Matoušková (mål C-404/14, se SvJT 2017 s. 532) kom domstolen fram till att förmyndarskapsfrågor omfattas av Bryssel II-förordningen även om de aktualiseras i samband med ett arvsärende. Såvitt gäller kravet på föräldrarnas entydiga godkännande av den grekiska domstolens behörighet framgår detta enligt EU-domstolen av deras gemensamma ansökan. En åklagare, som enligt nationell rätt automatiskt har ställning som part i förfarandet för att företräda barnets intressen är enligt EU-domstolen också part i förordningens mening, men om han inte inkommer med invändningar kan hans samtycke anses vara underförstått. I avsaknad av uppgifter om att den av föräldrarna valda domstolens behörighet skulle kunna påverka barnets situation menligt ansåg EU-domstolen vidare att den omständigheten, att den avlidnes sista hemvist liksom hans tillgångar och skulder befann sig i det valda domstolslandet, medförde att detta lands domsrätt fick anses vara till barnets bästa. EU-domstolen nämnde i detta sammanhang bl.a. kopplingen mellan barnet och det valda domstolslandet och att den ovannämnda åklagaren, som skulle skydda barnets intressen, inte har invänt mot domstolsvalet.s. 595
12.EU-domstolens dom den 7 juni 2018 i saken KP v. LO (mål C-83/17) tolkar artikel 4(2) i 2007 års Haagprotokoll om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, som beträffande bl.a. föräldrars underhållsskyldighet mot barn stadgar att om den underhållsberättigade inte kan få underhåll med stöd av lagen i sitt hemvistland (dennas tillämpning utgör huvudregeln enligt artikel 3) så ska domstolen tillämpa sin egen lag. I det aktuella målet hade ett barn flyttat från Tyskland till Österrike, där det väckte talan om underhåll avseende även en period före flytten, då tysk rätt var tillämplig. Enligt EU-domstolen var det inte möjligt att utifrån lydelsen av artikel 4(2) avgöra om den är tillämplig på underhåll rörande denna period. Att tillämpa artikeln när det saknas koppling mellan domstolslandet och de berördas familjesituation under den tid som skyldigheten avser skulle enligt domstolen inte vara förenligt med protokollets system och syften, bl.a. dess förutsägbarhetssyfte. En tillräcklig koppling kan dock följa av den behörighet som den domstol vid vilken talan har väckts skulle ha haft att pröva underhållsfrågan för den aktuella perioden enligt domsrättsreglerna i EU:s underhållsförordning nr 4/2009. Detta kan enligt EU-domstolen motiveras med det nära förhållandet mellan protokollet och förordningen. En annan fråga som EU-domstolen fick ta ställning till var vad som i Haagprotokollets artikel 4(2) menas med att den underhållsberättigade ”inte kan få underhåll” enligt hemvistlandets lag. Enligt domstolen åsyftas därmed inte bara de fall där denna lag överhuvudtaget inte föreskriver någon underhållsskyldighet för det berörda familjeförhållandet (t.ex. som i Sverige inte föreskriver någon sådan skyldighet för barnen gentemot sina föräldrar) utan även sådana fall där hemvistlandets lag i princip erkänner en dylik skyldighet men endast under vissa förutsättningar (t.ex. föräldrars underhållsskyldighet gentemot barnen upphör när dessa fyller 18 år och det i målet aktuella barnet har uppnått den åldern). — Att EU-domstolen är behörig att tolka Haagprotokollet beror på att det genom underhållsförordningens artikel 15 blivit en del av EU-rätten.s. 596
13.Samma protokoll tolkades av EU-domstolen också den 20 september 2018 i saken Mölk v. Mölk (mål C-214/17) rörande en förälders underhållsskyldighet mot barn. Enligt protokollets artikel 4(3) ska sådan underhållsskyldighet prövas enligt domstolslandets lag om den underhållsberättigade väckt talan i den underhållsskyldiges hemvistland. I det aktuella fallet var det dock den underhållsskyldige föräldern som i sitt hemvistland Österrike, vars domstolar tidigare på ansökan av barnet med tillämpning av österrikisk lag fastställt underhållsbidraget, väckt talan mot barnet med yrkande om nedsättning därav. EU-domstolen ställdes därför inför frågan om artikel 4(3) medförde att även nedsättningsansökan skulle prövas enligt österrikisk rätt eller om tilllämplig lag i stället skulle bestämmas av huvudregeln i förordningens artikel 3(1), in casu italiensk rätt såsom lagen i den underhållsberättigades hemvistland. EU-domstolen valde det sistnämnda alternativet, bl.a. med hänsyn till att artikel 4(3) som undantag från huvudregeln ska tolkas strikt och endast avser att ge den svagare parten, dvs. den underhållsberättigade, möjlighet att indirekt välja lagen i den underhållsskyldiges hemvistland. En besläktad fråga var om barnet genom att gå i svaromål och bestrida nedsättningsansökan skulle anses ha ”väckt talan” i den underhållsskyldiges hemvistland i den mening som avses i artikeln. EU-domstolen besvarade frågan nekande, eftersom artikeln förutsätter att den underhållsberättigade inlett förfarandet på eget initiativ.s. 597
14.HD:s beslut NJA 2017 s. 430 handlar endast indirekt om internationell privaträtt, men förtjänar icke desto mindre omnämnande i denna rättsfallsöversikt. En kvinna från Afghanistan och hennes barn beviljades 2012 uppehållstillstånd i Sverige. Hon uppgav vid folkbokföringen att hon varit gift med barnens far AT och att denne avlidit år 2010. År 2013 gifte hon sig med AS. När hon 2015 ansökte om äktenskapsskillnad från AS, framställde den sistnämnde yrkanden om vårdnad och umgänge rörande barnen och uppgav att hans rätta identitet var AT och att han var barnens far. Modern bekräftade mannens uppgifter och medgav visst umgänge, men underinstanserna avvisade AT som part eftersom det inte var visat att det förelåg identitet mellan AS och AT eller att AT var far till barnen, detta trots att AT var angiven som barnens far i folkbokföringen. HD noterade att bristande talerätt utgör ett rättegångshinder som domstolar självmant ska beakta och att talan om vårdnad och umgänge enligt 6 kap. föräldrabalken i princip får föras endast av barnens föräldrar. Med hänsyn till barnens intresse får rättens utredningsskyldighet på denna punkt enligt HD anses vara långtgående. I detta sammanhang fick HD ta ställning till folkbokföringsuppgifternas betydelse. HD fann det naturligt att dessa uppgifter regelmässigt utgör en viktig del av underlaget vid prövning av talerätt i familjerättsliga mål, men att registreringen i folkbokföringen av uppgifter om identitet, civilstånd och släktskap saknar konstitutiv betydelse. Vad som i fråga om faderskap finns angivet i folkbokföringen är alltså inte avgörande, men uppgiften kan beroende av omständigheterna i det enskilda fallet ha en viss presumtionsverkan. Ger omständigheterna anledning till tvivel måste domstolen själv ta ställning om uppgiften är riktig, varvid den i internationella förhållanden ska tillämpa lag (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Skatteverkets anteckning vid folkbokföring ska i och för sig grunda sig på samma regler och bör alltså normalt äga vitsord, men om det påstås att den är oriktig eller dess riktighet av annan anledning kan ifrågasättas, så krävs en närmare prövning, varvid domstolen bör överväga om den tillgängliga utredningen behöver och kan kompletteras. I det aktuella fallet ansåg HD att underinstanserna inte fullgjort sin utredningsskyldighet. Deras avvisningsbeslut undanröjdes därför och målet visades åter till tingsrätten. — Frågan om folkbokföringsuppgifternas betydelse och pålitlighet aktualiseras icke sällan i fall med internationell bakgrund. Vid tolkningen av HD:s uttalanden att dessa uppgifter ”regelmässigt utgör en viktig del av underlaget”, ”kan ha en viss presumtionsverkan” och bör ”normalt äga vitsord” bör allmänna domstolar tänka på att förvaltningsdomstolarna, vilka prövar överklaganden mot Skatteverkets beslut i folkbokföringsärenden, själva anser att Skatteverket inte ska göra en egen närmare prövning av de uppgifter som ska registreras, då det rör sig om massärenden (se t.ex. Regeringsrättens årsbok 2000 N 122). HD-domen innehåller också ett intressant påpekande att även om rätten hade kommit fram till att AT faktiskt är barnens biologiska far så är det möjligt att den tvingats konstatera att rättsligt faderskap inte var för handen om förutsättningarna i föräldrabalken och 1985 års lag (faderskapspresumtion, bekräftelse eller dom) inte var uppfyllda; i ett sådant fall finns det enligt HD anledning för rätten att fästa parternas uppmärksamhet på möjligheten att få faderskapet fastställt genom bekräftelse.s. 597