Stycket

2.I sin dom den 8 juni 2017 i målet Freitag (mål C-541/15) tog EU-domstolen ställning till erkännande i Tyskland av en namnändring som en i Tyskland bosatt person med såväl rumänskt som tyskt medborgarskap utverkat i Rumänien. Enligt en tysk lagregel (artikel 48 EGBGB), utfärdad för att genomföra de krav som följer av EU-domstolens dom i saken Grunkin-Paul (mål C-353/06, kommenterad i SvJT 2010 s. 39–41), ska namn förvärvade i annan medlemsstat erkännas om personen vid tiden för förvärvet stadigvarande vistades i den medlemsstaten, vilket inte var fallet i det aktuella målet. Den tyska domstolen undrade dock, som dess fråga uppfattades av EU-domstolen, huruvida Tysklands vägran att erkänna den rumänska namnändringen inte skulle utgöra ett otillåtet hinder för den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 21 FEUF. EU-domstolen fann, med hänvisning till personens dubbla medborgarskap och till att två olika namn på en och samma person kan ge upphov till förvirring och olika olägenheter, att så vore fallet om tysk rätt inte erbjöd andra vägar att lösa problemet. För EU-rätten saknar det i princip betydelse vilket internt förfarande som sökanden kan åberopa för att göra gällande sina namnrättigheter, vilket betyder att det räcker att problemet med de olika efternamnen kan undanröjas medelst administrativ namnändring i enlighet med den tyska namnlagstiftningen. — Enligt 30 § i den svenska lagen (2016:1013) om personnamn har den som genom födelse, ändrat civilstånd eller annat familjerättsligt förhållande förvärvat namn i en annan medlemsstat i EU, övrigt EES eller i Schweiz rätt att förvärva det namnet också i Sverige, om han vid förvärvet var medborgare eller hade hemvist i den staten eller hade någon annan särskild anknytning dit. I motsats till den tyska artikel 48 EGBGB uppställs således inte något absolut hemvistkrav. Å andra sidan omfattar den svenska regeln inte utländska administrativa namnförvärv, samtidigt som gränsdragningen mellan dessa och de familjerättsliga namnförvärven inte alltid är solklar. EU-domstolens domslut nämner att den aktuella namnändringen innebar återgång till det namn som personen i fråga erhöll vid födseln, men detta torde inte ha varit avgörande för utgången och det framgår inte av domen om denna omständighet var avgörande för de rumänska myndigheter vilka beviljat namnändringen. I varje fall måste den svenska regeln tillämpas så att artikel 21 FEUF, som den tolkas av EU-domstolen, ges full verkan.s. 583